Storm

Idag lyssnar jag uteslutande på Liebestod ur Richard Wagners Tristan & Isolde. Det är Jessey Norman som sjunger. 

Under lunchen ute på Blå Porten för två timmar sedan sa min samtalspartner att det här är musik som kräver underkastelse. Jag omfamnar den underkastelsen. Jag låter musiken lösa upp mig. Jag låter den blåsa rakt igenom  mig.

En brinnande låga ser jag framför mig. En storm blåser runt lågan, men elden skyddas av glas. Det är en stormlykta. Vad en sådan lampa används till vet jag inte riktigt, men jag uppskattar ordet, jag vet att ordet är en korrekt benämning på det jag ser. 

I det hypnagoga tillståndet befinner jag mig, det är gränslandet mellan vaken och dröm. Allt är tydligt! Allt är sant! Det orimliga genomsyrar allt, men allra mest orimlig är jag själv. Jag ser hur jag ser ut inuti. 

Jag befinner mig högt uppe i ett torn. Tornet är femtio meter högt. I trappan som slingrar sig uppåt genom betongkroppen hänger fotogenlampor på rostiga krokar. Lågan i varje lampa vajar långsamt.

Tornet ligger vid ett enormt hav. Havet har inget slut. I min hand håller jag lyktan. Lågan vajar fram och tillbaka, vinden hålls borta av tre millimeter glas, långsamt vajar ändå lågan, den vajar som jätteekens trädstam. 

Lågan är liv. Trädet är kropp. Glaset är språk och ord.

Ensamhet

Längst med Rysslands norra kust står idag en handfull övergivna fyrtorn. De byggdes under sovjettiden för att underlätta navigeringen genom Ishavet. Den norra passagen har alltid varit en lockande väg för rederierna. Vägen mellan öst och väst blir närmre men farorna genom det ofta frusna havet är desto fler. Långt innan satellitnavigeringens tid behövdes ljus som ledsagade genom okända vatten.

I och med att tornen uppfördes på enorma avstånd från all annan civilisation var de tvungna att vara självförsörjande på elektricitet. De sovjetiska ingenjörernas lösning på problemet var att installera minimala kärnkraftsreaktorer i hjärtat av fyrtornens betongkropp. Reaktorerna var så sinnrikt konstruerade att de inte behövde något underhåll. På så sätt blev varje lampa som blinkade i polarnatten fullständigt autonom. 

Tiotals år kunde passera utan att någon människa besökte de ensamma tornen. Och när Sovjetunionen kollapsade glömdes fyrarna i norr fullständigt bort.

När jag inom mig söker efter en bild som bekräftar det vemod som jag bär på, återkommer jag ofta till de höga smala byggnaderna vid Norra Ishavets kust. Ingen besöker dem, ingen behöver dem. Ändå fortsätter de att blinka. Under eviga polarnätter sprider de sitt ljus över ett genomfruset landskap. Ingen ser ljuset, de blinkar rakt ut i intet.

Västerås

Jag var i Västerås idag. Efter en köttbullsmacka och ett wienerbröd gick jag in i domkyrkan. Jag var ensam. Jag gick fram till en av pelarna och försökte känna dess tyngd. Jag försökte föreställa mig att jag var lika massiv, att samma tyngd tyngde mig, att det var min uppgift att förvalta tyngd.

Sedan gick jag in på ett antikvariat. Överallt låg böcker i högar, det fanns ingen ordning och det var vackert. Jag hade sextiosju kronor i fickan, jag var tvungen att pruta men väl ute på gatan igen höll jag en röd bok med kinesiska dikter i handen.

Jag gissar att de egentligen inte går att översätta. Inget kan jag om det kinesiska språket, men jag tror inte det svenska ordförrådet kan fånga vemodet som de här verserna försöker besvärja. Ändå blir jag förundrad. I varje rad finns en sådan skönhetslängtan! Genom att hela tiden sörja förlusten av en beständig skönhet blir varje förgängligt ögonblick meningsfullt.

Jag tänker på den lycka som samtidens förkunnare erbjuder. Nej, det är inte lycka vi behöver, det är tröst.

Allt faller. Även domkyrkans enorma pelare kommer en dag kollapsa under takets tyngd. Det finns ingen glädje i den tanken men det finns frihet. Trösten är befrielse från tyngd.

Givetvis beskriver den kinesiske poeten detta mycket mer precist.

Här vid gränsen faller löven / trots att mina grannar alla är barbarer / och du är långt, långt borta / står det alltid två koppar på mitt bord.

Tyngd

Vi är alla lurade. Det är inget nytt. Ingen är så bra på att lugnt och omsorgsfullt bygga sitt eget fängelse som människan. De fria vidderna? Nä, låt dem gro igen. Lämna mig ifred medan jag metodiskt fogar samman mitt splittrade liv till en sinnrik låsanordning att gjuta in i säkerhetsdörren som skyddar mot allt som verkligen skulle kunna befria mig.

