Blod på tangentbordet

En sen kväll förra veckan. På mitt kontor i Gamla stan. Jag satt ensam kvar. Upptäckte plötsligt att mitt tangentbord blödde. Det kändes som utspilld saft när blodet torkade mot mina fingertoppar. Jag vet inte var det kom ifrån. Och jag hade inte tid att tänka på det.

Talang

Varje gång jag skickar iväg en text när jag en liten förhoppning om att redaktören snart ska kasta sig på telefonen för att med uppspelt röst erkänna att det hon precis läst är ett mästerverk. Äntligen har jag lyckats! 

Men än så länge har det aldrig hänt. Det är snarare i ett bekymrat tonläge som responsen levereras. Nu har jag läst… Så brukar det låta. Och en sådan inledningen på samtalet leder sällan fram till några jublande omdömen.

Givetvis är det rättvisa bedömningar. Om jag har någon talang så är det inte som artikelförfattare. De texterna föds alltid efter enorma våndor. 

När jag rannsakar mig själv inser jag vad min brist består av.

Det finns de som vill förändra världen, riva ned och bygga upp. Det finns de som vill undersöka och avslöja. Det finns de som vill berätta. Och så finns det jag. 

Jag vill bara en sak. Jag vill skapa någonting vackert. 

Detta är en sentimental ambition och den leder ofta till att jag famlar efter luft istället för att noggrant arbeta fram textens skarpa vinkel.

Vad är vackert? Det vet jag inte. Men jag vet att det liknar den ömhet som insikten om alltings förgänglighet föder. 

Det jag vill fånga liknar en kantig sten vid kanten av en flod. Små krusningar på vattenytan blir till en liten våg som långsamt guppar fram och tillbaka över stenen. Där kommer stenen vagga i vattnet tills en ny istid täcker landskapet. 

Och under hundratals meter av hård glaciär rullas stenen mot annan sten tills den är alldeles slät. Isen smälter och en dag då vi alla är döda kommer en vandrare gående längst med vattendraget som nu flyter åt motsatt håll. Han tar upp stenen i sin hand, han väger den en stund innan han med full kraft kastar den mot vattenytan. Den hoppar en gång, den hoppar en gång till, den hoppar en tredje gång. Och med ett ljudligt plums dyker den så mot bottnen för att glömmas bort för alltid.

Djurens värld

Tänk dig en stor ocean, tänk dig en av de djupaste. Långt ned under ytan, tusentals meter ned i mörkret, lever en djupvattensfisk. Fiskens kropp är byggd för att tåla den enorma tyngd som kilometer av hav ovanför dess kropp utgör. En människa skulle krossas av trycket men fisken har under eoner av tid anpassat sig till just den här miljön.

Nere i djupet är det alldeles mörkt, solljuset når bara några hundra meter, sedan är det kolsvart. I mörker föds fisken, i mörker dör den, hela dess liv är mörker och den är trots allt ganska nöjd med detta. Den vet inte om något annat än mörkret.

Det finns dock ett livsvillkor som den lilla fisken måste anpassa sig efter: Den kan inte förflytta sig, vare sig uppåt eller nedåt. Den är byggd, frammejlsad av evolutionen, för just det här trycket. Den kommer inte nedåt och den kommer inte uppåt.

Men det finns djur som klarar att hantera skilda tryck, det finns kaskelotter och jättebläckfiskar.

En kaskelott från ytan långt ovanför kommer en dag på besök nere i djupet. Hon kanske är hungrig, hon kanske bara är nyfiken, vad vet jag. Djuphavsfisken och kaskelotten hamnar hur som helst i samspråk med varandra och kaskelotten berättar om världen uppe vid ytan. Hon berättar om vågor, öar, fartyg och till sist berättar hon om solen.

Djuphavsfisken bara skakar på huvudet. Nej, säger han, jag tror dig inte.

Kaskelotten berättar mer och mer. Hon gestikulerar med fenorna. Solen är så ljus! berättar hon. Men djuphavsfisken är inte särskilt imponerad.

