Transmutation

Av alla livets aspekter måste förvandlingen vara den mest centrala. Alkemistens bly som transformeras till bly. Människans bly som blir guld (ni som läst senaste Dan Brown är helt med här). Min kompis Stefani Joanne Angelina Germanotta med pianofingrarna som lånar fjädrar och blir 00-talets mest intressanta artist. Ungdomar, de vet inte vad dålig smak är och är därför helt obrydda i sina musikaliska övertramp, blandar Basshunter och Gorgoroth samtidigt som de rör sig i sidled som krabbor (ja, det är alltså det här som är Crabcore!). Något litet går till något stort.

Ett annat ord för det här – att skapa mening.

Vad jag tänkt på dessa processer den senaste tiden. Jag har fått många förslag kring min egen potentiella förvandling. Alla dessa överväger jag med största allvar. Låt håret växa! Och skägget! Skägget ska vara långt. Ett riktigt tveskägg. Sen ska jag enligt denna idé slå mig ihop med ungdomen och åka på technoturné. Mystiken! Glöm inte bort mystiken! Drick enbart svart vin, sov på dagarna, se natten genom dina svarta solglasögon. Ett annat förslag (lika allvarligt menat) är att jag lånbyter min lägenhet under nästa höst och flyttar in under en takås i Paris. Jag kan två ord på språket, Crème och Bonjour, vilket gör att jag kan köpa billig ost men inte så mycket mer. Detta är ändå ett projekt i stil med tveskäggets transmutation. Den resrädde flyttar in i Marais för att uppfylla alla myter om myten om det franska kulturlivet.

Tja, är det inte något i, alla fall lite, vackert över det?

Någon av ovanstående förvandlingar blir det. Det är bestämt.

Men jag bär på en stor rädsla inför transmutationens logik. När man väl har förvandlats är det svårt att byta tillbaka till en föregående identitet. 

Jag är rädd. Rädd att jag ska trivas så bra i min nya identitet att jag blir som Promoe utan skägg när jag återvänder.

Naturen

Det var kanske inte ren lycka men något inom mig jublade när vi långsamt åkte längst med vägarna från Arlanda till Kornhamnstorg i måndags morse. Det var fortfarande morgondimma. Morgondimman skulle senare övergå i lunchdimma som skulle bli eftermiddagsdimma som skulle förvandlas till kvällsdimma. Hösten var så intensiv att den gick att identifiera genom den själva smak som luften bar på, en jordig smak, en bisats av förruttnelse.

Jag lämnade en sommar bakom mig. Bara timmar tidigare hade jag gått med uppkavlade skjortärmar.

Längst med vägen skymtade stenkyrkor. Små, ihopkrupna, med sin glanstid bakom sig, ruvade de i dimman. Jag hade lämnat sommaren bakom mig, avenyerna, vespafärderna mellan taxibilarna, Kemp Muhls axelband och överläpp, sammeten i logen på operan, det där andra livet som är vackert men som aldrig kan bli mitt. 

Bruno K Öijer förde en gång i tiden dagbok. Några rader av den hittade jag av en slump i djupet av en låda på ett bortglömt antikvariat som i övrigt mest sålde ockulta manuskript och handböcker i konsten att drömma sant och klart. Bruno beskriv här hur han att lämnat Amerika bakom sig men bar med sig en känsla av att världen är stor. På planet hem hade han en glödlampa i fickan som han skruvat loss från Skyway Hotel. Lampan lös svagt i hans hand medan han korsade Atlanten. 

Långt senare skulle han skriva brev hem från Egypten. Han skulle skriva om tidens pil. Att allt kan ändra riktning. Kanske höll han glödlampan i sin ena hand och pennan i den andra där på på taket, under stjärnorna, en natt i Alexandria.

“Timmerstockarna i husen blir åter träd, poeternas dikter rinner tillbaka ner i bläckhornen, andra världskriget börjar med freden, osv, ända tillbaka till den sabeltandade tigern. Människor återuppstår som gamla, blir yngre och yngre tills födelsen och försvinnandet. Tja, varför inte.”

