Du är inbjuden att delta när
Sorglösheten firar våroffer med ett
Avsked till askan
på F12 Salongen

Fredag 23 april, 21.00-01.00
Edith Söderström live 23.00
F12 Salongen, Fredsgatan 12

Facebookeventet finns här!

Vad gör Johan Wirfält i min soffa? Vad gör han här i min takvåning tillsammans med Gudrun Schyman, varför ligger det ett tunt lager av krossat glas över parketten, varför flyttade jag hit, till denna dyra avsats högt över staden, hur hade jag råd och vem bjöd Gudrun?

Vi ligger bakåtlutade i varsin soffa, det är sent, eller så är det tidigt, solen går upp och festen är definitivt över. Jag bjöd alldeles för mycket folk, jag hade nära kastat de sista gästerna ned för den smala spiraltrappa som löper längst med husfasaden upp till min våning. Och nu är det bara två kvar, Johan och Gudrun. De sover visst, jag vill inte väcka dem. Och jag tassar ljudlöst fram till en skjutdörr som bara jag vet vart den leder. Jag skjuter den åt sidan, går in i den palatsliknande salen bakom dörren och så vaknar jag.

Jag sover i den enda säng jag har sovit i sedan barndomen. Jag är uppe på ett berg i Dalarna, tapeterna i rummet är handmålade, i hörnet står en kakelugn, utanför fönstret är det femton minusgrader. Kanske ger det hemtama mig drömmar som går att greppa, skriva ned och långt senare försöka överblicka med nykter syn. Gudrun kom från fredagskvällens Let’s Dance, Johan var en rest från det twitterflöde jag ögnade igenom innan jag somnade. Inget konstigare än så. Men deras levande sätt att manifestera sig i drömmen! Alla deras repliker, vår gemenskap i varsin soffa innan jag tassade iväg. Den långa festen, vi tre ensamma kvar och känslan av gryning.

Dagen efter läser jag boken jag hastigt packade ned i resväskan innan färden hit upp. Jag hade köpt den på antikvariat, den var billig men speciell. Poeten Sandro Key-Åberg har ägt den och på innerbladet går det att läsa några ord av utsuddad blyerts.  Det finns en tystnad… Kaos… Möjligheternas land… begär, djupaste makter. Kanske är det ett utkast till en dikt, kanske en hastigt nedtecknad dröm. Boken handlar om sådant. Det är Det glömda språket av Erich Fromm. 

Misslyckas man med att förstå mytens verkliga innebörd, konfronteras man med följande alternativ: antingen tror man myten vara en förvetenskaplig, naiv bild av världen och historien och på sin höjd en produkt av en poetiskt skön inbillning, eller också – och detta är den attityd, som den ortodoxt troende intar – uppfattar man mytens manifesta berättelse som sann, och man måste då tro, att den innebär ett korrekt återgivande av händelser som faktiskt tilldragit sig i “verkligheten”. 

Erich Fromm menar givetvis att den riktiga vägen in i mytens kärna går bortom dessa två vägar. I hans värld är allt allegori, alla bilder går att tolka för att finna dess ursprungliga sanna betydelse. Förstår man dessa symboler har man funnit det universella språket och kan lägga ned alla andra språkstudier.

Jag vill vandra tillsammans med Erich Fromm. Hans tredje sanningsväg är den väg jag har ritat ut med bred grön penna på den tomma karta som är mitt projekt det kommande halvåret. Längst med denna väg får vetenskaplig bevisbarhet ta ett steg tillbaka, längst med denna väg får de dogmatiska skrifterna bara läsas som symbolmättade kodade meddelanden, aldrig bokstavligt. Och aldrig någonsin får jag säga det mest förbjudna högt. Det jag inte kan se tror jag inte existerar. Det jag inte har ett ord för kan inte träffa mig. Det är precis tvärtom. 

Som ett exempel på vart den gröna linjen på den ännu relativt vitfläckiga kartan kan föra mig blev jag förra helgen spådd. Det här var bortom det gamla vanliga jag är spådd att bli spådd som jag brukar komma dragandes med. Det här var tarotkort. Och det var fullmåne.

Allt utfördes med största allvar. Men det fanns ingen siare bland oss som skulle berätta vad korten sa, vi var våra egna uttolkare med hjälp av böcker och lexikon. Jag drog tre kort. Min fråga till korten kan jag inte avslöja men det andra, och viktigaste kortet, var The Fool – den barnsliga och nyfikna anden på väg jakt efter kunskap. Det var talande. 

