Mörkret

Jag sitter ensam kvar på kontoret. Det är släckt i alla arbetsrum. Det är sent.

Det är tredje gången nu. Tre nätter har jag delat en flaska nebbiolo med en man som berättar om det gröna lejonets hemlighet medan vi tillsammans rör vid ämnen som bara kan omtalas kring midnatt. Det här blir sist mötet. Resultatet presenteras på trettondagsafton.

Medan jag väntar går jag igenom gamla textdokument på min hårddisk. Här finns brev som utvecklades till bekännelser. Här finns anteckningar från de senaste årens arbete. Det är uppmaningar jag skrivit till mig själv. Glöm inte bort att fundera på om vi alla egentligen bara är myror i en myrstack! Ungefär så.

I den här mängden av infall och ofärdiga tankar hittar jag en text jag skrev om mörkerrädsla. Jag strök den i sista sekund. 

Det är mörkt i vårt 1600-talshus. Men jag har idag ett annat förhållande till mörkret än tidigare. Sedan mörkret började intressera mig blev jag vän med det. Så har det inte alltid varit.

Det här är en liten berättelse om en femåring som är jag.

Han var hos sin dagmamma en dag och fick ett erbjudande att följa med på en teaterföreställning för barn. Han hör inte riktigt namnet pjäsen men det fanns visst en åldergräns. Sju år skulle man fyllt för att få följa med. Hans dagmamma har dock stort förtroende för femåringens mogenhet så femåringen tar på sig sin mössa med en liten tofs och vankar med de andra barnen genom vintern till teatern. Han funderar på vägen. Vad var det pjäsen hette? Någon med “…vaknar”, ja just det, “Mumintrollet vaknar”, det låter ju inte allt för läskigt. 

På scenen lyser ett grönt sken. Skenet kommer från en grav och upp ur graven skrider en skräckinjagande gestalt helt klädd i vita lindor. Långsamt går han med utsträckta händer över scenen. Barnen, som egentligen är vuxna skådespelare i för stora kläder, skriker högt. Han lever! Han lever! Han har vaknat! För femåringen är det här ett av livets mest fasanfyllda ögonblick. Ett lik i lindor stiger upp ur sin grav och jagar skrikande barn med sin väsande röst.

Givetvis hade femåringen hört fel. Det var inte mumintrollet utan mumien som vaknade ur sitt ide. Sen den dagen känner han inget annat än skräck inför det oförklarliga och förväntar sig inget annat än att döda verkligen kan komma tillbaka från andra sidan för att skrämma slag på omgivningen.

Idag är jag vän med mörkret. Eller tror mig vara det. Men någonstans gnager en misstanke. Misstanken om att jag har hört fel. Att det ofarliga inte är ofarligt. Att det trots alla försäkringar kan finnas något där i det svarta som kan vakna till liv. 

Det ringer på dörren. Jag går för att öppna.

Ursprung

Så mycket har hänt. Det började med en tomhet efter att jag blev spådd. Jag blev spådd att bli spådd, spådd att lägga en väg ut härifrån. Sen såg jag till att fylla tomheten och försöka uppfylla spådomen. 

För att tala klarspråk (och leninistiskt stalinistiskt) - jag har utarbetat en femårsplan. Ni vet, man sitter med en god vän, ni har var sitt vitt papper framför er. Kanske brinner det ett stearinljus. Tja, jo, det brinner absolut ett stearinljus. Ni dricker valfri nebbiolodruva. Världen är så stor! Med så många äventyr! Kanske är det vinet. Kanske något annat. Men plötsligt ser ni bara möjligheter.

Allting hänger ihop med mitt arbete. Jag befinner mig just nu mitt i en process vars omfattning jag aldrig tidigare skådat. Det är två intervjuer. Två program. De här två intervjuerna, som är spridda över många möten, håller på att förändra mig. Jag kan inte längre behålla den blick jag tidigare har haft på världen. Efter de här samtalen blir det omöjligt. Gnostikerna har ett träffande namn för vad som hänt mig. Uppvaknandet. Tomas Tranströmer kallar det ett fallskärmshopp från drömmen. Inom populärkulturen finns en enklare liknelse. Välj det röda pillret, eller det blå. 