När jag åker genom dimman på vägen känner jag av den bakåtgående rörelsen. Jag har blivit yngre än jag varit på flera år. Utanför fönstret smetar dimman smaken av jord mot bilens silverfärgade lack. Det finns inte en tillstymmelse till sommar här. 

Vägen hem är mörk och dyster, en skogstunnel av döda löv. Vi svänger av mot en av kyrkorna där i dimman. En stund senare vandrar vi över ett igenvuxet fält. Det är snart november.

I min ficka har jag ett axelband från Skyway Hotel. Vi fryser i den fuktiga luften. Det är gryning. Jag är yngre och jag har kommit hem. 

Hemmafest

Hos min morfar och mormor tar man inte av sig skorna. Samma regler gäller här. Jag är i en lägenhet. Jag är hemma hos någon, oklart vem. Det här är en fest där det enda som serveras är konjak i dricksglas. Bakom mig har jag en enorm bokhylla. Den täcker lika många kvadratmeter vägg som min lägenhet hemma i Stockholm är stor. 

Jag svettas. Jag har knutit upp slipsen och stoppat den i kavajfickan. Jag står tyst. Tidigare har jag fått hela sällskap att vrida sig av skratt. I vanlig ordning drabbades jag av språkförbistring. Jag behärskar inte engelskans nyanser och har återigen blandat ihop orden björn, öl och skägg. Därav skratten.

I want to have an enormous bäär… No sorry! An enormous beer. You know what I mean? Bärd? No. In my face… A great bäär. You know. A bäärd you can cut with a scissor.

Många jag känner älskar New York. De drömmer om att åka hit och när de inte är här längtar de hit. Stockholm är bara ett andra hem. Ett tillfälligt måste. Jag hör inte till dem. Men jag förstår drömmen om världsstaden. Och just nu, med skorna på, med konjakglaset i handen, ser jag rakt in i den drömmen.

Kanske är vi femtio människor som som trängs framför den enorma bokhyllan. Jag har aldrig sett vackrare människor. Jag har heller inte sett en grupp människor som är lika homogen. Jag är den ende mannen utan glasögon. Jag är även den ende mannen i hela den vidsträckta våningen som inte bär skägg. Kemp Muhl sitter vid mina fötter. Hon har precis spelat tamburin. En man vilar sitt huvud i hennes knä. Han har en gammal militärjacka. Han liknar John Lennon.

Stråkkvartetten fortsätter spela. För givetvis finns det en stråkkvartett här. Den är lika självklart som den enorma bruna flygeln. Alla ler. Inte falskt, utan innerligt, jag tror att de är lyckliga. Jag är djupt olycklig. Jag står med något i handen som aldrig kan bli mitt. Trots att jag är så nära Sean Lennon att jag kan känna lukten av det svett som hans flickvän långsamt torkar från hans panna är jag bara en tillfällig besökare. Jag ser på en tavla. Tavlan skiftar färg. Den begåvade pianisten lägger återigen händerna över tangenterna och bevisar sin fullkomlighet. Han är festens centralgestalt. Spelar en trudelutt, skämtar lite med Kemp, spelar lite till, knäpper upp en knapp i sin jeansskjorta.

Inget av det här kan någonsin bli mitt. Och det är som det ska vara. Men sorgligt.

Några timmar tidigare har jag suttit på en fik med en svensk kompis. Jag är överlycklig över att få prata svenska. Att inte behöva försöka kommunicera med hjälp av you know, like you know, eh, you know, like, like, like. Vårt samtal är i skymningen, vi sitter vid fönstret längst med en gata med låga hus. Vi pratar om ord. Hur enormt lång tid det tar att bemästra och in i djupet förstå ett ord. Jag radar upp de ord som för tillfället upptar mina tankar. Värdighet, underkastelse. Vi kommer fram till att båda orden är extremt lätta att missförstå. Kanske kan de inte ens uttalas högt. Samtidigt är de svåra orden de mest intressanta. Man kan veckla dem ut och sen in igen i månader innan man är färdig med dem.

Det blir mörkt på gatan utanför. Vi är framme vid det sista ordet, det svåraste ordet.

Det är ordet sorglös.

