Hur är det med musiken och känslorna?
En klassiskt knep för att påverka sitt välbefinnande i stunden är att använda musik. En finsk studie ger en överblick över sju olika sätt på vilka man kan använda musik för att reglera emotioner.
Ett litet miniuppdrag till Anders och Eric - gå igenom den här listan och fundera över vilka funktioner ni känner igen i ert eget lyssnande. Välj sedan en som ni inte redan använder - och testa den!
Entertainment - At the most fundamental level music provides stimulation. It lifts the mood before going out, it passes the time while doing the washing up, it accompanies travelling, reading and surfing the web.
Revival - Music revitalises in the morning and calms in the evening.
Strong sensation - Music can provide deep, thrilling emotional experiences, particularly while performing.
Diversion - Music distracts the mind from unpleasant thoughts which can easily fill the silence.
Discharge - Music matching deep moods can release emotions: purging and cleansing.
Mental work - Music encourages daydreaming, sliding into old memories, exploring the past.
Solace - Shared emotion, shared experience, a connection to someone lost.
“Han borde älska Ferry Corsten utan att tänka på varför basen skapar vita prickar på hornhinnan”
Tårtan tyckte att Eric borde rycka på axlarna åt tre-för-tio-chokladen. Kanske borde han också rycka på axlarna åt musiken och analysera mindre? Det tycker Erics tidigare Hultsfredskompanjon, Autodidakt-kollega och musikinspiratör Andreas Ronvall (aka Ruff Meyer aka Fonky Shepherd aka en tredjedel av Motion 44.)
Har du märkt av några skillnader hos Eric - till exempel hur han mår eller beter sig - sedan han började sin strävan mot Sorglösheten?
– Han verkar jobba lika mycket som vanligt, dvs hela tiden. Och oroa sig över ganska mycket som vanligt. Så än är det en bit kvar till den totala sorglösheten. Men en liten bit verkar det som han kommit. Som exempel skulle han nog aldrig spelat Scooter ute förut, som han gjorde i helgen efter att jag gett honom mina medtagna loppisfynd och halvt på skämt halvt på allvar sagt att han fick välja ut en av skivorna och spela. Speciellt inte när Smeten och Stroppen befann sig i samma lokal.
– Dessutom verkar han spendera mera tid utanför stan. Men det kanske han alltid gjort fast hållit tyst om?
Vad tycker du att Eric har som han kan vara tacksam för?
– Eric kan vara tacksam över att han är en genuint vänlig själ som ofta är tre steg före oss vanliga dödliga i sina tankebanor (schackpartierna i skolbiblioteket har satt sina spår.) Han kan även vara tacksam över att han har ett jobb där han kan kanalisera detta och ta vara på sina idéer. Kan något bli mer Eric än radioprogram där han pratar om livet och döden och däremellan mixar techno och klassisk musik? (Svar: Nej)
– På tal om musik anser jag även att han ska vara tacksam för gåvan att få det kännas som han bara spelar för dig när han mosar loss…
Vad tror du skulle kunna göra Eric mer Sorglös?
– …och kanske förhålla sig mer till saker som han gör till just dunkadunkamusiken. Bara älska något utan att försöka tänka ut varför Ferry Corstens basgångar skapar vita prickar på hornhinnan eller försöka sätta det i ett större sammanhang och oroa sig för hur det ska emottas. Bara ge sig hän lite mer helt enkelt.
Hängivna helger & sorglösa spelningar
Foto: Lerouge.se
Tre hängivna kvällar inom en snar framtid:
Lördag 18 april: Hängivenheten förgyller Le Bar Rouge
Tisdag 21 april: Hängivenheten gästspelar på förfesten till höstens utställning med Salvador Dalí och Francesco Vezzoli på Moderna Muséet
Lördag 9 maj: Hängivenheten - Från värdighet till vansinne – Spy Bar
Moderna-spelningen är endast gästlista, men vi har fått några platser att dela ut. Gå med i vår nyss invignda Facebook-grupp för att få chans att vinna dom!
