Som liten var jag en ivrig läsare av Barnens Bibel. Jag hade fått mottaga den ur kyrkoherdens hand trots att jag bara några veckor tidigare under en familjegudstjänst hade spräckt den retoriska tanken i en av hans predikningar.
Herden vandrade i kyrkans mittgången och talade om Jesus födelse. Det var precis innan jul, jag skulle snart spela rollen som en av de tre vise männen i kyrkospelet. Jag skulle bära en innebandyklubba inlindad i foliepapper (min kungaspira). Jag var sex år gammal men hade noggrant förberett mig inför rolltolkningen. Så när kyrkoherden myndigt frågade om det var något barn i församlingen som kunde gissa vad ordet advent kunde betyda reste jag mig upp och ropade högt. Ankomst!
Hm, jo, jahaja… Mumlade kyrkoherden. Ja, det stämmer faktiskt.
Jag inledde där en vana som jag skulle finslipa under kommande år: ofrivilliga förolämpningar av präster. Något år senare kom jag att fyllas av den briljanta idéen att jag under kyrkkaffets stilla sammankomst skulle bolla med en jordglob. Mina händer tappade snabbt kontrollen över planeten som flög i en vacker omloppsbana genom församlingssalen för att närmast förinta den överfulla kaffekopp som en aktad präst just förde till sina läppar. Jag minns det som att till och med prästkragen var brun av kaffesump.
Länge trodde jag att mina fadäser med prästerna hade gjort mig till en andra rangens församlingsmedlem. Min utgåva av Barnens Bibel var nämligen inte röd som de andras, utan i en tråkig brun nyans. Långt senare insåg jag att det bara handlade om en ny upplaga. Men den röda bibeln var alltid mer spännande, jag tror bilderna där var lite blodigare.
Någonstans inom mig insåg jag att det här inte var en helt lätt bok. Att Jesus var en juste person, barnens vän, det förstod man ju av psalmerna vi sjöng under sångstunderna. Gud var däremot lite kärvare. I alla fall enligt min bruna barnbibel. Särskilt en bild har stannat kvar i mitt medvetande. Det är teckningen som beskriver den ängel som går från hus till hus i Egypten och dräper alla förstfödda barn. Det är den sista av plågorna som senare får farao att ändra sig och släppa iväg herrens utvalda folk.
Jag var den förstfödde. Jag förstod att det var bäst att hålla sig i skinnet. Kanske hade mitt bollande med jordklotet inneburit att jag överträtt en helig gräns. Helt säker var jag inte.
Nu låter det som min uppväxt var mycket religiös. Det var den inte. I de här återkommande besöken på kyrkans barntimmar fanns ingen teologisk grundtanke från mina föräldrars sida. Det var mest så att alla andra i vårt kvarter gick dit. Och så var det ju gratis. Och ganska trevligt.
Det är nu länge sedan jag läste min bruna barnbibel. Men den typ av allomslutande tillstånd som de allra första läsupplevelserna innebar är något som jag försöker hitta tillbaka till. Den där känslan av att det som står i texten verkligen kan vara fullständigt sant samtidigt som det lika gärna inte kan vara det. När jag som nioåring läste Sagan om ringen var det enligt denna princip. Även det som inte fanns med i själva handlingen kunde upptäckas, världen existerade även på de platser i Midgård där Tolkien inte hade placerat sin berättelse. Och där föddes också min fascination inför kartans vita fläckar vilket i förlängningen var berättelsens vita fläckar. Vad hände egentligen med de två blå trollkarlarna, de som anlände från väster tillsammans med Saruman, Radagast och Gandalf, de som bara omnämns i en enda rad av Tolkien? Och varför var Gamla Skogen en så mystik plats? Och vem var egentligen Tom Bombadill? Varför blev inte han osynlig när han satte ringen på sitt finger? Berättelsen fortsatte leva i min fantasi. Den tog aldrig slut.