Timmar senare står jag med konjakglaset i handen. Jag låter blicken vandra över bokhyllorna, skäggstubb och axelbanden till Kemp Muhls linne. Jag har aldrig tidigare sett så mycket sorglöshet.

Och den har aldrig tidigare känts lika avlägsen för mig att erövra. 

En resenärs bekännelser

Jag har aldrig trivts i underjorden. Jag är morgonmänniska och föredrar gryning framför skymning. Jag behöver ljuset. Det är därför jag undviker att åka tunnelbana. 

Vi har haft ett dåligt förhållande. Vi har baktalat varandra. Jag har sagt saker i stil med jag gillar dig väldigt mycket, men det är inte kärlek, det handlar bara inte om kärlek. Mina vänner har sett våra slitningar och i vanmakt skakat sina huvuden. Men ni är ju som gjorda för varandra! Ni får bara inte vara så kritiska. Ett förhållande är inte perfekt. Så har de sagt i välmening och med goda ambitioner. Jag har hakat upp mig på utseende, lite ytligt, men sant. Jag har sagt att jag inte kan älska det brutala, att jag är för besatt av öppenhet och natur för att lockas av mörk sten, gotiska höjder och blinkande neon.

Men allt det här är ändrat nu. Vi har mött varandra i ett nytt ljus. Dagsljuset. 

Det är en annan stad jag sett. Istället för tunnelbanans trängsel har jag susat upp för avenyerna med ena foten i asfalten. Det är min vän Joshua jag har att tacka. Och hans vespa. Jag var skeptisk till en början, på samma sätt som jag alltid är skeptisk till idéer som verkar dödsföraktande. Men igår satte jag mig längst bak på pakethållaren och sa ja till äventyret. Joshua har bott här i några år nu och bedömer trafikens marginaler ned på millimeternivå. Vi åker mellan taxibilarna, jag känner den gula färgen gnida längst med byxbenen. Ingen tar sig fram lika snabbt som vi. Cyklisterna med sina obromsbara hemmabyggen lämnar vi långt bakom oss. Bilarna har inte en chans.

Staden är ljus och vacker. Jag håller armarna runt min ciceron som någonstans inombords säkert njuter av att korsa gatorna med en sådan våghalsig iver att jag ett antal gånger utbrister vi kommer att dööööööööö!

Luften är frisk i femtio kilometer i timmen. För någon sekund försvinner min hemlängtan, min intensiva vilja att försjunka i den stillhet, den lunk och trygghet som vardagens hos min själasörjare utgör. För ett ögonblick tänker jag att det här kanske är en kärlek som kan utvecklas. Att min relation till New York inte är helt omöjlig. 

Några timmar senare är vi på besök i ett hus med fyra våningar. Stuckaturen är så utsökt, takhöjden så befriande, människorna så vackra in i minsta por att vi tror oss ha snubblat in i en tonårsfantasi om storstadens lockelser. Det var länge sedan jag kände mig så medelmåttig. I den känslan vilar ändå ett löfte. Det är löftet om att det alltid kommer finnas något mer. Att världen är stor och omöjlig att erövra. Att du aldrig kommer bli nöjd. Att du är oerhört ofullkomlig. Och det är precis som det ska vara.

Jag föredrar ofta dröm framför verklighet. Det är därför jag är en dålig resenär. Varje resmål är utifrån mitt perspektiv givetvis som mest intressant på hemmaplan. När alla möjligheter fortfarande ligger vidöppna, Lady Gagas pianofingrar ligger ömt i min utsträckta hand, jag har skapat oordning bland hennes oordnade kläder, min engelska är spirituell istället för högst stapplande och fattig. Vi somnar bredvid varandra som ett gammalt par, sen äter vi frukost på hotellets takterass där någon har glömt att låsa locket till flygeln, vi spelar regndroppspreludiet fyrhändigt, sen sitter vi på vespan ned för avenyerna. 

Men ibland slår ruset till och verklighet och fantasi rör sig mot varandra som på den där skolpojksmålningen där två färger möts  på det våta pappret och flyter in i varann. Stuckaturen sänker sig över oss. Allt omöjligt inträffar. Och en sista tanke surrar innan minnesluckan slår till. Om jag berättar om det här kommer ingen att tro mig.