“Vad bryr sig evigheten om lite choklad?”
Klas gav oss perspektiv på Anders och uttryckte sin rädsla för att han skulle förvandlas till ett monster. Nu är det dags att undersöka hur Erics strävan mot Sorglösheten uppfattas av hans närstående. Vi börjar med Torbjörn Tårtan Nilsson, politisk redaktör på nyhetsmagasinet Fokus, som just nu är tjänstledig för att skriva bok om de politiska människorna. Har känt, umgåtts och arbetat med Eric sedan tiden på journalisthögskolan.
Har du märkt av några skillnader hos Eric - till exempel hur han mår eller beter sig - sedan han började sin strävan mot Sorglösheten?
– Han har rökt. Ni som nu känner Eric har säkert förstått att det där med rökningen är viktigt, eftersom han alltid delat upp sin värld som på högstadiet. Väldigt mycket att det som Eric har gjort under de sju åren vi känt varandra har handlat om att ta sig från biblioteket ut till Tegnérlunden för att leva rövare. När jag nu nyligen för allra första gången såg honom med en cigg i handen tänkte jag inte att han nått fram. Eric rökte nämligen i tysthet, i smyg, utan att behov av att visa att han kommit i mål. Jag tänker att han har lärt sig att leva utanför Tegnérlunden och att detta har gjort honom till en bättre människa.
Vad tycker du att Eric har som han kan vara tacksam för?
– I den uppenbara medelklass Eric framhärdar sin tillvaro måste man börja med det materiella planet. Han har en fantastisk lägenhet, vilken nuförtiden mest gör honom ledsen. När han nu ändå har borde han njuta av den och strunta i problemen med den. På ett mer avgörande plan vill jag nämna hans förmåga att lyssna och tala. Eric behärskar lyhördhetens alla nyanser och han ta in betydligt mer av sin omvärld än de flesta människor han känner. Detta skapar honom en del sorger, men mest glädje. Jag skulle i alla fall vara tacksam om jag hade den förmågan.
Vad tror du skulle kunna göra Eric mer Sorglös?
– Ibland kan jag tänka att han borde våga älska människorna ännu mer, och då i första hand inte bara övermänniskor. Jag upplever att han är på väg dit, det är någon slags process, jag kände det när han var på besök nu senast. Han rör sig alltmer bortom de potenta kulturmatadorer han tidigare fastnade hos. Dessutom borde han lära sig att rycka på axlarna åt tre-för-tio. Vad bryr sig evigheten om lite choklad?
Högstadiets behov av inlärd optimism
Eric kände att han var sämst i klassen, höll på att hoppa av journalistutbildningen - men bestämde sig ändå för att ge skolan en sista chans. Den förmågan att kunna se en möjlig ljusning, trots att allt ser rätt dystert ut, är extremt värdefull - optimism korrelerar både med fysisk och mental hälsa. En artikel i Time Magazine tar upp hur det går att lära sig att bli mer optimistisk - med några nya roliga studier som exempel. Bland annat pågår en studie i England där 3000 högstadieelever får prova på en optimism-intervention! Jag hoppas på goda resultat - högstadiet är antagligen den period i livet då man som allra bäst skulle behöva en optimism-boost…
En kort fråga till Eric och Anders:
Vad gav er hopp när ni gick på högstadiet?
Tredje uppdraget: En meningsfull strävan
Anders konstaterade nyligen att hans strävan mot Sorglösheten framförallt är individualistisk. Men det finns ingen motsättning mellan egoism och altruism. Ett centralt begrepp inom det vetenskapliga fältet positiv psykologi är mening i tillvaron. Man mår helt enkelt bra om man ägnar sig åt något som man upplever vara meningsfullt och del av något större än en själv.
Det tredje uppdraget för Eric och Anders blir därför att för en stund flytta fokus från sig själva till världen omkring dem. En inbjudan till Nya Gamlas salong på skärtorsdagen kommer väl till pass.