Jag är medveten om att alla inte följer mig på den här vägen. Tarot, liksom. Det är, ja, vad ska jag säga, inte den kreddigaste av de esoteriska disciplinerna. Men vägen längst med den gröna linjen är allt annat än rak. Jag vill ännu inte ta ställning till om magin låg i kortens oerhörda allmängiltighet, i tron på den ritual som omgav dem eller om de har en egen kraft som jag hittills bara har snuddat vid. På jakt efter det glömda språket tänker jag tillåta mig själv att vara mycket barnslig i omgångar. 

Kanske upptäcker jag att det bakom varje magisk symbol inte finns något annat än människans ständiga vilja att beskriva sitt liv som en del i ett större mystierium, ett bedrägeri. Kanske lär jag mig levitera och spå i sump. Kanske blir jag förvirrad och inlåst. Kanske leder den gröna linjen mig bort från alla andra människor. I så fall har jag förlorat mycket. Men jag har börjat att vandra nu och kan inte vända åter. 

Kanske kommer den innersta betydelsen av att drömma om att ha en takvåning med Johan Wirfält och Gudryn Schyman som sena gäster att framträda. Kanske är det glömda språket för evigt nedgrävt och glömt. 

Hur det än förhåller sig så är en skattjakt alltid spännande.

Att hitta själva skatten är av mindre vikt.

I boken jag läser står det att den mänskliga hjärnan inte är något annat än en stor myrstack. Här finns ingen hierarki, inget centrum för beslut, allt händer samtidigt i ett oöverskådligt antal nervknutar dit de olika cellerna har sträckt ut sina tentakler, virat sig runt varandra och bestämt sig för att i ett aldrig sinande tempo skicka små impulser sinsemellan. Hjärnan är en maskin. Kroppen är en maskin. Vi är alla kroppsmaskiner.  

Jag läser med nyfikenhet och vemod. Allt blir belyst. Här finns ingen romantik, inga blinda fläckar för högre makter att fylla. Människan är djuret med hjärnan. En hjärna som är den mest avancerade tingest vi hittills upptäckt i universum. Men ändå inget annat än resultatet av ett urval baserat på sexualitet, överlevnad och resurstillgång. Inget annat än en naturligt konsekvens av en process som inleddes för miljarder år sedan. Jag (vars uppfattning av ett jag givetvis är en suggestion) är inget än dessa nervtrådar, denna vita kletiga massa gömd under en hyfsat välkammad frisyr.

Allt detta tror jag på. Givetvis kommer  mindre korregeringar ske över tid, vilket händer med all seriös vetenskap. Men detta vet vi idag och det är en nykterhet och en tomhet inför vem jag själv är som jag litar på och bekänner mig till.

Ändå finns allt det andra.

Medan jag läser lyssnar jag på samma musik om och om igen. Mitt iTunes visar över fem hundra spelningar. Jag har alltså givit Arvo Pärts Kanon Pokajanen flera veckor av mitt liv. Så mycket betyder den musiken för mig. Det är musik som når bortom den rena skönheten. Det handlar om portaler, små luckor i medvetandet som öppnar sig och fantasin breder ut sig över hela tanken som en fiskgjuses stilla svävande vingar över en forsande flod.

I musiken finns oräkneliga bilder, jag hittar nya vid varje lyssning. Det är bergmassiv som långsamt spränger sig upp ur jordskorpan, det är bortglömda kloster där ensamma nunnor håller liv i tre ljus framför en ikonmålning utan ursprung, det är höga kyrkor försänkta i ett förlåtande mörker, det är den förmoderna famlingen som måste skett nära då människor inte existerade utan den direkta närheten till varandra.

Inget av det här har jag upplevt på något annat sätt än genom resan genom det fönster som musiken öppnat. Ändå är det minnen så klara att om inte jag har upplevt dem har jag ärvt dem. Och arvet har fött en längtan som är vacker men som jag hela tiden måste underhålla genom att kasta mig längre och längre in i den fantasivärld som är de här minnenas ursprung. 

Allt detta tror jag på. Och det är en tro som inte är begränsad till något slags stilla verklighetsflykt, lek med tankar och ord, utan det är en fundamental tro som genomsyrar precis allt som jag gör. Det är en tro som är det allra viktigaste, men allra mest svårfångade, som om övertygelsens lätthet är det som gör den så bastant.

Om detta kommer jag aldrig ändra mig.

