Varför hade just mina föräldrar stans bästa hembränt?
Det var en fråga som jag tror har format mina alkoholvanor mer än jag anar. Men låt mig börja från början. Jag invigdes i vinets värld, eller snarare spritens, sommaren då jag fyllde 14. Min mammas nya kille var biker och midsommarfesten hölls på hans klubb. Ett trettiotal knuttar i läder som spände mot deras hallonröda bukar var samlade med sina blonderade dagisfröknar. Bredvid jordgubbarna ställde mamma en kolabrun snaps. Det var dags att bli vuxen.
Jag vaknade några timmar senare i ett nerspytt tält. Mamma kom in och tröstade. “Det går nog bättre nästa gång.”
Jag förstod snart att någonting var mycket fel. För de flesta av mina vänner var alkohol någonting mystiskt, hemligt, förbjudet. Men inte för mig. Jag hade garderoben fylld av sockersöta likörer, fruktviner och cider som mina föräldrar köpt åt mig på våra semestrar i Danmark. Men jag rörde dem inte, och berättade inte heller för mina vänner om denna “skatt”. Istället försökte jag passa in, jag spelade med i deras känsla av vuxenförtryck och längtan efter fylla. Jag ville så gärna dela deras glädje över att halsa en smuggelöl bakom Konsum. Men innerst innne kunde jag inte det, och jag beskyllde i hemlighet mina föräldrar för att ha berövat mig ett av ungdomens stora mysterier.
Jag berättade aldrig för mina föräldrar när jag skulle gå på fest, inte för att de skulle bli upprörda utan för att de skulle börja sitt tjat om att jag skulle byta ut min fulsprit mot “stans renaste hembränt”, som naturligtvis råkade finnas i just vår källaren. När jag tackade nej blev de upprörda: “Vill du bli blind eller?”. Just där och då var jag faktiskt beredd att ta den risken. Hur skulle jag annars göra motstånd?
Mitt första uppror bestod i att tillsammans med några vänner att starta eget i skogen. Vi jäste en enorm sats med mäsk i en övergiven Renault. Problemet var att vi inte kom längre än så, renandets mysterier låg bortom oss. Men vi tappade inte modet. Vi silade mäsket i kaffefilter och drack den pissgula vätskan som den var. Gjorde tappra försök att blanda bort den vidriga jästsmaken med läsk och saft utan vidare framgång. Vi tappade mäsket på trelitersdunkar, lade dem i ryggsäcken och sög i oss skiten via en platsslang. Vill man göra uppror får man vara beredd att svälja det bittra.
Ärligt talat så funkade inte mäskupproret något vidare. Men så en dag lyckades jag sätta fingret på den tändande gnistan. 17 år gammal utropade jag mig själv till nykterist. Nyheten mottogs med tyst indignation. “Vad är det för fel på pojken?”, “Varför ska han vara så märkvärdig?” och “Det går snart över” var orden som viskades bakom min rygg. En genuin oro spreds sig inte bara i familjen utan hela släkten. Plötsligt kom mormor med en flaska vin: “Till någon trevlig stund” sedan kom farmor. Trots mina protester skulle vin och whiskey hädanefter att bli det man gav mig vid varje möjligt tillfälle: julklapp, födelsedag, namnsdag. Kanske var nykterhet något extra provocerande i min hemstad, jag hamnade farliga nära de “frireligiösa djävlarna”.
De gav mig det trots att de visste att jag hatade både vin och whiskey. Jag sålde whiskeyn till vänner och kokade glögg av det dyraste vinet som trots.
Och den återkommande frågan: “Vill du ha en drink?” besvarade jag med “Ett glas isvatten, tack!”
Det är först efter att jag flyttade till Stockholm som jag någorlunda har kunnat hämta mig, och anpassa mig till min generations normala osunda alkoholvanor. Men när jag kliver på tåget hem föredrar jag fortfarande en “Water on the Rocks”.