Det är inte ofta man ser klart. De få tillfällena det inträffar måste vårdas. Jag har den sensate tiden närmat mig psykoanalys och märkliga ockulta ting. Jag har till och med umgåtts med totemdjur (givetvis är det björnen). Och så är jag ju relativt nyss fyllen trettio. Det hör givetvis även till. Men klarheten har absolut infunnit sig.

Så där sitter vi, jag och min vän, med var sitt vitt papper framför oss. Jag ritar vackra drömska linjer. Vi lägger ut planen, fem år lång. Vi ritar ett hus, ensligt beläget. Jag berättar om en annan vän. Hon fick ett erbjudande om att flytta till ett sådant hus en gång. Jag tror det var en gammal bagarstuga. Det fanns öppen spis i varje rum. Huset låg i en liten sluttning. Tror sädesfälten nådde fram till fönsterkarmarna. Men jag vet inte om hon flyttade dit. Det var länge sen saken kom på tal. Men nu har jag ritat ett liknande hus framför mig på pappret.

Vi fortsätter att fylla den vita drömmen med innehåll. Fyller glasen med mer nebbiolodruva än vad som är nyttigt. Bilden börjar bli färdig. Med stora bokstäver rakt över pappret har jag skrivit naturen, längst ned i ena hörnet står det med bokstäver så små att de knappt går att läsa: skaffa körkort. Och med min skakiga handstil ovanför torpartaket (texten slingrar sig nästan upp ur skorstenen) går det att läsa: Du kanske behöver gå ensam. Var inte rädd. Det är som det ska vara. 

Tydligare än så här går det inte att tala om spådomen utan att falla för språkets inneboende förmåga att förminska varje tanke. Men en av huvudpersonerna i mina samtal har beskrivet det hela oerhört exakt:

Det moderna jaget är ett kapitalistiskt subjekt; innehavare av sin kropp. Du hänger inte ihop med dig själv, utan är haltande och fragmentarisk, med alla dina kroppsdelar och ägodelar på släp. Du är löst sammansatt, och det knakar i dina fogar. Du är inte längre säker på var gränsen går mellan levande och död: du tvivlar på till synes levande väsens besjälning, och på huruvida livlösa föremål eventuellt är besjälade. Natur och kropp är döda ting och maskinens själ är större eller snabbare än din.

Pappret jag har framför mig är en väg ut härifrån. Jag blev spådd att bli spådd. Men vinet var starkt.

Om fem år vet ni hur det blev.

Naturen

Jag läser om naturen framför en öppen spis. Utanför fönstret finns en dimma som är så tjock att jag någon timme senare kommer tro mig se okända varelser mellan träden när jag går min dagliga promenad.

Jag vandrar på en stig. Tidigare har en häst gått här. Eller björn. Jag är en dålig utbygdsjägare, jag kan inte skilja på spillningen från husdjur och rovdjur. Jag har precis läst om naturen, en svart sådan, jag kände igen mig, jag har kanske aldrig läst något som vid en första anblick verkar så långt ifrån mig men som kort senare lägger sig precis jämsides, nära, och sjunker in likt en vattenfärg som flyter över i en annan på skolpojksmålningen.

Och nu går jag här, i naturen, den andra naturen. Den där som är kitschig. Jag går igenom kitschig dimma. Den liknar socker och tavelmotiv. Nationalmuseet skulle kunna hänga ut stigen jag vandrar på. Jag känner igen mig. Här finns gläntan som bara kan hittas av den som har gått vilse.

1984 fanns en annan skog här, den var hög och hotfull, all spillning var från björnar, det moderna skogsbruket har förändrat allt. Det är nu glest mellan trädstammarna, gallrat. Men jag minns gläntan och den går att skymta trots att någon kört med stora traktorhjul rakt över den.