Jag måste alltså vara väldigt dubbel. Om jag vänder mig åt ena sidan ser jag en grå hjärnsubstans, ännu inte helt utforskad, men ett område där mer och mer upptäckts och för varje ny erfarenhet som dras av den mätningen blir världen lite mer förståelig men samtidigt lite mindre magisk. Om jag vänder mig åt andra sidan ser jag alla de vidder jag har upptäckt inom mig, de är karga och nästan obebodda men mer verkliga än något verkligt.

Och det som är jag (vilket alltså är en suggestion) står i mitten.

En dag hoppas jag kunna sammanfoga de två livsriktningarna till en och samma linje.

Men ännu har jag ännu inte nått dit.

I stunder av självransaken försöker jag se på mig själv utifrån. Ibland blir det sorgligt.

Vad har förhoppningar som aldrig slår in för värde, de utvecklas till ett evigt stampande, en vilja att komma iväg, och så händer ingenting. Av alla fåfänga snedsteg är en av de största talet om en längtan bort utan vidare omsättning i praktik.

Det har varit ett genomgående tema i de här texterna. Resan bort. Äventyraren som aldrig lämnade skrivbordet. Kartritaren som bara ritade, aldrig såg världen med egna ögon. Upplevelsen av fantasin som verkligare och meningsfullare än verkligheten. Trettio år går så snabbt. Trettio till och sen är det nästan över. 

Om en kort tid är det höst och jag gör ett sista försök. Kanske är jag långt härifrån då.

Allting är väldigt praktiskt betingat. Ett bostadslån som byter bindningstid och fram träder en annan ekonomisk möjlighet som handlar om att gå emot samtidens största fängelsekonstruktion. 

Medeltiden var annorlunda. Efter digerdöden, när uppemot hälften av Europas befolkning hade gått under i farsoten, inträdde en plötslig brist på arbetskraft, maten räckte plötsligt åt fler och reallönerna steg. Medeltiden var inte vår tid, bostadslån med lång bindningstid var sällsynta, och som en följd av löneökningen gjorde medeltidsmänniskan det enda som syntes rätt – att jobba mindre.

Med hösten inleds en ny tid. Borta är kontorsarbetet, fram träder ett annat liv. Kanske även det inrutat, men framritat utefter naturens skiftningar, tidiga morgnar, tidiga kvällar, vardag, ständig vardag, långsam vardag. Likt en ritual kanske det meningsskapande inte föds i accelerationen utan i underkastelsen. Jag blir mindre, inte mer än en myra, men stacken är stor och inbjudande. Jag nöjer mig med att bära ett litet litet barr.

Och allt detta är ett botemedel. Ett vaccin mot det som håller på att sprida sig inom mig. Inåtvändheten. Ensamvandringen. Det solitära.

Hösten är en utsträckt hand.

Om mitt liv verkligen är en resa och det som syns utåt inte är något annat än ett stilla ritande av en stor karta så kommer mötet med Ulf Linde för några veckor sedan märkas ut med ett stort tydligt kryss.

Få gånger har jag under så kort tid fått en sådan fördjupad inblick i vad inte bara konst är, utan vad den verklighet som konsten beskriver kan innebära. Hur den ska fångas, hur den ska tämjas, hur den kan bemästras. 

Om tiden är en flod, vilket jag tror, handlar detta om vadarstövlar.

En sådan som Evert Lundquist. Han målade bara en hatt som ligger på ett bord. Inget mera. Men man känner solen som lyser på hatten, man känner värmen i den belysta hatten, man får så att säga en kick av förståelsen för hur världen var när Ludde målade det där. 

Rilke säger någonstans att konstnären räddar tingen bort ifrån deras förfall. Det där är vackert, det är nog sant. Det handlar om en syn, ett ögonblick, som rycks ur tidens flod och blir till en kristall som inte följer med floden. 

Ta en sådan där bild som när Karlfeldt låter Fridolin lyfta sin brud mot höstmånens röda kastrull. Visst kommer hela landskapet fram! Visst är allt där! Man ser det, fast man inte ser det. Med fantasins öga så är man där! Det är ganska praktfullt och framförallt så visar det att människan assimilerar mera verklighet än hon tror. Hon är ett batteri laddat med minnen som plötsligt sprutar upp och känns närvarande. Och det där måste en bild ha. Annars är det inge roligt. 

Konstnärsklubben & vårsalongen Vår salong på F12 Salongen
är en plats för samtal, handgemäng och upptåg.

Fredag 19 februari, 21-03
F12 Salongen, Fredsgatan 12

Facebook-eventet finns här!

