Fåordig

Människorna förväxlar ofta sin inbillningskraft med sitt hjärta. De tror att de har omvänt sig, så fort de funderar på att göra det.

Blaise Pascal bar på många insikter. Född i en stad med en svart katedral, död i Paris år 1662. Ska jag vandra i hans fotspår måste jag lära mig att förlita mig mindre på min inbillning. I mitt liv är det en stor ovana.

Men att lyssna till sitt hjärta är svårare.

För hjärtat är livet ändå enkelt, skriver Knausgård, det slår så länge det kan. Ja, hjärtat ja… Om man ändå bara vore ett hjärta och inget annat. 

I två dagar har jag stirrat in i ögonen på Olympia. Ser jag henne eller ser hon mig?

Egentligen hette hon Victorine Meurent, länge var hon Manets modell, sedan blev hon själv målare. 

Tavlan var ett ramaskrik. Alldeles för utmanande, inte för sin nakenhet, det handlade om blicken. Den var så direkt, utan lidelse, enbart betraktande. 

When other artists correct nature by painting Venus they lie. Manet asked himself why he should lie. Why not tell the truth?

Émile Zola var en av få som försvarade Édouard Manet. 

Venus fanns inte längre, det kändes friskt, så kände Zola. Kvar fanns bara något annat. Men vad? Sanningen? 

Jag har inte så mycket att säga längre. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Skriver bara några ord. Tja… Nej, tror inte på dem heller. 

Men jag är verkligen omvänd. För hjärtat är livet enkelt, ja, jag känner det. Och det andra? Det har jag givit bort till händer som är större än mina. 

Allt är vind. Så säger Predikaren. 

För vinden är livet enkelt. Den är utan början och slut.

Victorine Meurent blev gammal. En dag var hennes hår inte längre rött. 

Men hjärtat var det.

Till slut kunde det ändå inte längre slå.

Och det var inte mer med det.

Fängelset

Det är en av de klassiska filmscenerna. De två pillren. 

Det ena håller dig kvar i denna värld. Allting förblir som det alltid har varit. Detta är den enkla vägen, den bekväma. Det är inte sanningssökarens väg.

Det andra pillret ger dig sanning, men utsätter dig samtidigt för ett brutalt uppvaknande. Du kommer inte kunna gå tillbaka. Och du kommer att bli ensam.

Gnostikerna visste ytterst lite om datorer och informationsteknologi. De kunde inte föreställa sig att världen som vi känner den var konstruerad av en maskin. Endast en sak var de säkra på: Världen vi lever i är en skuggvärld. Det ligger en slöja över det mänskliga medvetandet. Bortom slöjan finns något verkligare, sannare, skönare.

Berättelsen om Matrix är en myt och myten är aldrig sann på det sättet som vi brukar se på sanning. Fängelset är givetvis mer avancerat än att enbart en maskin ska ha kunnat skapa det. Den urgamla myten om skuggvärlden påminner oss istället om att vi ständigt bygger våra egna fängelser omkring oss. 

Detta självförvållade frihetsberövande blir tydligt i en av Peter Englunds korta essäer i boken Förflutenhetens landskap.

På 1400-talet hade lönerna stigit drastiskt som en följd av den stora bristen på arbetskraft efter digerdöden. Arbetarna hade då svarat på detta med att arbeta allt mindre. Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagarna som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. /// Om lönerna ökade, så föredrog folk alltså att arbeta mindre framför att köpa mer.

Ja, så såg det ut vid slutet av medeltiden då kapitalismen, om man får säga så, inte riktigt var uppfunnen ännu. Högre lön togs ut i mer fritid. Kanske hade de inget val, vad skulle de köpa för sina nya pengar när de redan hade ett par skor, en vit skjorta och en häst? Ännu var inte tanken född att två par skor är bättre än ett. Senmedeltiden hade få modebloggare som uppmande till en ny, billig, garderob i slutet av varje månad.

Runt förra sekelskiftet var kapitalismen och kommersialismen dock i full gång och tanken på en varas kvalité som enda bedömningsgrund var sedan länge förlegad. Även här har Peter Englund, i essän om skyltfönstrets historia ur Tystnadens historia och andra essäer, ett svar. I början av 1890-talet är det kris. Den snabba industrialiseringen av västeuropa har lett till en makalös ökning av produktiviteten. Fabrikerna pumpade ut varor som det tyvärr ännu inte fanns någon marknad för. Konsumtion hade ännu inte blivit en livsstil. 