Ändå föds långt senare en nyfikenhet inom honom och han simmar en dag uppåt så långt han kan. Snart drabbas han av en yrsel, det känns som om hela hans kropp skall slitas i bitar. Efter en stund tvingas han återvända och konstaterar att han har blivit föremål för något av kaskelottens många dåliga skämt. Något annat än mörkret finns inte, det som kallas ljus är bara en fantasi.

Här skulle berättelsen kunna vara slut om det inte vore så att den ensamma lilla fisken ibland somnade till där nere i mörkret. I drömmen framträdde en bild av något som han inte alls kände till. Djupt inom honom fanns ett minne av ljus. Nere i mörkret drömmer fisken om små ljusglimtar, han drömmer om något som han aldrig kommer få se.

När han vaknar från sömnen och fortfarande märker att han är kvar i mörkret, ruskar han på huvudet och konstaterar att han drömde något riktigt märkligt. Han simmar sedan iväg och tänker inte mer på saken.

Författande

Det var tanken att jag skulle skriva en bok. Ja, det är ju många som bär på den idén, särskilt i dessa tider, men jag skrev på ett kontrakt, gick ned i arbetstid, inte bara det, jag slutade i princip arbeta med allt annat än denna text, jag satt på biblioteket, jag läste alla böcker, jag skrev långsamt med gammal bläckpenna i svart anteckningsblock.

Efter några månader hade jag ett färdigt utkast. Några läste, de sa att jag skulle fortsätta, att jag inte skulle ge upp. Jag vet inte om de förstod vad jag skrev om, men de sa att jag hade en god känsla för rytm.

Ändå slängde jag det där manuset och började om från början. Jag ansåg att jag hade skrivit något alldeles för världsfrånvänt.

Dagen efter nyår satte jag upp ett nytt mål, boken skulle vara färdig om två veckor, jag skulle skriva femtiotusen tecken per dag. Med detta lyckades jag. Texten blev klart, det blev två hundra sidor, jag var stolt över mig själv, jag hade lyckats.

Några veckor senare fick jag tillbaka manuset från förlaget. Innan jul hade vi talat om omslag och utgivningsdatum, nu fanns det annat att prata om. Efter ett möte bestämde vi oss för att riva kontraktet.

Texten jag hade lämnat gick inte att ge ut, den pekade åt ett håll vars riktning var okänd. Förutom den okända riktningen hade jag även återupprepat schabloner, jag trodde jag bröt ny mark men insåg snart att jag hade gått i redan utnötta spår. I den nya texten hade jag försökt göra det orimliga rimligt. Jag trodde jag skrev med innerlighet men det jag hade presterat var tomt. Det var ingenting värt.

Jag återvände till mitt arbetsrum, det som jag kallar klostret, lade pappersbunten på en hög och tänkte: Jaha.

I några veckor var jag ledsen, sedan gick det över. Nu sitter jag på ett tåg på väg ner till Lund. Det har börjat snöa. Allt känns bra. Kanske blir det en bok någon dag, jag vet inte riktigt. Jag tänker att det viktigaste har jag ändå kvar. Det viktigaste är alltid fantasins frihet, det som är verklighetens frihet.

Långsamt går jag igenom bild för bild, äntligen har alla uppenbarelser en bärighet. De är exakta, som om jag såg visionerna framför mig likt fotografier.

Där borta stiger fyrens smala betongkropp mot himlen, i natten blinkar fyrens ljus, ljuset vajar långsamt, men bara den som går alldeles nära kan upptäcka det. Vid fyrens fot sitter två personer, de har vandrat långt, nu är de framme. Bredvid dem sover en hund, hunden heter Inari.