När jag hör ordet glänta tänker jag på just den här som nu breder ut sig under mina gummistövlar. På något sätt kan man säga att jag befinner mig i idévärlden. Jag står på själva ordet glänta. Jag står även i själva ordet natur. För det var här jag första gången träffade den. Varje sommar gick jag på den här stigen, till den här gläntan. Oftast inte ensam som nu. Skogen var oändlig då. Precis som mitt liv var utan slut. Idag, i november, hör jag motorvägen, trots att den ligger en mil bort. Jag är inte längre lika ung.

Det börjar regna. Jag blir plaskvåt. Det rinner björnspillning ned för bergsluttningarna i rännilarna. Jag har bråttom tillbaka. Framför brasan på övervåningen ligger den uppslagna boken. Jag river ut två sidor. Den ena lägger jag i min kavajficka. Den kommer få ligga kvar där länge, länge. Den andra sidan slänger jag i elden. Brasan flammar upp, sen är den delen av naturen, och mig, borta.

Jag skulle önska att alla mina dagar såg ut på det här sättet.

Transmutation

Av alla livets aspekter måste förvandlingen vara den mest centrala. Alkemistens bly som transformeras till bly. Människans bly som blir guld (ni som läst senaste Dan Brown är helt med här). Min kompis Stefani Joanne Angelina Germanotta med pianofingrarna som lånar fjädrar och blir 00-talets mest intressanta artist. Ungdomar, de vet inte vad dålig smak är och är därför helt obrydda i sina musikaliska övertramp, blandar Basshunter och Gorgoroth samtidigt som de rör sig i sidled som krabbor (ja, det är alltså det här som är Crabcore!). Något litet går till något stort.

Ett annat ord för det här – att skapa mening.

Vad jag tänkt på dessa processer den senaste tiden. Jag har fått många förslag kring min egen potentiella förvandling. Alla dessa överväger jag med största allvar. Låt håret växa! Och skägget! Skägget ska vara långt. Ett riktigt tveskägg. Sen ska jag enligt denna idé slå mig ihop med ungdomen och åka på technoturné. Mystiken! Glöm inte bort mystiken! Drick enbart svart vin, sov på dagarna, se natten genom dina svarta solglasögon. Ett annat förslag (lika allvarligt menat) är att jag lånbyter min lägenhet under nästa höst och flyttar in under en takås i Paris. Jag kan två ord på språket, Crème och Bonjour, vilket gör att jag kan köpa billig ost men inte så mycket mer. Detta är ändå ett projekt i stil med tveskäggets transmutation. Den resrädde flyttar in i Marais för att uppfylla alla myter om myten om det franska kulturlivet.

Tja, är det inte något i, alla fall lite, vackert över det?

Någon av ovanstående förvandlingar blir det. Det är bestämt.

Men jag bär på en stor rädsla inför transmutationens logik. När man väl har förvandlats är det svårt att byta tillbaka till en föregående identitet. 

Jag är rädd. Rädd att jag ska trivas så bra i min nya identitet att jag blir som Promoe utan skägg när jag återvänder.

Naturen

Det var kanske inte ren lycka men något inom mig jublade när vi långsamt åkte längst med vägarna från Arlanda till Kornhamnstorg i måndags morse. Det var fortfarande morgondimma. Morgondimman skulle senare övergå i lunchdimma som skulle bli eftermiddagsdimma som skulle förvandlas till kvällsdimma. Hösten var så intensiv att den gick att identifiera genom den själva smak som luften bar på, en jordig smak, en bisats av förruttnelse.

Jag lämnade en sommar bakom mig. Bara timmar tidigare hade jag gått med uppkavlade skjortärmar.

Längst med vägen skymtade stenkyrkor. Små, ihopkrupna, med sin glanstid bakom sig, ruvade de i dimman. Jag hade lämnat sommaren bakom mig, avenyerna, vespafärderna mellan taxibilarna, Kemp Muhls axelband och överläpp, sammeten i logen på operan, det där andra livet som är vackert men som aldrig kan bli mitt. 