Som liten var jag en ivrig läsare av Barnens Bibel. Jag hade fått mottaga den ur kyrkoherdens hand trots att jag bara några veckor tidigare under en familjegudstjänst hade spräckt den retoriska tanken i en av hans predikningar.

Herden vandrade i kyrkans mittgången och talade om Jesus födelse. Det var precis innan jul, jag skulle snart spela rollen som en av de tre vise männen i kyrkospelet. Jag skulle bära en innebandyklubba inlindad i foliepapper (min kungaspira). Jag var sex år gammal men hade noggrant förberett mig inför rolltolkningen. Så när kyrkoherden myndigt frågade om det var något barn i församlingen som kunde gissa vad ordet advent kunde betyda reste jag mig upp och ropade högt. Ankomst! 

Hm, jo, jahaja… Mumlade kyrkoherden. Ja, det stämmer faktiskt.

Jag inledde där en vana som jag skulle finslipa under kommande år: ofrivilliga förolämpningar av präster. Något år senare kom jag att fyllas av den briljanta idéen att jag under kyrkkaffets stilla sammankomst skulle bolla med en jordglob. Mina händer tappade snabbt kontrollen över planeten som flög i en vacker omloppsbana genom församlingssalen för att närmast förinta den överfulla kaffekopp som en aktad präst just förde till sina läppar. Jag minns det som att till och med prästkragen var brun av kaffesump.

Länge trodde jag att mina fadäser med prästerna hade gjort mig till en andra rangens församlingsmedlem. Min utgåva av Barnens Bibel var nämligen inte röd som de andras, utan i en tråkig brun nyans. Långt senare insåg jag att det bara handlade om en ny upplaga. Men den röda bibeln var alltid mer spännande, jag tror bilderna där var lite blodigare.

Någonstans inom mig insåg jag att det här inte var en helt lätt bok. Att Jesus var en juste person, barnens vän, det förstod man ju av psalmerna vi sjöng under sångstunderna. Gud var däremot lite kärvare. I alla fall enligt min bruna barnbibel. Särskilt en bild har stannat kvar i mitt medvetande. Det är teckningen som beskriver den ängel som går från hus till hus i Egypten och dräper alla förstfödda barn. Det är den sista av plågorna som senare får farao att ändra sig och släppa iväg herrens utvalda folk.

Jag var den förstfödde. Jag förstod att det var bäst att hålla sig i skinnet. Kanske hade mitt bollande med jordklotet inneburit att jag överträtt en helig gräns. Helt säker var jag inte.

Nu låter det som min uppväxt var mycket religiös. Det var den inte. I de här återkommande besöken på kyrkans barntimmar fanns ingen teologisk grundtanke från mina föräldrars sida. Det var mest så att alla andra i vårt kvarter gick dit. Och så var det ju gratis. Och ganska trevligt.

Det är nu länge sedan jag läste min bruna barnbibel. Men den typ av allomslutande tillstånd som de allra första läsupplevelserna innebar är något som jag försöker hitta tillbaka till. Den där känslan av att det som står i texten verkligen kan vara fullständigt sant samtidigt som det lika gärna inte kan vara det. När jag som nioåring läste Sagan om ringen var det enligt denna princip. Även det som inte fanns med i själva handlingen kunde upptäckas, världen existerade även på de platser i Midgård där Tolkien inte hade placerat sin berättelse. Och där föddes också min fascination inför kartans vita fläckar vilket i förlängningen var berättelsens vita fläckar. Vad hände egentligen med de två blå trollkarlarna, de som anlände från väster tillsammans med Saruman, Radagast och Gandalf, de som bara omnämns i en enda rad av Tolkien? Och varför var Gamla Skogen en så mystik plats? Och vem var egentligen Tom Bombadill? Varför blev inte han osynlig när han satte ringen på sitt finger? Berättelsen fortsatte leva i min fantasi. Den tog aldrig slut.

Jag har ofta Bibeln på mitt skrivbord när jag arbetar. Inte för att jag så ofta läser i den. Jag tror att jag har lagt den där för att den signalerar något slags allvar och för att tillfälliga besökare inne i vårt arbetsrum ska bli lite rådvilla. Är han religiös? Är han jättereligiös?! Eller är allt bara en pose? Någon gång kommer jag läsa den från pärm till pärm men ännu är jag inte mogen. Jag börjar i en helt annan ände. Det handlar om att lära sig tyda symboler. Särskilt förlorade sådana. Kartans förlorade symboler.

