Vi människor har en fantastisk förmåga. Den tar oss såväl längst ner på havets botten som längst ut i den mörkaste rymden. Vi människor kan nämligen tänka. Vi kan föreställa oss saker som inte finns och sådant som skulle kunna bli. Dessutom kan vi, genom våra handlingar, realisera fantasier och drömmar.

Som med de flesta andra vidunderliga förmågor, Randall McMurphys osvikliga ikonoklasm gentemot det psykiatriska etablissemanget såväl som Wolands hedniska och gränslöst livsbejakande utlevelser i ett grått Moskva, finns en baksida. Modern psykologisk forskning talar om för oss att vår kanske mest värdefulla förmåga, tänkandet, även är det som gång på gång står i vår väg i jakten på ett liv värt att leva.

Säkerligen känner du igen dig i tankar på att ”Om jag frågar om det, kommer de att begripa att jag inte förstår någonting” eller ”Visst skulle jag vilja, men det går verkligen inte till följd av x, z och y” eller varför inte ”Nu gäller det att prata om rätt saker, i det här sammanhanget”. Hur många gånger har inte liknande tankar styrt ditt faktiska beteende?

Hur många gånger har du gjort avkall på den du är för att passa in i ett sammanhang? Hur många kärleksförklaringar har du inte lämnat outtalade, bara för att det enligt någon internaliserad regel inte är bra att säga dem först? Hur ofta har du inte investerat timmar i en ett åtagande, inte för att sysslan i sig varit värdefull, utan för att den av det egna sinnet bedömts som viktig för andra, och därigenom även för dig?

Första steget mot ett vitalt och meningsfullt liv är att bli uppmärksam på hur vårt tänkande hela tiden begränsar, reducerar och fjättrar oss. Tillåt er att under veckas tid att försöka fånga dessa flyktiga förnimmelser som likt plötsligt flammande magnesium kommer att flyta förbi ert inre. Notera hur samma förmåga som låter er fantisera och konstruera de mest underbara av världar påverkar och reglerar ert varande.

Jag vill tacka dig.

Bara några veckor efter att vi träffats för första gången delade vi hytt under en finlandskryssning. Vi hade båda börjat en ny utbildning. Det här var klassens första gemensamma resa.

Jag vet inte om det märktes så mycket utåt, men jag var ingen lycklig människa på den tiden. Jag var tjugotre år, jag bar på drömmar som växt sig starkare och starkare för varje år, men jag hade ingen möjlighet att förverkliga dem. Jag trodde inte att jag hade de rätta egenskaperna för att mina fantasier skulle kunna bli verkliga.

Det hade jag inte heller. Men det hade du.

Jag vet inte hur mycket du kommer ihåg av den där kryssningen, men jag minns att det var första gången som vi pratade om en gemensam framtid. Första gången som vi tvinnade ihop våra drömmar.

Den gången skulle följas av många fler.

Jag upptäckte snabbt vad du hade som jag saknade. Du har en unik förmåga att ingjuta hopp. Och du fick mig att börja tro på mina tankars bärighet.

När jag nu skriver det här slår dig mig vad som skiljer dig från mig. Jag borde ha skrivit ett sådant här brev till dig för länge sedan. Jag borde efter varje projekt vi tillsammans genomfört kramat om dig och verkligen tackat dig för allt ditt slit, för ditt sätt att aldrig sluta hoppas på vår gemensamma framgång. Och för att det i mitt liv inte finns någon annan person som kämpar mer än du, och som heller aldrig ger upp.

Jag är dålig på att säga sådana här saker. Och det beror på att jag har en hinna av själviskhet som lägger sig runt mina handlingar. En självupptagenhet som leder till en oförmåga att i grunden tacka andra människor. Det är en enorm brist.

För dig är det tvärtom. I din värld existerar inte ordet egoism. Det är som om du föddes med den unika förmågan att verkligen se andra människor, se vårt oändliga behov av uppmuntran och stöd. I din närhet känner jag mig begåvad, blir begåvad, jag blir den som jag hoppades att jag en gång skulle bli när jag låg och guppade på Östersjöns vatten under den där finlandskryssningen för länge sedan.

Jag är så oerhört tacksam för allt vi har gjort tillsammans. Du har alltid överraskat mig, aldrig gjort mig besviken. Tillsammans med dig har inte silvret glimmat utom räckhåll hos pantlånaren. Utan det har varit vi som blivit pantlånaren, med fickorna fulla med silver.

Du vet att jag ibland tror på magi. Och att jag när jag var liten läste alldeles för mycket böcker. Men ibland tror jag att det finns mer verklighet i sagorna än vad vi vid den första anblicken tror.

När Gandalf Grå steg iland i de Grå Hamnarna som den siste och sköpligaste av de fem Istari fick han i hemlighet den tredje och sista alvringen Narya av båtbyggaren Círdan. Narya är eldens ring med kraft att ge människor hopp. Enligt legenden återlämnade Gandalf ringen till Midgårds folk efter tredje ålderns slut.

Jag tror inte den ringen är försvunnen. Jag tror bara att Círdan gav den vidare efter att Gandalf återvänt till Aman.

Min misstanke är att det är du som förvaltar Naryas hemliga kraft. Och jag är otroligt glad och tacksam för att jag har fått dela den kraften med dig. Att jag har fått se hur omöjlighet bivit till möjlighet. Sett hur mina hemliga drömmar om lycka fått bärkraft. Och att vi tillsammans fått känna arbetets värme, att ett kilo vägt sju hundra gram. Inte mer.

Samma legend säger att Alexander den store en gång sökte upp Diogenes och erbjöd honom vad än han ville ha. Alexander var världens härskare och Diogenes hade bara sin tunna.

Filosofen som var smutsig och klädd i trasor såg på Alexander med lugn blick och framförde sin enda önskning. Han bad världshärskaren att flytta sig ett steg åt sidan, för han skymde solen.

I sin tunna var han nöjd. Diogenes bar hela sin värld inom sig. Ingen människa kunde stjäla ens en strimma av den. Det sägs att att den som uppnår en sådan sorglöshet, för en personen är allting möjligt men alla framgångar oviktiga.

Med inspiration från Diogenes tunna är månadens Hängivenheten en hyllning till tankens makt och fantasins möjligheter. Under parollen “Från värdighet till vansinne” kläs Spy Bar in i en trollskog. Långt borta hörs en trumma och en följt. Och en av vår tids viktigaste kulturpersonligheter skapar en ambient stämning. Konstnären Hanna Frostell låter nattblomster växa och blåser liv i svärmar av eldflugor. Målet är att vi tillsammans ska nå det hypnagogiska tillståndet, gränslandet mellan vakenhet och dröm. Till det - Adrian Lux remix av Kockys Prison Break.