Uppdraget har två delar:
1. Fundera över salongens tema - vad skulle ni vilja förändra i samhället?
2. Besök salongen och väl på plats vill jag att ni - själva, tillsammans eller med hjälp av någon annan på salongen - tar ett första steg mot den förändringen.
Det kan spontant kännas övermäktigt, men tänk på att det första steget kan vara väldigt litet. Det viktiga är att det har potential att bli början på en strävan som fortgår över längre tid!
Lycka till!
Ps. Om någon av Sorglöshetens läsare skulle vilja komma på salongen har vi några gästlisteplatser att lotta ut. Skicka ett mejl till osa@sorglosheten.se!
Erics andra uppdrag - smygfilmat
Eric har berättat om sitt andra uppdrag. Så här gick det till. Egentligen.
“Jag vill inte se Anders mer sorglös. Han skulle bli ett monster då”
Hur märks Sorglösheten bland Erics och Anders närstående? Jag bestämde mig för att ta reda på saken och frågade ett antal av huvudpersonernas vänner och bekanta. Först ut är Klas Ekman, frilansjournalist, medförfattare till “Byt namn!” och kontorskamrat till Anders.
Har du märkt av några skillnader hos Anders - till exempel hur han mår eller beter sig - sedan han började sin strävan mot Sorglösheten?
– Jag har inte sett så mycket av honom, men han äter väldigt mycket semlor och har börjat med något verkligt revolutionerande: han plockar upp efter sig, i alla fall i något högre grad. Tidigare har Anders bara lämnat godispapper, vinflaskor, disk, papper och annan skit där han stått eller suttit (och det är alltid hos oss andra). Men det tyder väl snarare på mindre sorglöshet än mer? Empati är ju bara något som bara verkar leda till olycka och besvikelser.
Vad tycker du att Anders har som han kan vara tacksam för?
– Förutom kontorskamrater som ofrivilliga skräpupplockare? Kanske hans förmåga att helt undvika motgångar och sorger och aldrig någonsin avfärda en idé som galen. Där många andra jag känner skulle vara beredda att ringa polisen eller psyk när man kommit på en viss grej så hakar Anders i stället på och tillför något ännu märkligare och roligare. Det är en mycket sällsynt kvalitet hos en människa och en av många anledningar till att jag gillar honom så mycket. Han är aldrig särskilt negativ, bara när det gäller ens klädstil (som han sedan kopierar efter månader av hån). Och han har ju skapat sig en finfin karriär på nolltid.
Vad tror du skulle kunna göra Anders mer Sorglös?
– Jag vill ärligt talat inte se Anders Rydell mer sorglös. Han skulle bli ett monster då. Därför följer jag den här bloggen med viss skepsis. Både han och Eric går ju bara omkring och myser hela tiden, det är lite som att de gått ut med att de ska göra en väldigt, väldigt lång resa, lovat att blogga om det och sedan avslöjat att målet är Grill Ruby några hundra meter bort. De är redan så sorglösa att jag undrar om det faktiskt är något fel på dem.
Det första uppdraget: Anders tacksamhetsbrev
Anders har nu med bravur genomfört det första stora uppdraget - att skriva och läsa upp ett tacksamhetsbrev till en person som betytt något för honom! (Läs mer om riktlinjerna och den vetenskapliga basen för uppdraget.)
Det var ju en ny upplevelse både för honom och mottagaren av brevet, så jag passade på att ställa några frågor om hur det kändes:
Hur föreställde du dig i förväg att det skulle vara att läsa upp brevet?
– Lite orolig var jag. Jag visste inte hur personen i fråga skulle reagera. Dessutom var jag tacksam för något som en del, tråkiga människor, inte tycker är bra. Kanske skulle personen bli arg?
Hur kände du när du gjorde det?
– Det var generande. Att så direkt vara tacksam inför någon kändes väldigt utlämnande för mig. Men det kändes bra. Jag insåg att jag behöver personen ännu mer nu.
Hur reagerade personen du läste upp det för?
– Personen i fråga blev väldigt glad, och lite generad.
Här kommer Anders fantastiskt fint formulerade brev i sin helhet!