Bruno K Öijer förde en gång i tiden dagbok. Några rader av den hittade jag av en slump i djupet av en låda på ett bortglömt antikvariat som i övrigt mest sålde ockulta manuskript och handböcker i konsten att drömma sant och klart. Bruno beskriv här hur han att lämnat Amerika bakom sig men bar med sig en känsla av att världen är stor. På planet hem hade han en glödlampa i fickan som han skruvat loss från Skyway Hotel. Lampan lös svagt i hans hand medan han korsade Atlanten. 

Långt senare skulle han skriva brev hem från Egypten. Han skulle skriva om tidens pil. Att allt kan ändra riktning. Kanske höll han glödlampan i sin ena hand och pennan i den andra där på på taket, under stjärnorna, en natt i Alexandria.

“Timmerstockarna i husen blir åter träd, poeternas dikter rinner tillbaka ner i bläckhornen, andra världskriget börjar med freden, osv, ända tillbaka till den sabeltandade tigern. Människor återuppstår som gamla, blir yngre och yngre tills födelsen och försvinnandet. Tja, varför inte.”

När jag åker genom dimman på vägen känner jag av den bakåtgående rörelsen. Jag har blivit yngre än jag varit på flera år. Utanför fönstret smetar dimman smaken av jord mot bilens silverfärgade lack. Det finns inte en tillstymmelse till sommar här. 

Vägen hem är mörk och dyster, en skogstunnel av döda löv. Vi svänger av mot en av kyrkorna där i dimman. En stund senare vandrar vi över ett igenvuxet fält. Det är snart november.

I min ficka har jag ett axelband från Skyway Hotel. Vi fryser i den fuktiga luften. Det är gryning. Jag är yngre och jag har kommit hem. 

Hemmafest

Hos min morfar och mormor tar man inte av sig skorna. Samma regler gäller här. Jag är i en lägenhet. Jag är hemma hos någon, oklart vem. Det här är en fest där det enda som serveras är konjak i dricksglas. Bakom mig har jag en enorm bokhylla. Den täcker lika många kvadratmeter vägg som min lägenhet hemma i Stockholm är stor. 

Jag svettas. Jag har knutit upp slipsen och stoppat den i kavajfickan. Jag står tyst. Tidigare har jag fått hela sällskap att vrida sig av skratt. I vanlig ordning drabbades jag av språkförbistring. Jag behärskar inte engelskans nyanser och har återigen blandat ihop orden björn, öl och skägg. Därav skratten.

I want to have an enormous bäär… No sorry! An enormous beer. You know what I mean? Bärd? No. In my face… A great bäär. You know. A bäärd you can cut with a scissor.

Många jag känner älskar New York. De drömmer om att åka hit och när de inte är här längtar de hit. Stockholm är bara ett andra hem. Ett tillfälligt måste. Jag hör inte till dem. Men jag förstår drömmen om världsstaden. Och just nu, med skorna på, med konjakglaset i handen, ser jag rakt in i den drömmen.

Kanske är vi femtio människor som som trängs framför den enorma bokhyllan. Jag har aldrig sett vackrare människor. Jag har heller inte sett en grupp människor som är lika homogen. Jag är den ende mannen utan glasögon. Jag är även den ende mannen i hela den vidsträckta våningen som inte bär skägg. Kemp Muhl sitter vid mina fötter. Hon har precis spelat tamburin. En man vilar sitt huvud i hennes knä. Han har en gammal militärjacka. Han liknar John Lennon.

Stråkkvartetten fortsätter spela. För givetvis finns det en stråkkvartett här. Den är lika självklart som den enorma bruna flygeln. Alla ler. Inte falskt, utan innerligt, jag tror att de är lyckliga. Jag är djupt olycklig. Jag står med något i handen som aldrig kan bli mitt. Trots att jag är så nära Sean Lennon att jag kan känna lukten av det svett som hans flickvän långsamt torkar från hans panna är jag bara en tillfällig besökare. Jag ser på en tavla. Tavlan skiftar färg. Den begåvade pianisten lägger återigen händerna över tangenterna och bevisar sin fullkomlighet. Han är festens centralgestalt. Spelar en trudelutt, skämtar lite med Kemp, spelar lite till, knäpper upp en knapp i sin jeansskjorta.