Förrgår kväll hörde jag Ann Jäderlund läsa sina dikter. Allt var väldigt suggestivt tills Ann fick hosta och tvingades bryta. Vi var kanske uppemot hundra personer som hade samlats i källaren vid Nytorget. Vi satt tysta, andäktiga och lyssnade. Vi satt i ett halvmörker, kanske var det just halvmörkret som förde oss samman. Tidigare under kvällen hade det talats om transcendens, att överskrida sin egen verklighet och träda in i en annan. Det handlade om vilken makt poesin hade att åstadkomma sådana här förskjutningar av hela tillvaron.

I halvmörkrets fanns svaret. I det förtätade, i den lodräta färd genom ögonblicket som Ann Jäderlunds hostande röst skapade fanns svaret på vilken makt orden kan fyllas med. I rätt sammanhang blir de till trollformler, magiska och rum efter rum öppnas. När det här händer, vilket ofta sker i halvmörker, är det som om vita fläckar fylls. En kort stund av klarsyn kommer likt en gåva.

Den som söker skall finna. Jag läser den korta raden i en anteckningsbok från ett sedan länge glömt seminarium. Det var Matteus som först skrev det, och han hörde det i sin tur från Jesus. I alla fall enligt Bibeln. 

Den som söker skall finna. Men i de flesta fall inte det som man har förväntat sig.

Jag är långt borta från barnbibeln men i korta ögonblick kan vissa ord öppna sig till bilder som både är fullständigt sanna och fullständigt orimliga (i alla fall för den som någonstans ändå vill se nyktert på livet). De här ögonblicken handlar nästan alltid om konstupplevelser. Små, små antydningar om att det som kallas fantasi inte är ett uttryck för slumpmässiga val eller något påhittat. Istället är det som konstrueras genom fantasins raster av möjligheter en tolkning av bilden bortom bilden. 

Inom den ortodoxa kyrkan har ikonen en särställning. Ikonen är speciell. Inte bara för att den är något meditativt för den kontemplerande sökaren att vila ögonen på utan för att ikonen ser tillbaka. Ikonen har en egen blick. 

Om konsten verkligen har en trascenderande kraft, om det finns något i stil med det som Ulf Linde beskriver som en kontemplativ verklighet, kommer jag i så fall från och med nu söka efter den iakttagande blicken över ett vidare område. 

Ännu en kväll. Gårdagsnatten hade något fladdrande över sig, flyktig och föränderlig som moderniteten själv. 02.45. Ann Jäderlunds trollformler omtalas i en lädersoffa två meter från ett dansgolv. 01.30. Jag blir erbjuden hypnos. Jag tackar ja. 00.01. “Ante Up”, världens bästa hiphoplåt. 21.15. Slutet på Aleksandr Skrjabins Poème de l´Extase, kanske det mäktigaste jag någonsin hört i Berwaldhallen, stycket handlar om en förvandling, här skrämmande greppbar. 20.15. Violinisten Sergej Chatjatrjans extranummer, en armensk folksång, de högsta tonerna liknar en vissling, en syrsa, häften av publiken kan inte längre höra dessa frekvenser. 

Hemma har jag en stor karta. Den täcker nästan hela världen och den ligger utbredd på mitt köksbord. Jag har själv märkt ut gränser, skogar, bergskedjor och populära vandringsleder. Än så länge dominerar dock de vita fläckarna. En dag ska de vita fläckarna fyllas av en rikedom av färger och vackra drömska linjer.

Det är då inte jag som ser kartan utan kartan som ser mig.

Förra helgen var jag i Göteborg. Den resenär jag är tycker att tre timmar med X2000 från centralstation till centralstation är ett äventyr. Minimal jetlagg, ett annat språk, men inte svårförståeligt. Jag hade rest för att arbeta men kvällen tillät något annat. Det var på Gyllene Prag som vi åt middag. En hemtam miljö, särskilt för mig som äter i princip samma mat varje måndag.

Vi var fyra runt bordet. Det var första gången som vi träffades i den här konstellationen. Vi inledde kvällen i ett högt sorl, vi bläddrade lite tafatt i menyerna, beställde något, ändrades oss, ville äta vildsvinet, vildsvinet var slut, och så började tankarna vandra, blev till något gemensamt, flöt in i varandra utan början eller slut. Det är sällsynta tillfällen, när tankarna når den där klara känslan av självklarhet blandat med klarsynthet.