Ett litet steg

Ikväll ska jag dansa. Inte vanlig dans, utan wienervals. Har skrivit upp mig på en kurs. Måste erkänna att jag är något nervös. Att hålla tretakt till An der schönen blauen Donau ser lätt ut, men jag har misslyckats förr.

Har bestämt mig för att börja gå på lite kurser. Bra för själen. Min vän Klas försöker få mig att börja på hypnos. Senast hypnotiserade han sig till att bli en städnazist. Det funkade lite för väl. Dagen efter var kontoret täckt av lappar med diverse förbud och hot om våldsamheter. Det behövdes förvisso.

Jag tar mina första steg ikväll, kanske blir det hypnos nästa vecka.

Ond arkitektur

Sedan två år har jag skrivit krönikor i först Forum Aid och sedan RUM om arkitektur och design. Jag kan nästan ingenting om någondera. I varje fall inte på en teoretisk nivå. Mina krönikor baseras mest på små sociologiska undersökningar som jag då och då genomför. I nästa nummer frågar jag mig varför man aldrig hånglar på Berns nattklubb och alltid på Spy Bar? Det är naturligtvis en fråga om arkitektur.

Jag har blivit allt mer medveten om rummets betydelse och dess maktpositioner. Jag har blivit skadad av dem. När jag började arbeta på Bon för fem år sedan placerades jag naturligtvis mitt i ett kontorslandskap där jag hade båda mina chefer i ryggen. De kunde se min skärm och smög ofta fram bakom ryggen för att kommentera något jag arbetade med. Jag insåg det inte då, men denna upplevelse skulle sätta djupa spår inom mig.

Min kollega Klas Ekman som då arbetade på tidningen RES, som satt på samma kontor, beskrev Bonredaktionen som en tyst ondskefull Kraftwerkkonsert. Han vågade inte ens komma fram till mig för att fråga om vi skulle äta lunch.

Efter ett par år blev det så outhärdligt att jag lämnade redaktionen och låste in mig i ett bunkerliknande kontor i Gamla stan med dålig mobiltäckning. Nu för tiden har min paranoia gått så långt undviker jag att träffa eller tala med mina arbetsgivare. De får skicka meddelande via mejl eller sms. Allt för lite förtryckande arkitektur.

För ett kort ögonblick…

I fredags överfölls jag av en stark motvilja att gå hem. Det skulle inte fungera. Jag insåg det. Istället lyfte jag telefonen, ringde Lydmar och frågade om de hade några lediga rum. De hade ett rum på femte våningen. Jag gick dit, lade mig i badkaret och genom fönstret kunde jag se Skeppsbron. Och Slottsbacken som jag under två år mödosamt kämpat mig upp för. Jag tog en Pucko ur minikylen, drack den och försökte inte fästa tanken vid någonting. Det gick inte. Mina tankar rinner fram i en gammal fåra. Jag försöker avleda, i värst fall dämma upp. Men det blir svårare och svårare.

Lite om oanständigheten

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer diskret. Jag har försökt att vara det. Det fanns en tid då jag kände ånger, ja rentav ångest för vad jag gjorde. Vad sade jag egentligen? Vad gjorde jag? Borde jag ha gjort det där? Ohh nej. Fan. Helvete. Det fanns en tid då dåligt beteende faktiskt skrämde mig.

Jag vet inte om jag har blivit avtrubbad, eller bara gammal. Jag har blivit mindre oanständig, men samtidigt så har jag slutat att skämmas. Kanske beror det på att jag har börjat betrakta smuts som livkvalité. Som min pappa alltid sade, “lite skit rensar magen”.

Jag känner att det finns en stor risk att jag håller på att bli alltför välordnad. Det är lätt att bli välordnad. Duktig. Ordentligt. Borgerlig. Ni vet, betala räkningar i tid, vara trogen, nykter, ren och snäll. Jag älskar att vara välordnad, det har alltid bott en liten byråkrat inom mig. När jag var liten samlade jag på pärmar. Jag älskade att sortera saker, även om jag inte hade så mycket att sortera. Nu har jag det. Det gör mig rädd.

