Västerås

Jag var i Västerås idag. Efter en köttbullsmacka och ett wienerbröd gick jag in i domkyrkan. Jag var ensam. Jag gick fram till en av pelarna och försökte känna dess tyngd. Jag försökte föreställa mig att jag var lika massiv, att samma tyngd tyngde mig, att det var min uppgift att förvalta tyngd.

Sedan gick jag in på ett antikvariat. Överallt låg böcker i högar, det fanns ingen ordning och det var vackert. Jag hade sextiosju kronor i fickan, jag var tvungen att pruta men väl ute på gatan igen höll jag en röd bok med kinesiska dikter i handen.

Jag gissar att de egentligen inte går att översätta. Inget kan jag om det kinesiska språket, men jag tror inte det svenska ordförrådet kan fånga vemodet som de här verserna försöker besvärja. Ändå blir jag förundrad. I varje rad finns en sådan skönhetslängtan! Genom att hela tiden sörja förlusten av en beständig skönhet blir varje förgängligt ögonblick meningsfullt.

Jag tänker på den lycka som samtidens förkunnare erbjuder. Nej, det är inte lycka vi behöver, det är tröst.

Allt faller. Även domkyrkans enorma pelare kommer en dag kollapsa under takets tyngd. Det finns ingen glädje i den tanken men det finns frihet. Trösten är befrielse från tyngd.

Givetvis beskriver den kinesiske poeten detta mycket mer precist.

Här vid gränsen faller löven / trots att mina grannar alla är barbarer / och du är långt, långt borta / står det alltid två koppar på mitt bord.

Tyngd

Vi är alla lurade. Det är inget nytt. Ingen är så bra på att lugnt och omsorgsfullt bygga sitt eget fängelse som människan. De fria vidderna? Nä, låt dem gro igen. Lämna mig ifred medan jag metodiskt fogar samman mitt splittrade liv till en sinnrik låsanordning att gjuta in i säkerhetsdörren som skyddar mot allt som verkligen skulle kunna befria mig.

I den gamla religiösa världen fanns egentligen ingen tid, Gud hade skapat en stillastående värld, den stora förändringen skedde i hoppet mellan detta liv och det efterföljande. Idag studerar vi andra läror. Det finns inget bortom. Det enda som finns är framåt, bättre, snabbare, mer. Omättligheten är det som definierar oss.

Jag är en syndare. Jag är en syndare för att jag är ofullkomlig och omättlig.

Jag är inte god men jag hoppas på förlåtelsen.

En spillra av den förlåtelsen hittar jag i Eva-Stina Byggmästars diktsamling “Vagga liten vagabond”. Det är ett försök att med poesins hjälp fånga själva lyckan. Jag kan inte tänka mig ett svårare uppdrag. Att avsluta varje utandning med ett utropstecken är att gå emot den rena läran om sanningssökaren. Det är banalt, därför befriande.

– ja, men, påminn mig om att jag själv ska bli en nymf med sorgfri själ, riktigt rosendoftande, att jag helt och hållet snäckskalsklädd ska frambringa ett nätt, ett lätt klirrande ljud, så där så att du alltid vet var du har mig –

Förlåtelsen är friheten. Jag måste återvända till den plats jag kom ifrån.

Jag befinner mig återigen på den ensliga ön. Det är samma ö som förut. Men nu är ön kompletterad med en svagt lutande brygga av trä. Havet är enormt men helt blankt. Havet går inte att korsa så för att undersöka det dyker jag i från bryggan.

Långt nere under vattnet, i tång och sjögräs, ser jag att ljusen är tända. Det finns liv i djupet och jag simmar längre och längre. Jag blir en del av havets tyngd, jag blir tyngd i tyngd och sjunker. I den här världen är jag en främling men tas hjärtligt emot av abborre, krill och vit val.

Långt senare sitter jag åter igen på bryggan. Min päls är alldeles genomblöt.

Honungsbad

Mötte upp T på Riche efter jobbet i fredags. Drack två mellanöl, som följdes av två GT. Hade en känsla av att kvällen skulle bli lång. D hade ringt mig tidigare under dagen och påpekat att hans lever desperat behövde sitt efter några veckors träning inför Vasaloppet.

