Sanningsbarriären

För tre hundra dagar sedan var jag på väg mot ett helt annat håll. Sen hände något som sedan länge var förutbestämt att inträffa. Händelsens hela omfattning uppenbarades dock inte förrän alldeles nyss. 

Om uppvaknandet verkligen är ett fallskärmshopp från drömmen var det här ett fall som bara gick uppåt, som om tidens pil verkligen bytt riktning, bläcket på kvarglömda kärleksbetygelser flöt tillbaka in i pennorna, skrikande spädbarn återvände till sin trygga vattenvärld, McFeast blev åter råmande kossa, de nyskjutna vargarna reste sig upp och tassade ljudlöst tillbaka in i skogen medan haglet i deras kroppar med full hastighet föll tillbaka in i gevärspiporna.

Jag brukar umgås med ord och den här händelsen sammanfaller med det förra halvårets två viktigaste. Förlusten. Uppvaknandet. 

I min värld, där stearinupplyst ensamhet allt mer ersatt en längtan efter samhörighet, har jag bottnat. Det är som om vinden har mojnat. Det är den stora händelsen, den stora händelsen är att jag börjat se mörkret rakt in i ögat och sett att det varit förlåtande. I det här förlåtande mörkret finns det första trappsteget in i uppvaknandet. Det är mystikens värld och jag känner hur den omfamnar mig. Längre upp i trappan står de som kommit så oändligt mycket längre. Hildegard av Bingen. Jakob Böhme. Mäster Eckhart. 

Tänk att det kunde vara så enkelt, som en bok av Dan Brown, du vet gåtans lösning långt innan sista sidan men en barnslig förtjusning får dig vilja veckla upp den, du vill höra prasslet från presentpappret. Jag har lyssnat mycket Sébastien Telliers La Ritournelle. Där finns ljudet av prasslande presentpapper. Det är så okomplicerat. Barnsligt. Men ljuvligt.

Ett uppvaknandet är enkelt. Det är ju bara att vakna, att inte snooza för mycket, sätta sig upp, gnugga sig i ögonen, duscha kallt.

Det andra ordet är svårare.

Jag lärde mig ordet av Helena Granström. Det är ett viktigt ord.

Och Helena är en viktig person. 

Ordet är förlusten. Och förlusten är konstant. Den kan inte övervinnas och ska inte övervinnas. Förlusten ska minnas, kanske bejakas. 

Kanske var det samma tanke som slog 1800-talsromantikerna. Kanske var det samma tanke som slog de tidiga modernisterna när de villa göra sig fria från romantikernas klibbiga melankoli. Något har gått förlorat. Kanske var det samma tanke som slog egypterna när de ville försöka vända tidens pil. Kanske var det samma tanke som slog gnostikerna när de försökte undkomma Demirugens fängelse. Kanske är det samma känsla som uppkommer hos varje nykter nattvandrare mellan hemmet och Medborgarplatsens tunnelbanestation timmarna kring midnatt en ordinär lördagskväll. Detta kan inte vara allt. 

Förlusten är saknaden efter en lägereld någonstans i en skog som är glömd. Du är fortfarande en vilde. Du har bara glömt det. Du försöker vara modern men iakttar man dig noggrant ser man bortom förklädnaden. Du har matchat slips med strumpor, varit framme hos dj:n på nyårsfesten och önskat Pokerface för tredje gången (bra låt i för sig), du har köpt dyr champagne, pengar har inget värde för dig, inget har något värde för dig, allt du strävar efter är att glömma.

Glömma att du är född i en skog och att du en gång kommer bli tvungen att återvända dit.

Berättaren

Jag drömde så märkligt i natt. Kanske hade det att göra med svininfluensasprutan. Kanske handlade det om att jag sov ovanligt länge. Nio timmar är inte standard. 

Det här var en dröm som var tvättad ifrån drömmars vanliga grumlighet. Allt var klart. Glasklart. Det var som en film och när jag vaknade ekade fortfarande filmens repliker i mitt huvud. Men framför allt. Filmens känslor fanns kvar. De låg jämsides med min kropp i sängen. Allt som hade hänt under natten hängde kvar som en hinna över medvetandet. Hinnan finns fortfarande kvar, trots att det är kväll snart.