Jag är rädd för jag vet att det riktiga själsliga förfallet inte bor i oanständigheten utan i det alltför välordnade. Jag har sett det hos andra. Hos mig själv.

Äta ute

Jag har en lillebror som nu är sexton år gammal. Redan som litet barn var han en konnässör. När vi var på restaurang med familjen och fick antingen dålig service eller tråkig mat ställde sig den dåvarande åttaåringen upp och domderade så att det skallrade i porslinet. Nä, nu går vi till Tranan! 

 Trots att det var femton år kvar innan vakten skulle släppa ned honom i den trånga källaren där jag gissar att Tom & Ed just det här året spelade sina senaste skivbacksfynd var Tranan för min lillebror urbilden för hur en restaurang skulle se ut.

Kvarteret vi växte upp i delade innergård med den oföränderliga restaurangen vid Odenplan. Lekte man lugnt nere i sandlådan gick det att känna doften av Wallenbergare och Biff Rydberg och en gång per år, när mamma fyllde år, fick vi träda in i templet med de rödrutiga dukarna, det högljuda sorlet och kändisbrorsor i garderoben.

Jag minns kvällarna där som alldeles extra magiska. Man fick efterrätt, men ingen förrätt. Menyerna var enorma ark. Det var trångt mellan borden. Hade man tur kunde man se en välbekant musiker, antagligen Titiyo eller Eric Gadd.

Min oäventyrliga och trygghetsfokuserade ådra har sedan dess alltid lockat mig tillbaka till min barndoms rutiga duk. Sitter jag i en främmande bar eller vid ett nytt middagsbord kan jag drabbas av ett sting av vemod ifall maten är smaklös eller vinet smakar vatten. Och så dyker den där instinktiva tanken upp. Nä, nu går vi till Tranan. 

Det här förhållningssättet till barndomens tempel är givetvis både förlösande och problematiskt. Jag har aldrig behövt resa. Aldrig göra nya upptäckter. Jag har varit nöjd. Och i nöjdheten finns en befriande tacksamhet. 

Samtidigt ser ni givetvis snubbeltråden. Tänk om Tranan inte är de fem kontinenternas bästa restaurang? Eller ännu värre. Tänk om jag någon gång i stimmet vid Odenplan känner en känsla av otillfredställelse. Vad ska jag göra om frasen nä, nu går vi till Tranan förlorar sin kraft.

På fredag äter jag middag där igen. 

Sen lämnar jag min gamla liv bakom mig.

I New York, bland mina pianospelande vänner, serveras inga Wallenbergare.

Nya vänner

Tidigare har jag fnyst högfärdigt åt alla som varit på väg någonstans. Jag har tryggt suttit på Gröna Draken med mitt krus fyllt av drömmar och slagit bort allt snack om att livet skulle kunna erbjuda mig något större än vad det gör på precis den platsen jag för tillfället befinner mig. Jag har avfärdat att det funnits alver bortom Vinfloden, något värde i att leta upp tolv låtar på Masterpiece-riddimiet eller att dans i Berlins övergivna elstationer skulle ge mig något annat än hemlängtan.

Jag har länge trott att hela mitt liv kan utforskas via fantasi, litteratur och youtube.

Trettioårskrisen har givetvis vänt upp och ned på allt. 

Jag åker till New York nästa vecka. En omöjlighet för mig fram tills för bara något år sedan. Nu blir det ett återbesök. Ännu en gång hoppas jag få spela fyrhändigt i gryningen i toppen av någon lutande fallfärdig skyskrapa, hög av jetlag och förvirring. 

Kanske är jag på väg att bli något jag aldrig varit. En äventyrare. 

Jag kommer komma hem med asymmetriska kläder. En hög hatt. En kastad silverhandske. Smink över ena ögat. Brutna pianofingrar. Fyra eftersökta telefonnummer. Ett krossat krus fyllt med dårskap. Pånyttfött modeintresse. Ny vokabulär och någonting inom mig som flimrar från pol till pol.