Jag hade själv lovat mig att mars skulle bli en månad av måttlighet och renhet, något jag dessvärre redan bröt under dess första dag genom att gå på White Guide-galan, och häva i mig anklever, ost och rödvin – och sedan avrunda det med en middag på Prisen. Min karaktär är inte pålitlig just nu.

Efter Riche gick jag till Zink som hade treårsfest. Beställde en Spädgris Extreem, en fettdrypande skapelse som badat ett dygn i kokande honung och ingefära. J ringde under middagen och beklagade sin frånvaro och bad mig hämta in en flaska champagne i hans namn. Vi skålade till J:s ära!

Jag funderade ett tag på en Småländsk ostkaka, men beslöt mig för att dansa istället. På sistone har jag övat mycket på mina kastkunskaper. Jag gjorde några lyckade försök med J och C.

E, D och L anslöt sig snart. Till min besvikelse hade inte E någon orm med sig. Zoo-butikerna hade stängt. L hade dock en fantastisk päls. Sällskapet närmade sig snart upplösningsgränsen, och vi tretiden imploderade vi. Spillrorna samlades i Gubbrummet. Där mötte jag äntligen ett vilt djur.

Damm, ljus, vågor

Igår kväll överfölls jag av en plötslig trötthet. Kanske höll jag på att bli sjuk… Jag föll ner i sängen, och somnade vid åttasnåret framför ett naturprogram om Afrika. I drömmen hörde jag dåliga nyheter om alla mina projekt. Som om folk viskade den sanning de inte vågade uttala för mig. “Det är inte så bra som du tror” hörde jag om och om igen. Jag brukar inte drömma illa, det här var inte en mardröm - bara en deprimerande dröm, fylld av människor utan självkänsla.

Vaknade halv sex. Gick upp och stoppade mina underkläder i tvättmaskinen. Drack en kopp kaffe, och såg på vågen som svepte in över Tokyo. Gick och åt lunch med konstnären Anders Krisár på Operabaren. Åt en räksallad, drack mineralvatten. Anders åt sej. Marssolen kastade sitt dammiga ljus över oss. Personalen glömde ställa fram bröd.

Gick sedan till NK och köpte en kaffe. Satt i fönstret ut mot Regeringsgatan. Alla som passerade förbi bar på den lila kassen från bolaget, de flesta tycks välja den. S mötte mig. Hon var sen. Vi pratade om babysim. Jag frågade om bäbisar flöt av sig själva. Det gjorde de inte. Vi tog hissen upp till Carnegie. Från deras kontor tycks hela Stockholm vara helt platt. Globen sken som en sprängfylld finne över söderort, redo att explodera.

Ödslighet

Efter de intensiva åren sökte jag i höstas ensamheten. Sedan nyår har jag funnit den. När jag tittar ut genom mitt fönster ser jag en omålad betongvägg och en lufttrumma. Vrider jag huvudet snett bakåt skymtar jag himlen, bara då. Mitt golv är en plastmatta, i taket hänger det sista fungerande lysröret bredvid de trasiga. Utanför min dörr har något staplat skräp från en sedan många år bortglömd renovering. Igår dog min internetuppkoppling för gott. Ingen kommer förbi här, mitt enda sällskap är stillheten. 

Jag befinner mig på en vidunderlig plats. Det låter enkelt, men jag är rädd att jag är mycket enkel, jag vill lyckas hitta tankar som inte är andras tankar. Jag använder avskildheten för att finna en inre ödslighet. På så sätt är jag inget annat än en inåtblickande kartritare. Det är ett självupptaget infall, det är min mörka sida. 

Ändå hoppas jag att allt detta en dag ska kunna resultera i något vackert. Att karten blir mer än en bild, att den leder fram till en upptäckt. Att jag kan återvända till livet utanför klostercellen med en trygghet som gör mig mindre ängslig, mer lyssnande, mer ödmjuk. Det där vackra som jag hittar ska jag sedan ge bort, jag ska överlämna mig och underkasta mig. Det enda jag behöver behålla är en förvissning om att min fantasivärld bär. Att bilderna som dyker upp i avskildheten inte är slumpmässiga, utan möjliga visioner om det som skall komma.

Framför mig ser jag en fyr resa sig ur havet borta vid horisonten. Fyren är byggd vid den yttersta udden på en enslig ö. På ön finns ett hus. I huset väntar någon på mig med ett brinnande ljus vid sin sida. 