Ett av samtalsämnena var fragment. Men jag tilläts inte använda det ordet. Om du säger “fragment av en människa” så måste du ju kunna definiera vad fragmentet är en helhet av! Och det kunde jag givetvis inte. Så vi enades om ett annat ord. Och i samförstånd lovade vi varandra att så länge middagen pågick skulle det ordet inte ha någon makt över våra tankar. Vi skulle inte titta på våra telefoner, vi skulle inte resa oss och argumentera för att livet på någon annan plats i staden var mer innehållsrikt, vi skulle sitta kvar och lyssna till varandra. Vi skulle koncentrera oss.

Och allting blev… Ja vilka ord ska jag använda… Du vet… Tja… Det är den största av självklarheter… Men orden är ofta så bristfälliga. 

När jag senare ligger i sängen på hotellet är det dessa tankar som kommer till mig. Hur ska jag kunna beskriva erfarenheterna när jag inte kan det språk som behövs. Jag kan inte skriva innerlighet, ni kommer att få fel bilder, jag tror ni kommer tänka på ett förmiddagsprogram på tv där den inbjudna livskunskapsförsäljaren försöker dölja sitt djupa tvivel bakom en arsenal av ord som sedan länge sedan förlorat sin innebörd. Jag ligger i sängen i ett hotellrum som är extremt litet, jag räknar det till sex kvadratmeter. Jag tänker på den otillräcklighet som orden kastat mig in i.

Jag är en språkmänniska (vilket inte betyder att jag bryr mig om att skilja på före och innan). Det fysiska är mig allt för främmande, jag kan inte de mänskliga gesterna, de blir ofta lika tafatta som att skriva innerlighet på ett papper och tro att det ska räcka. Men kan jag inte komma nära genom språket kan jag inte komma nära. Det är nog därför jag upplevt så mycket avstånd hur nära jag än varit. Det har utvecklats till tystnader och så plötsligt är alla de där breven skrivna över stora avstånd glömda. 

Jag har förlitat mig på orden alldeles för länge. Vad har de gett mig? Mycket ensamhet. 

Igår kväll. Middag igen. 

Och vi satt åter vid ett långbord, en handfull vänner kring ett samtal om mycket. Kan man yoga så intensivt att man börjar flyga? Nej, levitera heter det! Hur många liv har jag levt? Är det här mitt sista? Vad har oxen att säga jungfrun? Mycket! Men titta på lejonet! Man kan känna igen henne på manen. Och att hon vill vara ensam på savannen. Lägg av nu, ni kan inte tro på det där. En dag ska jag visa dig! Jag ska komma leviterande upp för trapporna här!

Jag dras till den öppenheten. Öppenheten handlar inte om att söka sanning utan att nå ett tillåtande samtal. Att allt kan tillåtas vara sant, i alla fall så länge natten varar. Att det finns möjligheter och att de möjligheterna är vidöppna.

Och samma tanke som över det uppätna vildsvinet föddes även här.

Om livet skulle kunna levas mer sparsmakat, koncentrerat, om möten skulle kunna vara något annat än ett flimmer från pol till pol, skulle det i det mer utdragna tillståndet kunna föddas något som är bortom orden, bortom det mätbara, bortom allt det som jag så enkelt uttrycker som fragmentet? 

Det blev allt senare. Långsamt föll jag in i en välbekant sinnesstämning, rösterna blev avlägsna, och gemenskapen kändes nära och självklar på det där sättet som gör att du inte behöver ställa dig på tå, bara sjunka in. Som att sitta vid den öppna spisen på Gröna Draken i Frodo Baggers Fylke och långsamt drömma dig bort medan dina vänner diskuterar ifall alver har synts på den stora landsvägen långt bortom staden Bri. Tryggheten i den här känslan, att ha en självklar plats, som att liten ligga vaken på landet, vi har gäster som är på besök över nyår, de pratar med mina föräldrar nere i köket.

Det är långt kvar tills de ska gå och lägga sig. Jag kan somna in till det trygga mumlet av deras röster.

Peter Englund inledde en av sina briljanta essäsamlingar med att beskriva själva ordet essä. Essän är ett försök. Ett prövande av tankar. 

Det här är ingen essä. Det här är enklare än så. Men det är ändå ett försök. Ett prövande av tankar. 

Skönhetens problematik har plågat mig länge. Den första musik jag hörde var förspelet till tredje akten av Richard Wagners opera Siegfried. Jag var bara någon dag gammal. Jag tror det här var min pappas tolkning av att röka en cigarr till den förstföddes ära. Och så blev det som det blev. Hur mycket crabcore, drön eller forna idoler jag än umgås finns det alltid en pil bakåt. Linjen sträcker sig långt bortom romantiken och Wagner. Kanske stannar den inte förrän vid Hildegard von Bingens mystiska uppenbarelser av eld och överjordisk fullkomlighet. Men den här linjen är kantad av skönhet. 