I den gamla religiösa världen fanns egentligen ingen tid, Gud hade skapat en stillastående värld, den stora förändringen skedde i hoppet mellan detta liv och det efterföljande. Idag studerar vi andra läror. Det finns inget bortom. Det enda som finns är framåt, bättre, snabbare, mer. Omättligheten är det som definierar oss.

Jag är en syndare. Jag är en syndare för att jag är ofullkomlig och omättlig.

Jag är inte god men jag hoppas på förlåtelsen.

En spillra av den förlåtelsen hittar jag i Eva-Stina Byggmästars diktsamling “Vagga liten vagabond”. Det är ett försök att med poesins hjälp fånga själva lyckan. Jag kan inte tänka mig ett svårare uppdrag. Att avsluta varje utandning med ett utropstecken är att gå emot den rena läran om sanningssökaren. Det är banalt, därför befriande.

– ja, men, påminn mig om att jag själv ska bli en nymf med sorgfri själ, riktigt rosendoftande, att jag helt och hållet snäckskalsklädd ska frambringa ett nätt, ett lätt klirrande ljud, så där så att du alltid vet var du har mig –

Förlåtelsen är friheten. Jag måste återvända till den plats jag kom ifrån.

Jag befinner mig återigen på den ensliga ön. Det är samma ö som förut. Men nu är ön kompletterad med en svagt lutande brygga av trä. Havet är enormt men helt blankt. Havet går inte att korsa så för att undersöka det dyker jag i från bryggan.

Långt nere under vattnet, i tång och sjögräs, ser jag att ljusen är tända. Det finns liv i djupet och jag simmar längre och längre. Jag blir en del av havets tyngd, jag blir tyngd i tyngd och sjunker. I den här världen är jag en främling men tas hjärtligt emot av abborre, krill och vit val.

Långt senare sitter jag åter igen på bryggan. Min päls är alldeles genomblöt.

Ödslighet

Efter de intensiva åren sökte jag i höstas ensamheten. Sedan nyår har jag funnit den. När jag tittar ut genom mitt fönster ser jag en omålad betongvägg och en lufttrumma. Vrider jag huvudet snett bakåt skymtar jag himlen, bara då. Mitt golv är en plastmatta, i taket hänger det sista fungerande lysröret bredvid de trasiga. Utanför min dörr har något staplat skräp från en sedan många år bortglömd renovering. Igår dog min internetuppkoppling för gott. Ingen kommer förbi här, mitt enda sällskap är stillheten. 

Jag befinner mig på en vidunderlig plats. Det låter enkelt, men jag är rädd att jag är mycket enkel, jag vill lyckas hitta tankar som inte är andras tankar. Jag använder avskildheten för att finna en inre ödslighet. På så sätt är jag inget annat än en inåtblickande kartritare. Det är ett självupptaget infall, det är min mörka sida. 

Ändå hoppas jag att allt detta en dag ska kunna resultera i något vackert. Att karten blir mer än en bild, att den leder fram till en upptäckt. Att jag kan återvända till livet utanför klostercellen med en trygghet som gör mig mindre ängslig, mer lyssnande, mer ödmjuk. Det där vackra som jag hittar ska jag sedan ge bort, jag ska överlämna mig och underkasta mig. Det enda jag behöver behålla är en förvissning om att min fantasivärld bär. Att bilderna som dyker upp i avskildheten inte är slumpmässiga, utan möjliga visioner om det som skall komma.

Framför mig ser jag en fyr resa sig ur havet borta vid horisonten. Fyren är byggd vid den yttersta udden på en enslig ö. På ön finns ett hus. I huset väntar någon på mig med ett brinnande ljus vid sin sida. 

För mig innebär den vida friheten att kunna vara ett ljus och säga: Blås ut mig.

Urkund

Det var först när jag började läsa Anaïs Nin som jag insåg att jag hittills ingenting förstått. Att jag vandrat den falska och högfärdiga vägen. Det var först när jag började läsa hennes dagbok som jag insåg vad verklig rymd är, att fantasin är tankens frihet och därför verklighetens frihet.

Vad som dödar livet är frånvaron av mysterium, skriver hon. Och vidare: Genom att gräva djupare har vår mänskliga karaktär idag blivit starkt utvidgad, obegränsad i rymden. Vi lämnar medelmåttiga mysterier för större och djupare mysterier. Vi är inte längre rädda för blixtar, eller stormar, utan vi upptäcker att farorna finns inom oss själva.