För mig innebär den vida friheten att kunna vara ett ljus och säga: Blås ut mig.

Helmut Kohl

Det är bara något med Helmut. Den klanderfria jämngråa kostymen. Den välvårdade frisyren. Den lätta brännan, det breda leendet. Aptiten! Fetman. Allt detta sammantaget har gjort Helmut Kohl till min stilförebild denna vinter. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig i nostalgin för DDR, men jag har sedan jag var liten hyst desto varmare känslor för Bundesrepubliken - och jag har alltid föredragit Västberlin framför Östberlin. Att flytta huvudstaden från Bonn till Berlin var ett stort misstag. Är det något jag bli nostalgisk över så är det just när jag ser bilder på Kohl i den forna Västtyska huvudstaden.

Det är kanske Helmut Kohls universella pondus och enorma aptit jag faller för. Den bleka Kohl-kopian Göran Persson berättade imponerat hur han sett förbundskanslern vräka i sig rent smör. Han är känd för sin förkärlek till den pfalziska maträtten suggmage. Följderna av sin aptit kurerar han genom årliga vandringar i alperna.

Jag lät nyligen sy upp en mycket lång svart rock och en betonggrå kostym med inspiration från Kohl. Igår kväll klädde jag mig i mina nya kläder och gick till Djuret och beställde en grisnacke. Jag måste säga att jag aldrig har känt mig lika tysk som denna vår.

Urkund

Det var först när jag började läsa Anaïs Nin som jag insåg att jag hittills ingenting förstått. Att jag vandrat den falska och högfärdiga vägen. Det var först när jag började läsa hennes dagbok som jag insåg vad verklig rymd är, att fantasin är tankens frihet och därför verklighetens frihet.

Vad som dödar livet är frånvaron av mysterium, skriver hon. Och vidare: Genom att gräva djupare har vår mänskliga karaktär idag blivit starkt utvidgad, obegränsad i rymden. Vi lämnar medelmåttiga mysterier för större och djupare mysterier. Vi är inte längre rädda för blixtar, eller stormar, utan vi upptäcker att farorna finns inom oss själva.

Masker

När jag var arton år fattade jag ett beslut. Jag skulle sluta med lajv. Det var inget enkelt avgörande. Jag hade levt i den här världen sedan jag var elva. Rollspel, kortspelet Magic, SM i kortspelet Magic, besök i lajvtygaffären i Sundbyberg, resor till spelkonvent, inköp av latex till svärd, inköp av ringar till ringbrynja, allt detta var min vardag. Jag trivdes i de där sammanhangen, jag kände mig trygg.

Mitt sista längre äventyr blev lajvet Nytyg sommaren 1997. Jag, Magnus och Danne spelade tvångsvärvade bönder i kungariket Attmars armé. Vi var arton år men yngst i hela lägret och absolut lägst i hierarkin. Vår huvudsakliga arbetsuppgift var att vakta förläggningen om nätterna. Det var ensamma pass långt från händelsernas centrum vid värdshuset flera fjärdingsmil bort. Endast myggen höll oss sällskap.

Jag trivdes i rollen som den olycklige bonden som tillsammans med sin vän Traste Munvige hamnat i inskrivningsförrättarens klor. Jag såg fram emot slutstriden mellan Attmar och Duvrike. Men när jag satt och tuggade på sönderkokt rotfruktssoppa för sjätte dagen i rad insåg jag att det fanns en annan typ av lajv som jag tyckte ännu mer om än det medeltida.

Veckorna efter mitt uppbrott hade jag långa diskussioner med en av mina närmaste vänner på den tiden. Vår dispyt var djup, den innefattade allt. Vi hade helt olika åsikter, vi kunde inte mötas. Han argumenterade för att människan hade ett behov av verklighetsflykt, att världen aldrig är så vacker som i sagan. Jag sa att det inte finns någon skillnad mellan fantasi och verklighet.

Min ståndpunkt var glasklar. Livet är ett lajv.

Jag har inte ändrat uppfattning sedan dess. Jag har aldrig slutat lajva. Jag har bara andra kläder på mig, jag använder andra ord, jag säger säger inte längre törhända, på min ära, min gode herre. Jag talar istället utstuderat om journalistik, litteratur och konst. Och jag lovar. Det är fortfarande lajv.