Innan jag kommer till kärnan i det här försöket tänkte jag berätta en kort anekdot. Det handlar om en äldre kollega, musikexpert och ödmjuk mentor. En gång i tiden ville han bli kompositör och satt natt efter natt i en av de stora elektroakustiska musikstudios som var populära förr i tiden. Jag vet inte riktigt hur hans hantverk såg ut men jag gissar att han klippte i rullband, programmerade en synth med hjälp av hålkort och förundrades av klangen i den ton som kunde snurra i flera oktaver genom en enkel rattvridning. Han byggde sina nattliga kompositioner av dissonanser och atonalitet. Det blev nog en ganska så mäktigt skapelse, brutalt men förföriskt. 

En sen kväll i den framtidsorienterade musikstudion blev min äldre kollega trött, tog en kort paus och knäppte på den enkla radio som var uppallad på en enorm härva av sladdar och mikrofoner. Det var P2:s nattradio och ett enkelt Mozartstycke spelades. Han vilade en stund framför radion och lyssnade. Sedan reste han sig upp, gick ut ur studion kom aldrig mer tillbaka. Någon kompositör blev han inte.

Ibland, i slutna sällskap, talar jag fritt om skönhet, detta så provokativa ämne. Aldrig får jag ihop argumenten på rätt sätt. Kanske finns det inga argument? Jag nämner ordet skönhet och snart är diskussionen mättad med politik. Om alliansregering och jobbskatteavdrag, om utförsäljning av allmännyttan och tidskriften Arenas postmoderna inriktning. Det slutna sällskapet övertar ämnet och jag tystnar. Det enda jag försökte berätta om var den högst personliga upplevelsen av enkelhet. Och jag sa aldrig något om ett avståndtagande från det osköna. Det enda jag jag försökte säga var att det för mig aldrig funnits någon motsättning mellan Mozarts klarinettstämmor och viljan till förändring, viljan att protestera mot en värld där allt är mätbarhet och varuhandel. 

Jag förtjänar att bli missförstådd. För detta är inget annat än tro. Och vem har någonsin lyckats predika kring det som inte kan uttryckas i ord? Den störste tvivlaren är ju alltid den mest övertygade och övertygande. Och jag är en tvivlare men upptagen av en idé om att se bortom, se klart, ogrumlat. 

Det jag söker är en väg ut från schablonen. För på samma sätt som det förmoderna har en tydlig schablon som kanske är skönhetens schablon så är det motsatta även en schablon, eller riskerar att bli det. Allt det här vet ni redan men jag ville bara få ned det på papper för ordningens skull: I alla tider finns stelnade uttryck, en estetik är ingen garant, snarare något som kan förblinda.

Är jag förblindad? Ja, kanske. Men då är naturen också förblindad. Alla dessa rosa solnedgångar. Vem skapade dem? En ytterst schablontyngd gudom som målade skymningen i de mest tilltalande och förföriska färger? Eller är det vår blick som skapat schablonen, som inte ser något annat än den billigaste konst, det mest utnötta och farligt tillrättalagt i det där rosa som övergår till djuprött?

Den som fick förspelet till tredje akten i Siegfried som första musikaliska upplevelse kan inte börja tala om objektiva världen. Snarare är det på divanen, kring barnets tidiga betingning, som tankarna kring skönheten ska utrönas.

Och givetvis är inte skönheten synonymt med det vackra. Dostojevskij säger i Bröderna Karamazov att: Skönheten är det slagfält på vilket Gud och djävulen kämpar om människans själ. Kanske är det så. Kanske inte.

Men ändå. Det här är ju inget annat än ett försök. 

Om allt detta kretsar kring tro (för vad skulle konst annars vara, vetenskap?) ser jag inga hinder att försöka ge min tro ett språk. 

Jag ska inte tala mer bildkonst. Jag är för okunnig. Jag ska tala om Ulf Linde. Vi möttes, eller tja, han hade ett föredrag och jag satt i publiken, för några veckor sedan. Ulf inledde genom att långsamt mumla: Jag vet inte riktigt varför ni har bjudit hit mig, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sedan tog en av de mest hisnande beskrivningar av vad konst kan vara fart.