Marknaden måste vidgas. Fler måste drömma mer, åtrå mer, konsumera mer. Och ut ur detta kom hela den reklamdrivna, modebesatta, begärskapande, njutningsbejakande, individcentrerade, kommersfixerade civilisation som vi nu framlever våra liv i.

Och så uppfanns reklamen – denna mekanism som genomsyrar vår värld och lockar oss att bota de brister i våra liv, som vi tidigare inte var medvetna om, med ännu fler varor.

Kring allt detta funderar jag med morgontidningen i handen. Det är kris i ekonomin. Konsumtionen går ned. Allt faller med den. 

Nåja. Låt den falla. 

Något bekymrar mig däremot mer. Det som kallas ideologiernas död har lämnat ett tomrum som givetvis inte enbart kan fyllas med postmodernism. Då kommer vi inte överleva. Ingen kan stå ut med en värld där allt flyter. Det är min övertygelse. Hittills har vi botad känslan av alltings flyktighet med begäret efter varan. Om vi skulle sluta med detta, vad skulle alternativet vara? Vad är det egentligen som finns bortom vårt fängelse, vad finns bortom skuggorna, vad händer när vi tar bort slöjan?

Jag har givetvis inget svar. Inte heller några ord. Och det är det stora problemet. Vilken ideologi tillhör man om man är mot kommersialismen, mot tillväxt som ideologi, om man har sett att begäret är tomt men samtidigt inte kan ställa sig i den samtida vänsterrörelsens led och förespråka ökad tillväxt (dock med en fördelning som givetvis är bättre)?

Så här skriver Peter Englund.

Nu i det tidiga 2000-talet är det varken religiös ortodoxi eller totalitära läror som står för den kraftfullaste attacken mot förnuftet. Istället springer den ur en alltmer skenande kommersialism. En gissning är att det är mot den som nästa upplysningstid kommer att rikta sig. 

En ny upplyssning alltså. Ja, det tror jag på. Men från vilket håll? Går fängelsets murar att demolera totalt eller är det bara möjligt att gräva sig en alldeles egen, personlig, tunnel ut i friheten? 

En sista tanke går till en av världshistoriens stora frihetskämpar som tyvärr har blivit rejält feltolkad i snart två tusen år. Han ville rasera hierarkierna och få människor att sälja allt de ägde (vilket typ bara var en mantel och tio getter…). Istället blev hans efterföljare en av de mest giriga och pengahungriga organisationerna. Så kan det gå. Men hans ord består.

Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.

Skogen

Visst borde bilen drivas på något annat än olja. Men förutom detta kan jag inte annat än känna förundran inför denna märkliga frihetstingest. Livet blir helt klart oförutsägbart bakom ratten. 

Igår kväll, stundande skymning, vår Opel Astra ska snart överlämnas vid tunnelbanan i Kärrtorp. Vi har två timmar kvar, varför inte åka ut till Tyresö Slott? Ingen trafik, jag hittar utan karta trots att det är första resan åt det här hållet, vi är ensamma framme vid parkeringsplatsen.

Mellan två granhäckar, med slottet på höjden till höger om oss, kommer tanken om sanningen åter till mig. Parken är givetvis en illusion. Varför kunde den byggas? För att en greve plundrade under trettioåriga kriget. Lidande för att skapa skönhet. Den är ett provisorium, en mänsklig dröm, en skugga av något annat. Men nu, när den ändå finns här, tror jag den är ett botemedel

Havsviken sträcker sig in genom smala sund, gräs ned mot strandkanten. I skogsdungarna finns vitmålade bänkar av järn gömda i grönskan. Sitt där tre minuter eller tre timmar och känn omgivningens inbjudan till förvandling.

Jag tänker på Mozart som ville bringa världens oro och sorger i harmoni. Han som genom musiken kunde transformera mänsklig ängslan och smärta till estetisk lust och njutning. Ett liknande skimmer vilar över parken i skymningen. 

Det sägs att vi alla är fördrivna. Och jag tror att det är sant. Vi är fördrivna och platsen vi kommer ifrån kan vi bara återvända till i korta fragmentariska minnesbilder. Konsten, landskapet och musiken vet mer än vi. Men inte mycket mer. 