Både vällust och olust har förföljt mig under dagen. Vällust för att det var en angenäm dröm. Olust för att jag ville stanna i den. Olust för att jag inte kunde komma underfund med vem som skrivit replikerna till den där nattliga filmen. Var det jag? Vad är jag? Hur kan jag ha en del av mig som är okänd? 

Jag gissar att det var det här som fick Freud att gå i spinn.

Det som hände i drömmen var i korthet detta: En modebloggerska flyttade in i min lägenhet. En dag satt hon bara där i soffan. Jag undrade vad hon gjorde hemma hos mig. Hon svarade med att säga att hon tyckte jag bodde alldeles för stort. Och så flyttade hon i vardagsrummet. Sen sa hon att döden var en spännande upplevelse. “Jag ser den som ett äventyr. För vem vet vad som händer. Kanske är den ett uppvaknande”. 

Jag vet, men ni drar för snabba slutsatser, undertexten är inte riktigt lika enkel som ni tror. Den här modebloggerskan är en person vars blogg jag läst en endaste gång. Jag har inte ägnat henne några andra tankar i vaket tillstånd. Mitt vanliga jag vet knappt om hennes existens. Men i drömmen var allt annorlunda.

Nästa scen utspelade sig på operan. Vi smugglade oss in på första raden. När vi satte oss ekade en röst i högtalaren: “Det är någon som prasslar! Var god sluta prassla!” Jag stirrade omkring i salongen. Vem prasslade? Givetvis var det min vän modebloggerskan som hade tagit fram ett stort grönt silkespapper som hon höll på att vika till en liten svala. Det prasslade något enormt.

Vi trodde vi skulle se Valkyrian men då de aldrig släckte i taket blev vi oroliga. Efter ett tag visade det sig att vi hamnat på ett genrep för en nyårsrevy. Det var en värdelös föreställning. Vi smet ut och träffade i foajen en gemensam flyktig bekant. Den gemensamma talade på ett mycket speciellt sätt, på utandning, fnittrande, på en bubblande utandning. Charmerande.

Sen ringde min klocka. Jag stängde av den och drömmen fortsatte in i sin sista fas.

Det hade nu gått några år. Jag och modebloggerskan var ute och seglade. Hon hade med sig silkespappret. Det prasslade lika mycket men den här gången hade hon vikt det till en stor hög hatt. Hatten hade hon satt på huvudet och dragit ned brättet framför ögonen. Med den här gröna hatten av silkespapper som ögonbindel låg hon i fören och yttrade drömmens sista replik. “Det är höst och jakttid”.

Och med det Ekelöf-citatet ringande i öronen vaknade jag. Jag somnade inte om.

Det var en dröm. En av många. Men jag kan inte sluta fundera. Inte på drömmens betydelser. Alla motiv kan säkert uttolkas. Det som intresserad mig är den del av mig som dikterar drömmens handling. Det är en avdelning som jag inte står i direktkontakt med. Huvudpersonen i den här drömmen är i vaket tillstånd för mig enbart ett namn. Ett namn bland oändligt många. På samma sätt som Carin Jämtin säkert bara är ett namn för många. Eller Lena Hjelm-Wallén. Eller Tobbe Blom. Bara namn. 

Vem satte den här personen som bara är ett namn i min dröm?

Mörkret

Jag sitter ensam kvar på kontoret. Det är släckt i alla arbetsrum. Det är sent.

Det är tredje gången nu. Tre nätter har jag delat en flaska nebbiolo med en man som berättar om det gröna lejonets hemlighet medan vi tillsammans rör vid ämnen som bara kan omtalas kring midnatt. Det här blir sist mötet. Resultatet presenteras på trettondagsafton.

Medan jag väntar går jag igenom gamla textdokument på min hårddisk. Här finns brev som utvecklades till bekännelser. Här finns anteckningar från de senaste årens arbete. Det är uppmaningar jag skrivit till mig själv. Glöm inte bort att fundera på om vi alla egentligen bara är myror i en myrstack! Ungefär så.

I den här mängden av infall och ofärdiga tankar hittar jag en text jag skrev om mörkerrädsla. Jag strök den i sista sekund. 