Men att mitt liv är ett rollspel betyder inte att det är i grunden falskt. Maskspelet är givetvis grunden för den mänskliga oärligheten som gör det möjligt att fortsätta leva. 

Vem skulle jag vara om jag inte lajvade? Vem är jag egentligen? Det vet jag givetvis inte. Den personen finns nog inte.

Allt detta kom jag att tänka på när jag igår såg She’s Blond Like Me. Det Fia-Stina Sandlund gör i den här filmen är att hon undersöker gränslandet mellan fiktion och verklighet. Alexandra Dahlström är både Julie, sig själv och en spegelbild av Fia i ett metaperspektiv som rör sig på tre olika plan. Med rollspelsord skulle man kunna säga det enklare. Det här är en undersökning av skiljelinjen mellan off-live och in-live. Vid denna linje sker en förvandling som är intressant.

Efter några dagar i skogen blev man ofta lite trött. Trött på att avsluta alla meningar med ordet gott. Trött på den ensidiga kosten. Trött på masken. Trött på rollen. När ledan infann sig fanns det en tillflyktsort, man gick till off-live-området. Det här var en plats där man fick gå ur sin roll. 

Jag gick ur min roll men trädde in i en annan. Jag bytte namn från Sador son av Kathar till Eric. Men artonåringen med det samtida namnet var också fast i ett rollspel präglat av relationer, hierarkier och strukturer. Fri skulle jag aldrig bli. Och jag insåg där och då att jag aldrig skulle sluta lajva men att jag från och med nu kunde göra det i mer bekväma kläder.

Ormar

Åt en kvällsmacka på Sturehof med E igår. Sill, potatis, mellanöl. E är inte den lättaste personen att träffa. Han siktar på 200 resdagar i år, 50 upp från i fjol. Han hade precis landat från några veckor i Sydafrika, och berättade om sin nyfunna hobby - ormar. Visade mig en bild på telefonen då han gick runt helt vitt klädd med en pytonorm kring halsen. Det såg ganska bra ut. Han påstod att fördelen med ormar var att man kunde gömma dem under kragen och ta med dem ut på klubben.

E berättade också att han snart skulle släppa en samling med sina egna aforismer. Jag tyckte det lät som en bra idé, aforismer har ju varit en underutvecklad genre sedan i slutet av 1700-talet.

Jag frågade honom om han visste någon billig orkester som man kunde  hyra i Stockholm. Han sade att orkestrar var dyrt här. Synd.

Och solen har sin gång…

Åkte till Paris modevecka över helgen. Gjorde som vanligt allt stereotypt paristiskt (i Paris kan man alltid komma undan med att vara klyschig). Tillbringade lördagseftermiddagen på Hotel Costes uteservering, blev full och tittade på övermänskligt långa människor.

Sedan middag på Bofinger, åt hemmagjord gåslever och en skaldjurplatå så hög att jag var tvungen äta mig igenom hela hummer-sektionen för att kunna återgå till mitt sällskap. Vi pratade om SS, ostron och John Galliano. Lämnade stället sist, tjejerna i sällskapet fick violer. Den franska servicen är översvallande bra eller förolämpande dålig - oftast det senare. Natten på Le Baron, essensen av en franskt nattklubb. Röd, porrig, dekadent, smutsig. En manlig modell låg däckad i ett hörn, efter någon timme blev han upphånglad av tjej. Jag kastade några tärningar på dansgolvet, och började tänka på min första resa till Paris.

Jag var 17 år, men mycket äldre. Efter att jag hade läst ”The Sun Also Rises” sålde jag mina Ericson-aktier och åkte ensam till Paris. Satt på Les Deux Magots uteservering och drack choklad, efter att ha blivit rörd till tårar vid Descartes grav i Abbey of Saint-Germain på andra sidan gatan. Förbannade Kristina, och den svenska vintern.  Allt var väldigt annorlunda då. Jag umgicks helst med de döda. Det var före de levande. Före förpuppningen.

Tog kvällsflyget hem i söndags. Läste klart Johan Klings roman. På Arlanda köpte jag en Pucko och en big bite. I rulltrappan ner till tåget kände jag plötsligt en stark längtan efter att skaffa barn. Men den övergav mig vid perrongen.