Det enda vi kan lita på är känslan av flyktig hemkomst. Just den förbiilande känslan är det heliga. På så sätt är vemodet det heligaste.

Vad jag önskar att det någonstans fanns en rit, ett ord, ett sammanhang att fånga den känslan! Vad jag önskar att jag hade kraft att lyckas förmedla att det finns en förundran som är sann. Som är den stora sanningen. Som inte är en gest.

Om musiken

Jag har sysslat med billiga trick. Jag har ägnat en stor del av mitt professionella yrkesliv åt att blanda “högt” och “lågt”. Jag ångrar mig, tar tillbaka allt efter att jag nu har sett tv:s senaste försök att göra den klassiska musiken lättillgänglig och aptitlig.

Det finns bara högt. Det andra intresserar mig inte. Men högt kan vara både detta och detta.

Låt det oförklarliga få bli oförklarat. Låt det stora få vara stort. Rasera maktstrukturer, men rasera inte känslan att det i livet finns något oupptäckt som trots allt kan upptäckas. För mig är musiken det valv som varje människa bär över sig. Här ryms det okända. Det okända kan inte förklaras i text, alla ord blir för pretentiösa. Men det okända kan upplevas. 

Vi lever i en farlig tid. Den är farlig för att den genomsyras av tanken på att det som vi inte kan se, det vi inte kan mäta, det vi inte kan dissekera – det finns inte. Kanske är det just därför som ett tävlingsprogram kring vem som på några veckor blir den bästa dirigenten är idémässigt möjlig att sjösätta just nu? Det är ju bara armarna och händernas rörelser där framme vid pulten. En pinne i luften. Några stora gester. Inget mer. Inget bakomliggande. Det som vi vid en första anblick inte får syn på finns inte. 

Men det okända finns här och här.

Och till sist det här.

Det är Herbert von Karajans sista framträdande. Det sista stycket under hans sista konsert. Sextio år tog det för honom att komma till de insikter som han nu låter flöda genom musiken.

Bilen

När de tankar som tidigare tänkts med största lätthet plötsligt fylls med oöverkomlig tyngd har jag inget att bottna i. Det lätta och självklara är utbytt mot en självpåtagen förintelse av alla former av ambitioner och anspråk. Kvar finns endast ett. Kvar finns bilen och bilkörningen. Jag sitter i den Opel Astra från 1999 som vi äger en tredjedel av. Detta är min omnipotens sista utpost.

Jag tog körkort sent, så sent som i november förra året. Många hade sagt att det inte skulle gå. Att jag behövde få in en mycket större rutin, vänja mig, inte kunde köra om jag samtidigt var rädd. Men under tio höstdagar, då landsvägarna utanför Norrtälje redan var strukna med en tunn hinna av frost, lärde jag mig allt om växling, döda vinkeln och dragläge. En vecka senare hade jag körkortet i min hand. 

Precis som den franske författaren Michel Houellebecq (som svarar på frågan om hur han bemöter kritik: “Jag bara tänker att jag redan är död”) så tänker jag ofta på vad själva medvetandet är. Ett kollektiv av min hjärnas alla synapser? Ja, troligt. Detta medvetande har som bekant många plan och bilkörningen har fått mig att utforska flera av dem. 

De första veckorna kunde jag nämligen inte köra bil och prata samtidigt. Jag kunde bara svettas, stirra rakt fram in i strålkastarens ljuskäggla och flämta. Jag iakttog allt, vägens svängningar, växelspaken i min hand, jag var fullständigt koncentrerad. Inget annat än bilen och vägen fick plats i mitt medvetande. 

Idag, snart ett år senare, kör jag och lyssnar på radio samtidigt. Jag pratar, diskuterar, låter tankarna flyga iväg medan händerna rör ratten av sig själva. Allt som har med bilen att göra har pressats ned på lägre nivåer, långt ner under det direkt medvetna. Endast när något oväntat sker, ett rådjur på vägen, plötslig halka, så kopplas mitt medvetande in. 

Ofta tänker jag på hur det ser ut där nere under medvetandet, finns det någon där som svettas lika mycket som jag gjorde när körkortet var nytt? Eller är det en högst oneurotisk person jag bär på mig inombords? 

Till detta oreflekterande ställe där bilkörningen befinner sig vill jag förpassa alla mitt livs tvivel. Jag vill att de ska få slumra där. Jag vill inte ha med dem att göra.