Det är mörkt i vårt 1600-talshus. Men jag har idag ett annat förhållande till mörkret än tidigare. Sedan mörkret började intressera mig blev jag vän med det. Så har det inte alltid varit.

Det här är en liten berättelse om en femåring som är jag.

Han var hos sin dagmamma en dag och fick ett erbjudande att följa med på en teaterföreställning för barn. Han hör inte riktigt namnet pjäsen men det fanns visst en åldergräns. Sju år skulle man fyllt för att få följa med. Hans dagmamma har dock stort förtroende för femåringens mogenhet så femåringen tar på sig sin mössa med en liten tofs och vankar med de andra barnen genom vintern till teatern. Han funderar på vägen. Vad var det pjäsen hette? Någon med “…vaknar”, ja just det, “Mumintrollet vaknar”, det låter ju inte allt för läskigt. 

På scenen lyser ett grönt sken. Skenet kommer från en grav och upp ur graven skrider en skräckinjagande gestalt helt klädd i vita lindor. Långsamt går han med utsträckta händer över scenen. Barnen, som egentligen är vuxna skådespelare i för stora kläder, skriker högt. Han lever! Han lever! Han har vaknat! För femåringen är det här ett av livets mest fasanfyllda ögonblick. Ett lik i lindor stiger upp ur sin grav och jagar skrikande barn med sin väsande röst.

Givetvis hade femåringen hört fel. Det var inte mumintrollet utan mumien som vaknade ur sitt ide. Sen den dagen känner han inget annat än skräck inför det oförklarliga och förväntar sig inget annat än att döda verkligen kan komma tillbaka från andra sidan för att skrämma slag på omgivningen.

Idag är jag vän med mörkret. Eller tror mig vara det. Men någonstans gnager en misstanke. Misstanken om att jag har hört fel. Att det ofarliga inte är ofarligt. Att det trots alla försäkringar kan finnas något där i det svarta som kan vakna till liv. 

Det ringer på dörren. Jag går för att öppna.

Ursprung

Så mycket har hänt. Det började med en tomhet efter att jag blev spådd. Jag blev spådd att bli spådd, spådd att lägga en väg ut härifrån. Sen såg jag till att fylla tomheten och försöka uppfylla spådomen. 

För att tala klarspråk (och leninistiskt stalinistiskt) - jag har utarbetat en femårsplan. Ni vet, man sitter med en god vän, ni har var sitt vitt papper framför er. Kanske brinner det ett stearinljus. Tja, jo, det brinner absolut ett stearinljus. Ni dricker valfri nebbiolodruva. Världen är så stor! Med så många äventyr! Kanske är det vinet. Kanske något annat. Men plötsligt ser ni bara möjligheter.

Allting hänger ihop med mitt arbete. Jag befinner mig just nu mitt i en process vars omfattning jag aldrig tidigare skådat. Det är två intervjuer. Två program. De här två intervjuerna, som är spridda över många möten, håller på att förändra mig. Jag kan inte längre behålla den blick jag tidigare har haft på världen. Efter de här samtalen blir det omöjligt. Gnostikerna har ett träffande namn för vad som hänt mig. Uppvaknandet. Tomas Tranströmer kallar det ett fallskärmshopp från drömmen. Inom populärkulturen finns en enklare liknelse. Välj det röda pillret, eller det blå. 

Det är inte ofta man ser klart. De få tillfällena det inträffar måste vårdas. Jag har den sensate tiden närmat mig psykoanalys och märkliga ockulta ting. Jag har till och med umgåtts med totemdjur (givetvis är det björnen). Och så är jag ju relativt nyss fyllen trettio. Det hör givetvis även till. Men klarheten har absolut infunnit sig.

Så där sitter vi, jag och min vän, med var sitt vitt papper framför oss. Jag ritar vackra drömska linjer. Vi lägger ut planen, fem år lång. Vi ritar ett hus, ensligt beläget. Jag berättar om en annan vän. Hon fick ett erbjudande om att flytta till ett sådant hus en gång. Jag tror det var en gammal bagarstuga. Det fanns öppen spis i varje rum. Huset låg i en liten sluttning. Tror sädesfälten nådde fram till fönsterkarmarna. Men jag vet inte om hon flyttade dit. Det var länge sen saken kom på tal. Men nu har jag ritat ett liknande hus framför mig på pappret.