Inget av det här kan någonsin bli mitt. Och det är som det ska vara. Men sorgligt.

Några timmar tidigare har jag suttit på en fik med en svensk kompis. Jag är överlycklig över att få prata svenska. Att inte behöva försöka kommunicera med hjälp av you know, like you know, eh, you know, like, like, like. Vårt samtal är i skymningen, vi sitter vid fönstret längst med en gata med låga hus. Vi pratar om ord. Hur enormt lång tid det tar att bemästra och in i djupet förstå ett ord. Jag radar upp de ord som för tillfället upptar mina tankar. Värdighet, underkastelse. Vi kommer fram till att båda orden är extremt lätta att missförstå. Kanske kan de inte ens uttalas högt. Samtidigt är de svåra orden de mest intressanta. Man kan veckla dem ut och sen in igen i månader innan man är färdig med dem.

Det blir mörkt på gatan utanför. Vi är framme vid det sista ordet, det svåraste ordet.

Det är ordet sorglös.

Timmar senare står jag med konjakglaset i handen. Jag låter blicken vandra över bokhyllorna, skäggstubb och axelbanden till Kemp Muhls linne. Jag har aldrig tidigare sett så mycket sorglöshet.

Och den har aldrig tidigare känts lika avlägsen för mig att erövra. 

En resenärs bekännelser

Jag har aldrig trivts i underjorden. Jag är morgonmänniska och föredrar gryning framför skymning. Jag behöver ljuset. Det är därför jag undviker att åka tunnelbana. 

Vi har haft ett dåligt förhållande. Vi har baktalat varandra. Jag har sagt saker i stil med jag gillar dig väldigt mycket, men det är inte kärlek, det handlar bara inte om kärlek. Mina vänner har sett våra slitningar och i vanmakt skakat sina huvuden. Men ni är ju som gjorda för varandra! Ni får bara inte vara så kritiska. Ett förhållande är inte perfekt. Så har de sagt i välmening och med goda ambitioner. Jag har hakat upp mig på utseende, lite ytligt, men sant. Jag har sagt att jag inte kan älska det brutala, att jag är för besatt av öppenhet och natur för att lockas av mörk sten, gotiska höjder och blinkande neon.

Men allt det här är ändrat nu. Vi har mött varandra i ett nytt ljus. Dagsljuset. 

Det är en annan stad jag sett. Istället för tunnelbanans trängsel har jag susat upp för avenyerna med ena foten i asfalten. Det är min vän Joshua jag har att tacka. Och hans vespa. Jag var skeptisk till en början, på samma sätt som jag alltid är skeptisk till idéer som verkar dödsföraktande. Men igår satte jag mig längst bak på pakethållaren och sa ja till äventyret. Joshua har bott här i några år nu och bedömer trafikens marginaler ned på millimeternivå. Vi åker mellan taxibilarna, jag känner den gula färgen gnida längst med byxbenen. Ingen tar sig fram lika snabbt som vi. Cyklisterna med sina obromsbara hemmabyggen lämnar vi långt bakom oss. Bilarna har inte en chans.

Staden är ljus och vacker. Jag håller armarna runt min ciceron som någonstans inombords säkert njuter av att korsa gatorna med en sådan våghalsig iver att jag ett antal gånger utbrister vi kommer att dööööööööö!

Luften är frisk i femtio kilometer i timmen. För någon sekund försvinner min hemlängtan, min intensiva vilja att försjunka i den stillhet, den lunk och trygghet som vardagens hos min själasörjare utgör. För ett ögonblick tänker jag att det här kanske är en kärlek som kan utvecklas. Att min relation till New York inte är helt omöjlig. 