—————————————-
Hej XXXXX!
Jag vill tacka dig.
Jag insåg väldigt snabbt att du var en person som jag måste lära känna när jag träffade dig. Inte bara för att du bjöd mig på Fishermans Friends-shots – vilket i sig var en ny värld för mig. Utan för att du hade en mer direkt livshållning, som jag någonstans visste var mer riktig än min egen.
Jag har alltid haft svårt att leva i ögonblicket. Jag undrar om det beror på att min ungdom var så erbarmligt tråkig. Jag hade en fantastisk barndom. Eller kanske fantastisk är fel ord. Den var ganska hemsk men händelserik. Som en mörk spännande saga. Nog om det. I tonåren var det inte lika roligt, det passade inte mig att vara så ung. Jag kunde inte köra moped och kunde inte heller vara nördig. Det var förmodligen då jag började se framåt. Planera, göra planer, skisser på hur mitt min framtid skulle se ut. Vilka betyg jag skulle få, vilka böcker jag skulle läsa, vilken sorts flickvän jag skulle träffa, vilka jobb jag skulle ha åratal framåt. Jag levde livet enligt planekonomi. Jag var nog ganska bra på planera, för det mesta gick i hamn och imperiet föll inte. Men ”imorgon” blev alltid viktigare än idag. Att stå ut idag blev lättare om man kanske kunde ha kul imorgon. Problemet var att morgondagen sällan anlände. Den tycktes ligga framför mig som en hägrande illusion som jag vandrade mot men aldrig kom fram till. Någonstans på vägen började jag trivas i det ständiga traskandet.
På den här stigen träffades vi. Du hade dukat upp ett bord på vägen med champagne, ostar och ostron. Frågade om jag ville stanna upp för en stund. Det gjorde jag, motvilligt. Det var kanske det bästa jag gjort, även om jag inte har stannat helt – jag går och äter. Men jag har tack vare dig nåtts av den mycket enkla men på samma gång mycket svåra insikten att idag är dagen. Idag är alltid dagen. Jag kanske inte kan leva så ännu, men det är något slags mål. Här kanske någon lite föraktfullt skulle säga Carpe Diem – det mest eländiga latinska citatet vi har. Men din lärdom är naturligtvis mer kontroversiell än så, annars skulle den inte komma från dig. Det handlar inte om att blygsamt ta tillvara dagen, utan att leva dagen som om den vore den sista någonsin. Då skulle man inte vilja sova, tacka nej till njutningar, smisk eller tänka på morgondagens räkningar. Morgondagen är rymdstoft. Och vem betalar räkningar efter apokalypsen? Bara idioter. Utan dig skulle jag dö ensam i öknen.
Jag är tacksam för att du fick mig att stanna upp en stund. Och jag vore evigt tacksam om du fortsätter springa fram till mig och sparka ner mig.
Din kära och tacksamma
Anders
Ostron till Eric och glass till Anders
Morgonens avstämning på Solna visade en tydlig tendens - Eric och Anders har alldeles för få pauser från arbetet. Det ska vi testa att ändra på med två små uppdrag:
Eric, som inte har råd att köpa nya byxor, måste komma loss från gruvan och få prova på det goda livet. En inbjudan till skjortmärket af Klerckers event på fredag kommer väl till pass. Eric får således i uppdrag att gå en timme tidigare från jobbet för att äta ostron och dricka champagne! Kan lyxen göra honom lyckligare?
Anders undrade själv när han skulle kunna kasta av sig sitt svårmod och bli en person som väljer Ben & Jerry’s i soffan framför weekendtripper till Ljubljana eller något annat som (min tolkning) i någon mening för honom framåt. Det är inte säkert att det är något som Anders kommer trivas med – men det är definitivt värt att testa. Anders uppdrag blir att någon kväll inom en vecka stryka ett event, ett arbetspass eller möte och sjunka ner i soffan… med en stor burk Ben & Jerry’s.
Rapport på bloggen förväntas naturligtvis.
All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.