Den glesa, hoppfulla sorglösheten

Förläggaren Svante Weyler skrev något väldigt klokt i Expressen för ett halvår sedan. Han hade läst om Dostojevskijs Bröderna Karamazov och slagits av något han inte sett tidigare - föreningen av det triviala och det djupsinniga. Hur grubbleriet kring Gud samsades med den mest banala kärlekshistorien.

Allt för få ser att de bästa berättelserna ofta finns i den här brytpunkten.

Precis som den förmoderna tidens trollformler skapades för att besvärja olyckan finns det i dag en strävan att med ord tillkämpa sig lycka. Det kan vara modebloggerskan som vaknar på morgonen, lätt bakfull, men full av energi. Världen är ett oupptäckt äventyr. De senaste klädfyndet ska utforskas, juicen är färskpressad och solen lyser över Djurgårdsbrunnskanalen.

Allt för många ser det här som en ytlig beskrivning av livet.

Men den som verkligen tror på språkets kapacitet att förändra inser snabbt att det kanske ligger något omvälvande i sättet att beskriva sitt eget liv i positiva termer. Att förmågan att se ljus kan skärpas, att misströstan kan bytas ut mot tacksamhet. Solen skiner trots allt över Djurgårdsbrunnskanalen.

Blir man lyckligare av att blogga? Den frågan är utgångspunkten i Sorglösheten.

Om det här är ett konstprojekt, ett litterärt utforskande av digitaliseringens nya möjligheter till experimenterande med den egna personan eller en undersökning baserad på nya rön inom den strikt vetenskapliga psykologins spets? Tja, antagligen är det alltihop beroende på hur man ser på det.

Men att tro att världen kan upplevas i ett evigt glädjefyllt rus är givetvis en väg rakt in depressionen. Berättelsen om ständig lycka är verkligen lika falsk som andra utopier. Sorglösheten handlar därför också om att möta missmodet, mörkret och tomheten som kan infinna sig, trots att juicen är färskpressad och världen ett oupptäckt äventyr.

Ingen har beskrivit tillståndet av sorglöshet bättre än Tomas Tranströmer. I dikten Madrigal går berättaren ut ur ensamhetens tunnel och finner en ljus skog ackompanjerad av allt som slingrar viftar och kryper. Luften är mycket stark och allt som existerar hör framtiden till.

Det är den glesa, hoppfulla sorglösheten som det här projektet kommer försöka fånga, undersöka och bemästra. Tranströmer beskriver den i diktens sista rad.

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättsträcket.

---

Sorglösheten är ett litterärt och vetenskapligt gränsland som i bloggens form kommer att förändra livet för författarna och journalisterna Anders Rydell och Eric Schüldt. Spelledare för Sorglösheten är psykologkandidaten John Airaksinen.

Genom att skildra sina liv ur ett sorglöst - men autentiskt - perspektiv, och utföra uppdrag baserade på psykologisk forskning om lycka testar Eric och Anders sin egen förmåga att påverka tillvaron i positiv riktning.

Sorglösheten hämtar inspiration från de snabbt växande forskningsfälten positiv psykologi och tredje vågens kognitiv beteendeterapi - och i synnerhet Acceptance & Commitment Therapy. Sorglösheten uppmanar sina läsare att själva prova på de vetenskapligt beprövade övningar i till exempel tacksamhet, förlåtelse och att möta motgångar som huvudpersonerna utför på bloggen. Kanske kan en blogg vara ett optimalt självhjälpsverktyg?

Lydia Putkinen är Sorglöshetens art director, och sajten är gjord av Arvid Janson.

Sorglösheten har uppmärksammats av DN På Stan, Metro, City och Mitt i Östermalm. Se pressklippen här!

Sorglösheten fotar med COOLPIX S620 och filmar med D90 - tack Nikon!