Några timmar senare är vi på besök i ett hus med fyra våningar. Stuckaturen är så utsökt, takhöjden så befriande, människorna så vackra in i minsta por att vi tror oss ha snubblat in i en tonårsfantasi om storstadens lockelser. Det var länge sedan jag kände mig så medelmåttig. I den känslan vilar ändå ett löfte. Det är löftet om att det alltid kommer finnas något mer. Att världen är stor och omöjlig att erövra. Att du aldrig kommer bli nöjd. Att du är oerhört ofullkomlig. Och det är precis som det ska vara.

Jag föredrar ofta dröm framför verklighet. Det är därför jag är en dålig resenär. Varje resmål är utifrån mitt perspektiv givetvis som mest intressant på hemmaplan. När alla möjligheter fortfarande ligger vidöppna, Lady Gagas pianofingrar ligger ömt i min utsträckta hand, jag har skapat oordning bland hennes oordnade kläder, min engelska är spirituell istället för högst stapplande och fattig. Vi somnar bredvid varandra som ett gammalt par, sen äter vi frukost på hotellets takterass där någon har glömt att låsa locket till flygeln, vi spelar regndroppspreludiet fyrhändigt, sen sitter vi på vespan ned för avenyerna. 

Men ibland slår ruset till och verklighet och fantasi rör sig mot varandra som på den där skolpojksmålningen där två färger möts  på det våta pappret och flyter in i varann. Stuckaturen sänker sig över oss. Allt omöjligt inträffar. Och en sista tanke surrar innan minnesluckan slår till. Om jag berättar om det här kommer ingen att tro mig.

Äta ute

Jag har en lillebror som nu är sexton år gammal. Redan som litet barn var han en konnässör. När vi var på restaurang med familjen och fick antingen dålig service eller tråkig mat ställde sig den dåvarande åttaåringen upp och domderade så att det skallrade i porslinet. Nä, nu går vi till Tranan! 

 Trots att det var femton år kvar innan vakten skulle släppa ned honom i den trånga källaren där jag gissar att Tom & Ed just det här året spelade sina senaste skivbacksfynd var Tranan för min lillebror urbilden för hur en restaurang skulle se ut.

Kvarteret vi växte upp i delade innergård med den oföränderliga restaurangen vid Odenplan. Lekte man lugnt nere i sandlådan gick det att känna doften av Wallenbergare och Biff Rydberg och en gång per år, när mamma fyllde år, fick vi träda in i templet med de rödrutiga dukarna, det högljuda sorlet och kändisbrorsor i garderoben.

Jag minns kvällarna där som alldeles extra magiska. Man fick efterrätt, men ingen förrätt. Menyerna var enorma ark. Det var trångt mellan borden. Hade man tur kunde man se en välbekant musiker, antagligen Titiyo eller Eric Gadd.

Min oäventyrliga och trygghetsfokuserade ådra har sedan dess alltid lockat mig tillbaka till min barndoms rutiga duk. Sitter jag i en främmande bar eller vid ett nytt middagsbord kan jag drabbas av ett sting av vemod ifall maten är smaklös eller vinet smakar vatten. Och så dyker den där instinktiva tanken upp. Nä, nu går vi till Tranan. 

Det här förhållningssättet till barndomens tempel är givetvis både förlösande och problematiskt. Jag har aldrig behövt resa. Aldrig göra nya upptäckter. Jag har varit nöjd. Och i nöjdheten finns en befriande tacksamhet. 

Samtidigt ser ni givetvis snubbeltråden. Tänk om Tranan inte är de fem kontinenternas bästa restaurang? Eller ännu värre. Tänk om jag någon gång i stimmet vid Odenplan känner en känsla av otillfredställelse. Vad ska jag göra om frasen nä, nu går vi till Tranan förlorar sin kraft.

På fredag äter jag middag där igen. 

Sen lämnar jag min gamla liv bakom mig.

I New York, bland mina pianospelande vänner, serveras inga Wallenbergare.