Ön

Av alla tusentals öar utslängda i havet mellan Sverige och Finland finns det en som är extra besynnerlig. Den dagen då jag besökte ön för första gången var marken täckt av snö. Det var i november, vintern hade kommit alldeles för tidigt. Som tur kyls vattnet ned långsamt om höstarna och ännu hade ingen is lagt sig över fjärden. Min enkla plastbåt med sexhästars utombordare skulle knappt kunna forcera ens en centimeter fruset vatten.

Orsaken till den här ovanliga skärgårdsutflykten var enkel. Jag letade efter ett spår och spåret hade lett mig till kustbandets yttersta ö. 

Jag är bunden till tron på att det finns förenande krafter i världen. Något som binder oss samman, något som gör oss lika. En av dessa krafter är det spår som varje sökande person förr eller senare tror sig snubbla över av misstag. 

För mig hände den här slumpartade händelsen i Paris. Jag var tjugotre år, pratade fortfarande dålig franska, men hade ändå bestämt mig för att bo fem veckor ensam på ett hotell i kvarteren strax norr om Rue de Rivoli. Det var ensamma veckor, mitt enda sällskap var rummets otaliga små skalbaggar som verkade ha en helt annan dygnsrytm än min. På natten kilade de fram och tillbaka över parketten. Jag somnade till ljudet från tusentals insektsfötter, små stöveltramp, ett hypnotiskt surrande. 

Det var på antikvariatet vid Place Clichy som jag hittade boken. Den var röd, inbunden någon gång i början av 1900-talet, skriven på franska och med en  märklig Ex Libris fastklistrad på insidan av pärmen. 

Boken hade tillhört en man med mitt efternamn. I och med att vår familj är liten var jag säker på att det rörde sig om en släkting. Hur texten med de röda pärmarna hamnat på ett antikvariat i Paris skulle jag aldrig få reda på. Men namnet manade mig till att köpa boken och resten av min vistelse skulle upptas av att försöka tyda den ålderdomliga franska skriften. Jag skulle inte lämna hotellrummet förrän det var dags att återvända till Sverige. 

Det var boken som förde mig till ön. Boken hade beskrivit den här platsen och jag var tvungen att se den med egna ögon. Valet av årstid var strategiskt. Jag ville vara ensam.

Två rävar hälsade mig välkommen när jag klev ur båten och satte min stövel djupt ner i snön. De hade suttit nere vid strandkanten och väntat på mig. Deras svansar piskade, det var som två yviga kvastar som brann mot det vita. Hur visste de att jag skulle komma? Kanske var de på något sätt införstådda i allvaret som mitt besök kantades av. Kanske visste de vad det var för spår som jag följde. Kanske var jag bara en i raden av höstliga besökare som trodde sig ha snubblat över en hemlighet och övergett sitt tidigare liv för att söka svaret på gåtan som ön ruvade på.

Jag skulle bli en återkommande gäst. Det skulle finnas vinterdagar då jag låg djupt under jorden och genom ett tunnelsystem såg stjärnorna blinka högt uppe i mörkret. Jag skulle ligga omsluten av päls, jag skulle vara päls. 

Min förvandling inleddes den där dagen i november, jag skulle återkomma många gånger och för varje besök skulle något nytt ha vuxit inom mig. Jag skulle förändras och en dag skulle ingen längre känna igen mig. De skulle bara se den röda pälsen, den spetsiga nosen, de snabba skutten i snön. Ingen skulle längre veta att det var jag.

Talang

Varje gång jag skickar iväg en text när jag en liten förhoppning om att redaktören snart ska kasta sig på telefonen för att med uppspelt röst erkänna att det hon precis läst är ett mästerverk. Äntligen har jag lyckats! 

Men än så länge har det aldrig hänt. Det är snarare i ett bekymrat tonläge som responsen levereras. Nu har jag läst… Så brukar det låta. Och en sådan inledningen på samtalet leder sällan fram till några jublande omdömen.

Givetvis är det rättvisa bedömningar. Om jag har någon talang så är det inte som artikelförfattare. De texterna föds alltid efter enorma våndor. 

När jag rannsakar mig själv inser jag vad min brist består av.

Det finns de som vill förändra världen, riva ned och bygga upp. Det finns de som vill undersöka och avslöja. Det finns de som vill berätta. Och så finns det jag. 