Vi fortsätter att fylla den vita drömmen med innehåll. Fyller glasen med mer nebbiolodruva än vad som är nyttigt. Bilden börjar bli färdig. Med stora bokstäver rakt över pappret har jag skrivit naturen, längst ned i ena hörnet står det med bokstäver så små att de knappt går att läsa: skaffa körkort. Och med min skakiga handstil ovanför torpartaket (texten slingrar sig nästan upp ur skorstenen) går det att läsa: Du kanske behöver gå ensam. Var inte rädd. Det är som det ska vara. 

Tydligare än så här går det inte att tala om spådomen utan att falla för språkets inneboende förmåga att förminska varje tanke. Men en av huvudpersonerna i mina samtal har beskrivet det hela oerhört exakt:

Det moderna jaget är ett kapitalistiskt subjekt; innehavare av sin kropp. Du hänger inte ihop med dig själv, utan är haltande och fragmentarisk, med alla dina kroppsdelar och ägodelar på släp. Du är löst sammansatt, och det knakar i dina fogar. Du är inte längre säker på var gränsen går mellan levande och död: du tvivlar på till synes levande väsens besjälning, och på huruvida livlösa föremål eventuellt är besjälade. Natur och kropp är döda ting och maskinens själ är större eller snabbare än din.

Pappret jag har framför mig är en väg ut härifrån. Jag blev spådd att bli spådd. Men vinet var starkt.

Om fem år vet ni hur det blev.

Hjärnor

Jag är en hjärnperson. Jag är besatt av hjärnan. När andra talar om “kroppsuppfattning” så talar jag om “hjärnuppfattning”. Jag har svårt att förstå många människors besatthet av sin “kropp”. Att kroppen är så viktig. Att man måste anpassa matvanor, livsvanor m.m först och främst efter kroppen. För mig är kroppen ett fordon för min hjärna.

Jag anpassar inte mina matvanor efter min kropp, utan efter min hjärna. Vad behöver min hjärna? När jag ska tänka mycket så äter jag mycket. Sedan jag fann boken Mat för hjärnan kan man säga att mina kostvanor går emot de gängse. Jag dricker kaffe och äter socker med gott samvete. Att äta för kroppen, och för hjärnan är helt olika saker.

I helgen blev jag därför oerhört glad när jag fann denna fantastiska bok på Myrorna i Ropsten. Människohufvudets antonomi från 1895. Med ett barns entusiastiska glädje har jag plockat isär den stackars mustaschprydda mannens skalle hela helgen. Boken får mig att tänka på en intressant teori som jag läste i boken Big Brain, som kom ut häromåret.

Den beskriver bla en människoras som tros existerat för 10 000 år sedan, som hade en framhjärna 50 procent större än vår. Författarna menar att dessa människor hade en intelligens som vida översteg vår egen, men att de ändå dog ut.

Ibland funderar jag på det. Att vi ser oss som skapelsens krona. Att vi är de “intelligenta”. Men tänk om det var så att vi överlevde just för att vi var de korkade. Att medan dessa superintelligenta hjärnmänniskor försökte medla fred genom diplomati så lyfte vi med våra små hjärnor upp påkarna och krossade storhjärnorna.

Det gör mig lite nedstämd. Att vi fortfarande är ett samhälle av kroppsmänniskor. Där lårets fasthet tycks vara viktigare än hjärnans.

Myten om Anders

För ett tag sedan fann jag en skokartong i mina föräldrars källare. Det var inte vilken skokartong som helst. Den var fylld av pusselbitar till min förträngda barndom. Närmare bestämt från åren åtta till elva år. När jag med lika delar rädsla och nyfiken lyft upp ett brev, fotografi eller något annat har plötsligt nya helt okända sidor av den unga Anders trätt fram.

Och jag inser hur mycket av mina nuvarande minnen som är falska. När jag fann en sådan där, Mina vänner-bok upptäckte jag till min fasa att jag redan i tioårsåldern var en liten kulturelitist. I boken fanns en lista där man skulle fylla i vad jag trodde att mina klasskamrater skulle bli när de blev stora.