Längre bort ligger den övergivna byn med träbyggnader gömda under snön, under snön finns fortfarande liv. En rävfamilj har bosatt sig i ett av de sedan länge öde husen. Om dagarna springer de över skaren för att i skymningen återvända genom den i snön grävda tunneln som leder in i värmen. Väl inne under tak samlas de runt en fotogenlampa. I skenet från lampan berättar de för varandra om tiden då kontinentalplattorna låg i ett annat pussel över jordskorpan, det var en tid då andra varelser vandrade över jorden. Allt var annorlunda, men ändå inte. Utanför lampans ljuskägla sitter jag och lyssnar utan att säga ett ord.

Det okända

Det står om Juholt på tidningens förstasida. Det står om framtid och vägval. Allt detta är givetvis intressant. Ändå är jag förbluffad över nyhetsvärderingen denna fredag i mars. Ett UFO har ju siktats! Ett UFO över Oslo har hindrat flygplan att landa på Gardermoen!

Under en och en halv timme på torsdagseftermiddagen var storflygplatsen stängd. Piloter från flera olika plan rapporterade om att ett föremål som liknade ett segelflyg svävade framför dem i luftrummet. Nere från flygledningen på marken kom andra uppgifter. Nej, vi ser inget, det är helt blankt på radarn. Ändå tilläts inga landningar.

Efter en stund var farkosten borta och verkligheten återgick till sin mer välbekanta vardaglighet.

Jag har en dröm. Drömmen handlar om att någon gång på ett professionellt få gå till botten med det övernaturliga, det ockulta, det okända och oförklarliga. Jag har sovit i spökgemak, jag har vandrat genom kungliga slott och hört dolda klockor slå tolv slag, jag har sovit över i hemsökta fyrvaktarbostäder. Ändå har jag inget svar på vad jag har upplevt.

Just nu läser jag om Stephen Kings The Shining. När jag var femton skrämde den livet ur mig, jag är nyfiken på om tonåringens mörkerrädsla sitter kvar. Stanley Kubrick sa en gång att berättelser om spöken och andar var det mest upplyftande historier han visste. Alla de här märkliga vittnesmålen pekade ju på att det finns okänt i våra liv. Han såg det som mycket upplyftande.

Storm

Idag lyssnar jag uteslutande på Liebestod ur Richard Wagners Tristan & Isolde. Det är Jessey Norman som sjunger. 

Under lunchen ute på Blå Porten för två timmar sedan sa min samtalspartner att det här är musik som kräver underkastelse. Jag omfamnar den underkastelsen. Jag låter musiken lösa upp mig. Jag låter den blåsa rakt igenom  mig.

En brinnande låga ser jag framför mig. En storm blåser runt lågan, men elden skyddas av glas. Det är en stormlykta. Vad en sådan lampa används till vet jag inte riktigt, men jag uppskattar ordet, jag vet att ordet är en korrekt benämning på det jag ser. 

I det hypnagoga tillståndet befinner jag mig, det är gränslandet mellan vaken och dröm. Allt är tydligt! Allt är sant! Det orimliga genomsyrar allt, men allra mest orimlig är jag själv. Jag ser hur jag ser ut inuti. 

Jag befinner mig högt uppe i ett torn. Tornet är femtio meter högt. I trappan som slingrar sig uppåt genom betongkroppen hänger fotogenlampor på rostiga krokar. Lågan i varje lampa vajar långsamt.

Tornet ligger vid ett enormt hav. Havet har inget slut. I min hand håller jag lyktan. Lågan vajar fram och tillbaka, vinden hålls borta av tre millimeter glas, långsamt vajar ändå lågan, den vajar som jätteekens trädstam. 

Lågan är liv. Trädet är kropp. Glaset är språk och ord.

Ensamhet

Längst med Rysslands norra kust står idag en handfull övergivna fyrtorn. De byggdes under sovjettiden för att underlätta navigeringen genom Ishavet. Den norra passagen har alltid varit en lockande väg för rederierna. Vägen mellan öst och väst blir närmre men farorna genom det ofta frusna havet är desto fler. Långt innan satellitnavigeringens tid behövdes ljus som ledsagade genom okända vatten.