Masker

När jag var arton år fattade jag ett beslut. Jag skulle sluta med lajv. Det var inget enkelt avgörande. Jag hade levt i den här världen sedan jag var elva. Rollspel, kortspelet Magic, SM i kortspelet Magic, besök i lajvtygaffären i Sundbyberg, resor till spelkonvent, inköp av latex till svärd, inköp av ringar till ringbrynja, allt detta var min vardag. Jag trivdes i de där sammanhangen, jag kände mig trygg.

Mitt sista längre äventyr blev lajvet Nytyg sommaren 1997. Jag, Magnus och Danne spelade tvångsvärvade bönder i kungariket Attmars armé. Vi var arton år men yngst i hela lägret och absolut lägst i hierarkin. Vår huvudsakliga arbetsuppgift var att vakta förläggningen om nätterna. Det var ensamma pass långt från händelsernas centrum vid värdshuset flera fjärdingsmil bort. Endast myggen höll oss sällskap.

Jag trivdes i rollen som den olycklige bonden som tillsammans med sin vän Traste Munvige hamnat i inskrivningsförrättarens klor. Jag såg fram emot slutstriden mellan Attmar och Duvrike. Men när jag satt och tuggade på sönderkokt rotfruktssoppa för sjätte dagen i rad insåg jag att det fanns en annan typ av lajv som jag tyckte ännu mer om än det medeltida.

Veckorna efter mitt uppbrott hade jag långa diskussioner med en av mina närmaste vänner på den tiden. Vår dispyt var djup, den innefattade allt. Vi hade helt olika åsikter, vi kunde inte mötas. Han argumenterade för att människan hade ett behov av verklighetsflykt, att världen aldrig är så vacker som i sagan. Jag sa att det inte finns någon skillnad mellan fantasi och verklighet.

Min ståndpunkt var glasklar. Livet är ett lajv.

Jag har inte ändrat uppfattning sedan dess. Jag har aldrig slutat lajva. Jag har bara andra kläder på mig, jag använder andra ord, jag säger säger inte längre törhända, på min ära, min gode herre. Jag talar istället utstuderat om journalistik, litteratur och konst. Och jag lovar. Det är fortfarande lajv.

Men att mitt liv är ett rollspel betyder inte att det är i grunden falskt. Maskspelet är givetvis grunden för den mänskliga oärligheten som gör det möjligt att fortsätta leva. 

Vem skulle jag vara om jag inte lajvade? Vem är jag egentligen? Det vet jag givetvis inte. Den personen finns nog inte.

Allt detta kom jag att tänka på när jag igår såg She’s Blond Like Me. Det Fia-Stina Sandlund gör i den här filmen är att hon undersöker gränslandet mellan fiktion och verklighet. Alexandra Dahlström är både Julie, sig själv och en spegelbild av Fia i ett metaperspektiv som rör sig på tre olika plan. Med rollspelsord skulle man kunna säga det enklare. Det här är en undersökning av skiljelinjen mellan off-live och in-live. Vid denna linje sker en förvandling som är intressant.

Efter några dagar i skogen blev man ofta lite trött. Trött på att avsluta alla meningar med ordet gott. Trött på den ensidiga kosten. Trött på masken. Trött på rollen. När ledan infann sig fanns det en tillflyktsort, man gick till off-live-området. Det här var en plats där man fick gå ur sin roll. 

Jag gick ur min roll men trädde in i en annan. Jag bytte namn från Sador son av Kathar till Eric. Men artonåringen med det samtida namnet var också fast i ett rollspel präglat av relationer, hierarkier och strukturer. Fri skulle jag aldrig bli. Och jag insåg där och då att jag aldrig skulle sluta lajva men att jag från och med nu kunde göra det i mer bekväma kläder.

Rättning

På mitt skrivbord ligger en bunt manuspapper. Detta är inte boken som skrivs för hand. Det här är sjuttio sidor spådom. På varje sida finns femton strykningar och korrigeringar. På mitt skrivbord ligger ett manus med över tusen rättningar.

För tre år sedan var jag mycket stolt. Jag hade skrivit på ett kontrakt. Jag skulle ge ut en bok. Boken skulle heta Framtiden. Inget skulle bli sig likt när den publicerades. Det var min plan.

Tre gånger har jag rest till bokmässan i Göteborg och talat om den här boken. På det första seminariet kom det en person. Den personen avvek efter halva tiden. Jag förstår henne. I trettio minuter stod jag på en liten låda och upprepade floskler om framtiden som jag hade stulit från en handfull bloggare som jag beundrade. 

Intresset för denna bok har verkligen gått i vågor. I Almedalen ett år senare var tv på plats. Jag sade ungefär samma saker. Men allt det där är glömt nu. Ingen minns vad ordet fildelning betydde.