Jag hade inga högre tankar om mina vänners framtid, om man betraktar det ur ett samhäelligt statusperspektiv. Kassörskor, byggnadsarbetare, städare, sjuksköterskor och till och med en “arbetslös”. Man ska väl sätta det i perspektiv att jag var tio år i räntekrisens 1992.

Den enda jag hade höga tankar om var, just det, mig själv.  Fy, vilken illa insikt.

Naturen

Jag läser om naturen framför en öppen spis. Utanför fönstret finns en dimma som är så tjock att jag någon timme senare kommer tro mig se okända varelser mellan träden när jag går min dagliga promenad.

Jag vandrar på en stig. Tidigare har en häst gått här. Eller björn. Jag är en dålig utbygdsjägare, jag kan inte skilja på spillningen från husdjur och rovdjur. Jag har precis läst om naturen, en svart sådan, jag kände igen mig, jag har kanske aldrig läst något som vid en första anblick verkar så långt ifrån mig men som kort senare lägger sig precis jämsides, nära, och sjunker in likt en vattenfärg som flyter över i en annan på skolpojksmålningen.

Och nu går jag här, i naturen, den andra naturen. Den där som är kitschig. Jag går igenom kitschig dimma. Den liknar socker och tavelmotiv. Nationalmuseet skulle kunna hänga ut stigen jag vandrar på. Jag känner igen mig. Här finns gläntan som bara kan hittas av den som har gått vilse.

1984 fanns en annan skog här, den var hög och hotfull, all spillning var från björnar, det moderna skogsbruket har förändrat allt. Det är nu glest mellan trädstammarna, gallrat. Men jag minns gläntan och den går att skymta trots att någon kört med stora traktorhjul rakt över den.

När jag hör ordet glänta tänker jag på just den här som nu breder ut sig under mina gummistövlar. På något sätt kan man säga att jag befinner mig i idévärlden. Jag står på själva ordet glänta. Jag står även i själva ordet natur. För det var här jag första gången träffade den. Varje sommar gick jag på den här stigen, till den här gläntan. Oftast inte ensam som nu. Skogen var oändlig då. Precis som mitt liv var utan slut. Idag, i november, hör jag motorvägen, trots att den ligger en mil bort. Jag är inte längre lika ung.

Det börjar regna. Jag blir plaskvåt. Det rinner björnspillning ned för bergsluttningarna i rännilarna. Jag har bråttom tillbaka. Framför brasan på övervåningen ligger den uppslagna boken. Jag river ut två sidor. Den ena lägger jag i min kavajficka. Den kommer få ligga kvar där länge, länge. Den andra sidan slänger jag i elden. Brasan flammar upp, sen är den delen av naturen, och mig, borta.

Jag skulle önska att alla mina dagar såg ut på det här sättet.

Sista kapitlet…

Häromdagen landade den här bilden i min mejlkorg. Det var min barndomskamrat Andreas som sände den. Det är en bild som jag har förträngt. Jag är bra på att förtränga saker, det är en av mina talanger. Jag har förträngt min barndom, min ungdom. När jag ibland tänker på den, är den främmande. Som att läsa en roman, om någon annan som påminner om mig. Det är inte jag!

Den här bilden utgör kanske det sista kapitlet i mitt förträngda liv. Jag går i tvåan på el-linjen på gymnasiet. Jag var hård som sten och samtidigt skör som bomull. Jag var illitterat, elak och amoralisk. Men ändå, fast på jorden. Strax efter att den här bilden togs skulle dock allt skingras. Mina bestämda steg mot kablarna och strömreläna skulle avbrytas för obestämda.

Jag inser naturligtvis nu efteråt att jag var som Toru Okada i Fågeln som vrider upp världen. Min katt var borta. Och jag började klättra ner i den torrlagda brunnen. Där fann jag ett nytt liv.

Det är märkligt att jag får detta fotografi nu. Under hösten har en känsla av att någonting håller på att ta slut infunnit sig. Jag har inte kunnat göra mig av med känslan. Det känns som om jag läser sista kapitlet och att jag snart ska ställa ifrån mig boken. Men jag vet inte var som kommer härnäst. Det gör mig rädd, och lite glad. Jag har ju lite ont i ögonen.