Jag vill bara en sak. Jag vill skapa någonting vackert. 

Detta är en sentimental ambition och den leder ofta till att jag famlar efter luft istället för att noggrant arbeta fram textens skarpa vinkel.

Vad är vackert? Det vet jag inte. Men jag vet att det liknar den ömhet som insikten om alltings förgänglighet föder. 

Det jag vill fånga liknar en kantig sten vid kanten av en flod. Små krusningar på vattenytan blir till en liten våg som långsamt guppar fram och tillbaka över stenen. Där kommer stenen vagga i vattnet tills en ny istid täcker landskapet. 

Och under hundratals meter av hård glaciär rullas stenen mot annan sten tills den är alldeles slät. Isen smälter och en dag då vi alla är döda kommer en vandrare gående längst med vattendraget som nu flyter åt motsatt håll. Han tar upp stenen i sin hand, han väger den en stund innan han med full kraft kastar den mot vattenytan. Den hoppar en gång, den hoppar en gång till, den hoppar en tredje gång. Och med ett ljudligt plums dyker den så mot bottnen för att glömmas bort för alltid.

Djurens värld

Tänk dig en stor ocean, tänk dig en av de djupaste. Långt ned under ytan, tusentals meter ned i mörkret, lever en djupvattensfisk. Fiskens kropp är byggd för att tåla den enorma tyngd som kilometer av hav ovanför dess kropp utgör. En människa skulle krossas av trycket men fisken har under eoner av tid anpassat sig till just den här miljön.

Nere i djupet är det alldeles mörkt, solljuset når bara några hundra meter, sedan är det kolsvart. I mörker föds fisken, i mörker dör den, hela dess liv är mörker och den är trots allt ganska nöjd med detta. Den vet inte om något annat än mörkret.

Det finns dock ett livsvillkor som den lilla fisken måste anpassa sig efter: Den kan inte förflytta sig, vare sig uppåt eller nedåt. Den är byggd, frammejlsad av evolutionen, för just det här trycket. Den kommer inte nedåt och den kommer inte uppåt.

Men det finns djur som klarar att hantera skilda tryck, det finns kaskelotter och jättebläckfiskar.

En kaskelott från ytan långt ovanför kommer en dag på besök nere i djupet. Hon kanske är hungrig, hon kanske bara är nyfiken, vad vet jag. Djuphavsfisken och kaskelotten hamnar hur som helst i samspråk med varandra och kaskelotten berättar om världen uppe vid ytan. Hon berättar om vågor, öar, fartyg och till sist berättar hon om solen.

Djuphavsfisken bara skakar på huvudet. Nej, säger han, jag tror dig inte.

Kaskelotten berättar mer och mer. Hon gestikulerar med fenorna. Solen är så ljus! berättar hon. Men djuphavsfisken är inte särskilt imponerad.

Ändå föds långt senare en nyfikenhet inom honom och han simmar en dag uppåt så långt han kan. Snart drabbas han av en yrsel, det känns som om hela hans kropp skall slitas i bitar. Efter en stund tvingas han återvända och konstaterar att han har blivit föremål för något av kaskelottens många dåliga skämt. Något annat än mörkret finns inte, det som kallas ljus är bara en fantasi.

Här skulle berättelsen kunna vara slut om det inte vore så att den ensamma lilla fisken ibland somnade till där nere i mörkret. I drömmen framträdde en bild av något som han inte alls kände till. Djupt inom honom fanns ett minne av ljus. Nere i mörkret drömmer fisken om små ljusglimtar, han drömmer om något som han aldrig kommer få se.

När han vaknar från sömnen och fortfarande märker att han är kvar i mörkret, ruskar han på huvudet och konstaterar att han drömde något riktigt märkligt. Han simmar sedan iväg och tänker inte mer på saken.

Författande

Det var tanken att jag skulle skriva en bok. Ja, det är ju många som bär på den idén, särskilt i dessa tider, men jag skrev på ett kontrakt, gick ned i arbetstid, inte bara det, jag slutade i princip arbeta med allt annat än denna text, jag satt på biblioteket, jag läste alla böcker, jag skrev långsamt med gammal bläckpenna i svart anteckningsblock.

Efter några månader hade jag ett färdigt utkast. Några läste, de sa att jag skulle fortsätta, att jag inte skulle ge upp. Jag vet inte om de förstod vad jag skrev om, men de sa att jag hade en god känsla för rytm.