Länge trodde jag att jag verkligen hade en förmåga att uttrycka mig på ett sätt som ingen annan behärskade. Nu vet jag att det var en lögn. Arbetet med framtidsboken blev en envig mot det fåfänga hoppet som lurar oss att “invänta inspirationen” istället för att arbeta. 

Sjuttio sidor manus hade aldrig legat på mitt skrivbord om jag inte fått hjälp. Vi är två författare nu. Det räddade allt. Nu återstår bara att bearbeta tusen rättningsförslag, sen är vår essäistiska skröna som korsar Matrix med Aniaria färdig. 

Jag bläddrar bland papprena. Vår redaktör är mycket intelligent. Hennes små anteckningar är brutala. Men jag litar fullständigt på hennes förmåga att tvätta tankar rena på överflödig luft. Jag kände länge att jag egentligen bara var stolt över en enda mening i hela boken. Den meningen hittar jag nu överstruken med svart penna. För övertydligt är kommentaren.

Mot slutet hittar jag till slut en ljuspunkt. I marginalen, bredvid en beskrivning av hur det känns att andas vårluft, finns fyra bokstäver nedklottrade av den prydliga handstilen. Fint, står det.

Boken

Först skrev jag på bibliotek. Jag satt i forskarsalen och hade bestämt mig för att varje mening skulle gå igenom ett filter skapat av tre olika anteckningsböcker. Det enda jag fick använda mig av var en mycket dyr bläckpenna. Inköpet av detta nostalgiska författarhjälpmedel var det första som jag drog av i mitt nystartade företag.

Efter tre månader hade jag skrivit ett kapitel.

Så jag lade om taktiken totalt och på nio dagar sammanställde jag ett dokument som innehöll en halv miljon tecken. Det var ett experiment, att inte säga stopp, att bara söka flödet. 

Men inte heller detta fungerade. Av hundra A4-sidor slängde jag nittio. Inget höll, allt var luft.

Igår började jag om för tredje gången. Anteckningsboken är tillbaka tillsammans med bläckpennan. 

Aldrig har jag tvivlat så mycket som nu. Jag läser det jag skriver, jag ser en medelmåtta som upprepar schabloner i det oändliga. 

Jag bad en mycket skicklig författare att läsa. Hon är mycket noggrann. Det hon säger tror jag på. Hon är sanningen.

Du har en bra rymt, sade hon. Men du borde skriva mer om djur. Du är bäst då, människor är inte riktigt ditt område. Skriv mer om den där räven som kan prata. Det är åt det hållet du ska gå.

Ett nytt liv

En tidig försommardag år 2004 förändrades mitt liv. I sex år hade jag studerat. Eller rättare sagt var det just det som jag inte hade gjort. Men jag kunde i alla fall inte få mer lån från CSN nu. Jag borde haft 320 högskolepoäng, jag hade kanske hälften. Tiden mellan gymnasiet och denna junidag var inte någon framgångssaga direkt. Jag hade inte varit koncentrerad. Jag hade inte tyckt att särskilt mycket var tillräckligt intressant. Istället för att plugga hade jag legat i mitt badkar och läst helt andra böcker än de jag borde läst. 

Allting vände den där dagen då jag gick ut från JMK för sista gången. Ett nytt liv väntade, vad det här nya livet bar på var okänt och för första gången på väldigt länge kände jag att det var just det okända som lockade mig. 

Vilken frihet! Alla de andra i min journalistklass hade fått sommarjobb, jag hade ingenting men jag behövde heller ingenting. Jag hade en klubb, vi tjänade fem hundra kronor var i veckan, det fick gå. Jag var inte rädd. Sommaren blev ett äventyr och när den var slut hade mitt liv hamnat i spinn. Jag började klättra, jag kom ganska långt.

Nu har ytterligare sex år gått. Det blev sex år fyllde med så mycket arbete att jag nu när jag ser tillbaka på den här tiden inte kan förstå hur det var möjligt. Jag gick upp före klockan sju på morgonen, jag kom hem efter tio på kvällen, sex dagar i veckan i sex år. Jag har inte gjort så mycket mer än arbetat. Men jag har aldrig haft tråkigt.

Jag vet inte vem jag skulle ha varit utan de här sex åren av ständig utmaning. Den person som jag kallar jag blev till under den här tiden. Jag har glömt bort alla andra delar. Utan honom vet jag inte vem jag är. Ändå finns han inte längre.

Allt är annorlunda nu. Jag befinner mig på en ny plats. 

Jag har varit på väg till den här platsen länge. Redan för flera år sedan, när arbetet med den här bloggen inleddes var jag på väg hit. Jag ville släppa allt, men kunde inte. Nu är det gjort. Jag tror inte det går att göra ogjort.

Jag har snart nått botten. Det är dit jag vill komma. 

Jag har varit tvungen att bryta isär mig själv. Jag skulle inte överlevt annars.