Nya vänner

Tidigare har jag fnyst högfärdigt åt alla som varit på väg någonstans. Jag har tryggt suttit på Gröna Draken med mitt krus fyllt av drömmar och slagit bort allt snack om att livet skulle kunna erbjuda mig något större än vad det gör på precis den platsen jag för tillfället befinner mig. Jag har avfärdat att det funnits alver bortom Vinfloden, något värde i att leta upp tolv låtar på Masterpiece-riddimiet eller att dans i Berlins övergivna elstationer skulle ge mig något annat än hemlängtan.

Jag har länge trott att hela mitt liv kan utforskas via fantasi, litteratur och youtube.

Trettioårskrisen har givetvis vänt upp och ned på allt. 

Jag åker till New York nästa vecka. En omöjlighet för mig fram tills för bara något år sedan. Nu blir det ett återbesök. Ännu en gång hoppas jag få spela fyrhändigt i gryningen i toppen av någon lutande fallfärdig skyskrapa, hög av jetlag och förvirring. 

Kanske är jag på väg att bli något jag aldrig varit. En äventyrare. 

Jag kommer komma hem med asymmetriska kläder. En hög hatt. En kastad silverhandske. Smink över ena ögat. Brutna pianofingrar. Fyra eftersökta telefonnummer. Ett krossat krus fyllt med dårskap. Pånyttfött modeintresse. Ny vokabulär och någonting inom mig som flimrar från pol till pol.

Källarhändelser

Igår var det torsdag. De senaste veckorna har den här veckodagens kvällar utvecklats till rummel med den unga kultursocieteten. Ett litterärt samtal i en källare nära Nytorget. Två glas efter det. Trevligt umgänge med de två allvarliga riddersmännen från Ink i både förtrupp och tross. 

Gårdagens samtal, som återigen kretsade kring det postdigitala, var mättat med akademiska kaprioler. Jag kom på mig själv att fundera mer på vetenskapliga glosor än manifest och samtidsanalys. Vad betyder det egentligen att musiken är något autonomt? 

I sex år försökte jag. Läste universitetskurser och gick långa linjer. Efter tre hundra tusen i studieskulder gav jag upp, slog till slut upp ordet diskurs i ordlistan, blev lite klokare men insåg att min gärning aldrig skulle bli större än en försent inlämnad hemtenta med snarare poetiska än vetenskapliga ambitioner. I sex år var jag sämst i klassen.

Gårdagens källare fick slut på luft. Någon svettades. En annan var tvungen att lätta på sin täcka scarf. Några vänner dök djupt ner i den svåraste av debatter. När slutade postmodernismen? Va? Den började ju aldrig! Jo, alltså, vi lever nu i den postmoderna praktiken? Just det. Postdigitala menar du! Som Adorno hade sagt. Du menar Spinoza? Ja! Som båda hade sagt.

Jag tystnade. Att svänga sig med en den akademiska vokabulären är trollkonster jag aldrig bemästrat. 

Trots detta har jag precis inlett ett forskningsprojekt.

Kanske är det vansinne.

Det är mystikens landvinningar jag undersöker. Den fas som befinner sig efter den bokstavstroendes hängivenhet, efter den krassa dekonstruktionen, efter det lika krassa återuppbyggandet av det raserade, efter förnuft men innan känsla. Det är en ökenvandring och ett kall. Det är esoterik och metafysik. Tja. Det kommer brännmärka mig. Men avtrycken kanske läker till vackra drömska linjer att visa upp i källare och bland kulturellt ridderskap.

Fåfängt. Men uppseendeväckande.

Torsdagskvällarna kommer fortsätta. Vecka efter vecka kommer vi stå där och vrida och vända på våra liv. För ett ögonblick kanske Adornos tankar verkar glasklara. I nästa är kanske det korta ruset av samförstånd och vinslatt det centrala.

Jag kommer fortsätta att stå lite vid sidan. Bli förvirrad av ordet hegemoni men desto skickligare droppa anekdoter om Newtons alkemiska idéer. Jag visar upp min senaste tatuering. Ett grönt lejon. 

Samtalet dör för ett ögonblick. Är han galen?