I och med att tornen uppfördes på enorma avstånd från all annan civilisation var de tvungna att vara självförsörjande på elektricitet. De sovjetiska ingenjörernas lösning på problemet var att installera minimala kärnkraftsreaktorer i hjärtat av fyrtornens betongkropp. Reaktorerna var så sinnrikt konstruerade att de inte behövde något underhåll. På så sätt blev varje lampa som blinkade i polarnatten fullständigt autonom. 

Tiotals år kunde passera utan att någon människa besökte de ensamma tornen. Och när Sovjetunionen kollapsade glömdes fyrarna i norr fullständigt bort.

När jag inom mig söker efter en bild som bekräftar det vemod som jag bär på, återkommer jag ofta till de höga smala byggnaderna vid Norra Ishavets kust. Ingen besöker dem, ingen behöver dem. Ändå fortsätter de att blinka. Under eviga polarnätter sprider de sitt ljus över ett genomfruset landskap. Ingen ser ljuset, de blinkar rakt ut i intet.

Fjärilar vaskar inte

I fredags gick jag på dejt. En vän bjöd ett litet sällskap av mycket unika människor på en av sina hemliga dejtingrundor, som enligt historieskrivningen har varit aktiv sedan slutet 90-talet. Jag kan tyvärr inte avslöja så mycket om den, bara att den avgår från Sergels torg och framkallar associationer till Donald Trump. När klockan närmade sig midnatt brann det i venerna av champagne, vin, självlysande shots och rött kött.  Det sista jag minns av kvällen var att jag greppade mikrofonen på en karaokebar och sjöng A Whiter Shade of Pale. Sedan svartnade det.

Det var först imorse livslusten återvände. Jag tog på mig min nya marinblå kostym och åkte till en födelsedagsbrunch på Söder. Drack rosa champagne, åt blåbärspannkakor och gav födelsebarnet en fjäril (Green Blumei) från Malaysia. Sedan vandrade jag med E och M till Slussen och åt en stekt strömming i solen. Efteråt gick vi till SF-bokhandeln. Jag letade efter någon samurajfilm jag inte hade sett, men fann inga. Pillade istället lite på en specialutgåva av Shogun Assassin. Jag har förmodligen sett filmen ett tjugotal gånger, ändå kan jag inte få nog av den. Blodtörstig, samtidigt poetisk. Relationen mellan son och far får mig att gråta varje gång. Kanske vore det skönt att gråta lite ikväll…

På vägen hem köpte jag en bukett tulpaner. Utanför min port satt en hund med tre ben. På mitt bord stod en flaska Gewurztraminer kvar. Medan jag tömde flaskan i vasken förbannade jag min tradition att lufta dyra viner klockan halv sex på morgonen. Bara riktigt onda människor kan vaska med gott samvete.

Själen på utgång

I veckan tog jag flyget till Nordens Dubai och oljestaden Stavanger. Från mitt hotellrum hade jag utsikt över helikopterparken, jag såg hur de stora insekterna reste sig och försvann ut mot havet. Golfströmmen svepte in milda vindar, och jag bjöds på det som arrangören påstod var den första skörden färskpotatis för året. Jag var inbjuden att tala inför chefer för oljebolag såsom BP och Statoil. Jag titulerades som ”svensk filosof” – en ganska underhållande titel. Jag pratade om Berlinmurens fall, om upproren i Mellanöstern, om shopping, gratistidningar, internet och barnfamiljer. Publiken var mycket intelligent. Efteråt kände jag mig helt uttömd. Tillbaka på hotellet drack jag ett glas sancerre och såg hur en snöstorm närmade sig från Atlanten. Flygplanet hem lyfte bara motvilligt.

Min syster ringde när jag landat i Stockholm. Hon liknade mig vid Nick Naylor i filmen ”Thank You for Smoking”. Kanske har hon rätt. Jag undvek att nämna att jag tränade dubbelt så mycket som hon gör i timmen – per minut. Jag vill inte framstå som ondskefull.