Det handlar om kontemplativ verklighet förklarade Ulf från sin rullstol med cigaretten i den ena handen, vitt vin i den andra. Konst, det är “bilden bortom bilden”, likt en ortodox ikon måste du kunna se igenom uttrycken, bortom färgerna för att kunna se den egentliga bilden.

Om detta är en färdighet, är det en konst jag vill bemästra. Om detta är ett trossystem så underkastar jag mig detta systems trossatser. Om detta är en bluff, om detta är enkelt villospår utlagt som en reaktion mot postmodernismens kontruktionsbyggnader låter jag mig förföras. I alla fall en tid, i alla fall tills jag sett “bilden bortom bilden”, i alla fall tills jag inser att jag blivit lurad. 

Jag vänder om när jag slutat tro.

Men inte förrän då.

Jag har en vän. På bättre middagar, över vin och hjortstek, återkommer vi till en intressant diskussion. Det handlar om att rangordna kulturella uttryck. Vilken genre är helt enkelt bäst? Musik eller teater? Poesi eller bildkonst? Film eller foto? Och så vidare.

Vi har varit djupt oeniga. Jag har varit orubblig. Musiken är den högsta konstformen. Edith håller inte med. Trots det egna yrkesvalet väljer hon dans. Enbart dansen kan helt uttrycka människans hela spektrum. Ungefär så argumenterar hon. 

Jag har aldrig hyllat kroppen. Givetvis har detta personliga rötter. Min kropp har aldrig varit på min sida. Jag föddes sned. Jag lutar åt ena hållet. Jag promenerar helst på vänster sida för jag har svårt att vrida huvudet åt höger, det stramar, musklerna är för korta. Och så darrningarna. Det där medfödda. Inget allvarligt. Men ett asplövs viskning genom hela kroppen, dag ut och dag in. Små kaffekoppar, målarpensel eller vinylarm är bara att glömma. Jag fixar det inte. Asplövet rör sig för mycket. 

Jag har försökt. Fotbollsmatchen mellan anarkisterna och Cirkus Cirkör på grusplanen på Långholmen tidigt 00-tal var ett försök. Någon ringde. Kom ner till Långholmen! Vi spelar lite fotboll. Det är bara på skoj. Nej, ingen är bra. Det är bara på skoj. En kvart senare stod jag där i stor t-shirt och ökenkängor. De andra i fotbollsskor med dubbar och testosteronet pumpandes ur huden. Jag spelade med anarkisterna, jag var back och försökte avvärja ett anfall, fick bollen i huvudet, svimmade, började blöda ur ögat, en anarkist drog mig av planen där jag fick ligga tills matchen var färdigspelad. 

Sedan dess har jag aldrig spelat fotboll, midsommar brukar vara svårast, grupptrycket, de sura minerna när jag drar den långa historien om gruset på Långholmen. Men jag har vägrat och ensam suttit kvar vid middagsbordet. 

Jag har aldrig hyllat kroppen. Tvärtom. Jag har försökt att skilja den från det som är jag. Därför alla dessa drömmar, all denna fantasi, all text, alla tankar. Det har fört mig bort från kroppen. Och den som inte hyllar kroppen kan inte heller hylla dansen. 

Jag har inte varit orubbligt, inte som med fotbollen. Ta det här med technon, det euforiska dansgovlet, kaoset. Det var, om något, ett försök att förlora sig i andra, bli kropp. Ett tag gick det ganska bra. Sen fyllde jag trettio och någon annan tog min plats med sin blonderade svängande lugg. 

Så när jag och Edith möts över den där hjortsteken är jag benhård. Vad har kroppen att komma med i jämförelse med den allomslutande hypnotiska förvirring som musiken kan innebära?

Och i den andan skulle vår oenighet fortsätta om det inte vore för mitt uppvaknande. Upptäckten av att språket, det talade språket, det skrivna språket, det där språket som dominerar tanken, att det är så enormt otillräckligt. Bortom språkets otillräcklighet finns kroppen. Gesterna.

Jag måste börja tänka på ett helt nytt sätt.

Så mildras min aviga inställning. Jag börjar i en väldig enkel, men samtidigt hänförande, ände. I dagar har jag legat i soffan och tittat på nya säsongen av So You Think You Can Dance. Fantastiskt. Uppvaknandet blir ett upptäckande. Ni som har gått den här vägen har redan sett Baryshnikov och de andra som behärskar det där språket jag aldrig tidigare brytt mig om. Men för mig är det nytt.

Nästa gång jag och Edith ses kommer vi fortsätta vår eviga dispyt.

Men hon kommer bli förvånad. Hon kanske till slut har vunnit över mig på sin sida.