Jag har ofta Bibeln på mitt skrivbord när jag arbetar. Inte för att jag så ofta läser i den. Jag tror att jag har lagt den där för att den signalerar något slags allvar och för att tillfälliga besökare inne i vårt arbetsrum ska bli lite rådvilla. Är han religiös? Är han jättereligiös?! Eller är allt bara en pose? Någon gång kommer jag läsa den från pärm till pärm men ännu är jag inte mogen. Jag börjar i en helt annan ände. Det handlar om att lära sig tyda symboler. Särskilt förlorade sådana. Kartans förlorade symboler.
Förrgår kväll hörde jag Ann Jäderlund läsa sina dikter. Allt var väldigt suggestivt tills Ann fick hosta och tvingades bryta. Vi var kanske uppemot hundra personer som hade samlats i källaren vid Nytorget. Vi satt tysta, andäktiga och lyssnade. Vi satt i ett halvmörker, kanske var det just halvmörkret som förde oss samman. Tidigare under kvällen hade det talats om transcendens, att överskrida sin egen verklighet och träda in i en annan. Det handlade om vilken makt poesin hade att åstadkomma sådana här förskjutningar av hela tillvaron.
I halvmörkrets fanns svaret. I det förtätade, i den lodräta färd genom ögonblicket som Ann Jäderlunds hostande röst skapade fanns svaret på vilken makt orden kan fyllas med. I rätt sammanhang blir de till trollformler, magiska och rum efter rum öppnas. När det här händer, vilket ofta sker i halvmörker, är det som om vita fläckar fylls. En kort stund av klarsyn kommer likt en gåva.
Den som söker skall finna. Jag läser den korta raden i en anteckningsbok från ett sedan länge glömt seminarium. Det var Matteus som först skrev det, och han hörde det i sin tur från Jesus. I alla fall enligt Bibeln.
Den som söker skall finna. Men i de flesta fall inte det som man har förväntat sig.
Jag är långt borta från barnbibeln men i korta ögonblick kan vissa ord öppna sig till bilder som både är fullständigt sanna och fullständigt orimliga (i alla fall för den som någonstans ändå vill se nyktert på livet). De här ögonblicken handlar nästan alltid om konstupplevelser. Små, små antydningar om att det som kallas fantasi inte är ett uttryck för slumpmässiga val eller något påhittat. Istället är det som konstrueras genom fantasins raster av möjligheter en tolkning av bilden bortom bilden.
Inom den ortodoxa kyrkan har ikonen en särställning. Ikonen är speciell. Inte bara för att den är något meditativt för den kontemplerande sökaren att vila ögonen på utan för att ikonen ser tillbaka. Ikonen har en egen blick.
Om konsten verkligen har en trascenderande kraft, om det finns något i stil med det som Ulf Linde beskriver som en kontemplativ verklighet, kommer jag i så fall från och med nu söka efter den iakttagande blicken över ett vidare område.
Ännu en kväll. Gårdagsnatten hade något fladdrande över sig, flyktig och föränderlig som moderniteten själv. 02.45. Ann Jäderlunds trollformler omtalas i en lädersoffa två meter från ett dansgolv. 01.30. Jag blir erbjuden hypnos. Jag tackar ja. 00.01. “Ante Up”, världens bästa hiphoplåt. 21.15. Slutet på Aleksandr Skrjabins Poème de l´Extase, kanske det mäktigaste jag någonsin hört i Berwaldhallen, stycket handlar om en förvandling, här skrämmande greppbar. 20.15. Violinisten Sergej Chatjatrjans extranummer, en armensk folksång, de högsta tonerna liknar en vissling, en syrsa, häften av publiken kan inte längre höra dessa frekvenser.
Hemma har jag en stor karta. Den täcker nästan hela världen och den ligger utbredd på mitt köksbord. Jag har själv märkt ut gränser, skogar, bergskedjor och populära vandringsleder. Än så länge dominerar dock de vita fläckarna. En dag ska de vita fläckarna fyllas av en rikedom av färger och vackra drömska linjer.
Det är då inte jag som ser kartan utan kartan som ser mig.