Ändå slängde jag det där manuset och började om från början. Jag ansåg att jag hade skrivit något alldeles för världsfrånvänt.

Dagen efter nyår satte jag upp ett nytt mål, boken skulle vara färdig om två veckor, jag skulle skriva femtiotusen tecken per dag. Med detta lyckades jag. Texten blev klart, det blev två hundra sidor, jag var stolt över mig själv, jag hade lyckats.

Några veckor senare fick jag tillbaka manuset från förlaget. Innan jul hade vi talat om omslag och utgivningsdatum, nu fanns det annat att prata om. Efter ett möte bestämde vi oss för att riva kontraktet.

Texten jag hade lämnat gick inte att ge ut, den pekade åt ett håll vars riktning var okänd. Förutom den okända riktningen hade jag även återupprepat schabloner, jag trodde jag bröt ny mark men insåg snart att jag hade gått i redan utnötta spår. I den nya texten hade jag försökt göra det orimliga rimligt. Jag trodde jag skrev med innerlighet men det jag hade presterat var tomt. Det var ingenting värt.

Jag återvände till mitt arbetsrum, det som jag kallar klostret, lade pappersbunten på en hög och tänkte: Jaha.

I några veckor var jag ledsen, sedan gick det över. Nu sitter jag på ett tåg på väg ner till Lund. Det har börjat snöa. Allt känns bra. Kanske blir det en bok någon dag, jag vet inte riktigt. Jag tänker att det viktigaste har jag ändå kvar. Det viktigaste är alltid fantasins frihet, det som är verklighetens frihet.

Långsamt går jag igenom bild för bild, äntligen har alla uppenbarelser en bärighet. De är exakta, som om jag såg visionerna framför mig likt fotografier.

Där borta stiger fyrens smala betongkropp mot himlen, i natten blinkar fyrens ljus, ljuset vajar långsamt, men bara den som går alldeles nära kan upptäcka det. Vid fyrens fot sitter två personer, de har vandrat långt, nu är de framme. Bredvid dem sover en hund, hunden heter Inari.

Längre bort ligger den övergivna byn med träbyggnader gömda under snön, under snön finns fortfarande liv. En rävfamilj har bosatt sig i ett av de sedan länge öde husen. Om dagarna springer de över skaren för att i skymningen återvända genom den i snön grävda tunneln som leder in i värmen. Väl inne under tak samlas de runt en fotogenlampa. I skenet från lampan berättar de för varandra om tiden då kontinentalplattorna låg i ett annat pussel över jordskorpan, det var en tid då andra varelser vandrade över jorden. Allt var annorlunda, men ändå inte. Utanför lampans ljuskägla sitter jag och lyssnar utan att säga ett ord.

Det okända

Det står om Juholt på tidningens förstasida. Det står om framtid och vägval. Allt detta är givetvis intressant. Ändå är jag förbluffad över nyhetsvärderingen denna fredag i mars. Ett UFO har ju siktats! Ett UFO över Oslo har hindrat flygplan att landa på Gardermoen!

Under en och en halv timme på torsdagseftermiddagen var storflygplatsen stängd. Piloter från flera olika plan rapporterade om att ett föremål som liknade ett segelflyg svävade framför dem i luftrummet. Nere från flygledningen på marken kom andra uppgifter. Nej, vi ser inget, det är helt blankt på radarn. Ändå tilläts inga landningar.

Efter en stund var farkosten borta och verkligheten återgick till sin mer välbekanta vardaglighet.

Jag har en dröm. Drömmen handlar om att någon gång på ett professionellt få gå till botten med det övernaturliga, det ockulta, det okända och oförklarliga. Jag har sovit i spökgemak, jag har vandrat genom kungliga slott och hört dolda klockor slå tolv slag, jag har sovit över i hemsökta fyrvaktarbostäder. Ändå har jag inget svar på vad jag har upplevt.

Just nu läser jag om Stephen Kings The Shining. När jag var femton skrämde den livet ur mig, jag är nyfiken på om tonåringens mörkerrädsla sitter kvar. Stanley Kubrick sa en gång att berättelser om spöken och andar var det mest upplyftande historier han visste. Alla de här märkliga vittnesmålen pekade ju på att det finns okänt i våra liv. Han såg det som mycket upplyftande.