Jag är en hjärnperson. Jag är besatt av hjärnan. När andra talar om “kroppsuppfattning” så talar jag om “hjärnuppfattning”. Jag har svårt att förstå många människors besatthet av sin “kropp”. Att kroppen är så viktig. Att man måste anpassa matvanor, livsvanor m.m först och främst efter kroppen. För mig är kroppen ett fordon för min hjärna.
Jag anpassar inte mina matvanor efter min kropp, utan efter min hjärna. Vad behöver min hjärna? När jag ska tänka mycket så äter jag mycket. Sedan jag fann boken Mat för hjärnan kan man säga att mina kostvanor går emot de gängse. Jag dricker kaffe och äter socker med gott samvete. Att äta för kroppen, och för hjärnan är helt olika saker.
I helgen blev jag därför oerhört glad när jag fann denna fantastiska bok på Myrorna i Ropsten. Människohufvudets antonomi från 1895. Med ett barns entusiastiska glädje har jag plockat isär den stackars mustaschprydda mannens skalle hela helgen. Boken får mig att tänka på en intressant teori som jag läste i boken Big Brain, som kom ut häromåret.
Den beskriver bla en människoras som tros existerat för 10 000 år sedan, som hade en framhjärna 50 procent större än vår. Författarna menar att dessa människor hade en intelligens som vida översteg vår egen, men att de ändå dog ut.
Ibland funderar jag på det. Att vi ser oss som skapelsens krona. Att vi är de “intelligenta”. Men tänk om det var så att vi överlevde just för att vi var de korkade. Att medan dessa superintelligenta hjärnmänniskor försökte medla fred genom diplomati så lyfte vi med våra små hjärnor upp påkarna och krossade storhjärnorna.
Det gör mig lite nedstämd. Att vi fortfarande är ett samhälle av kroppsmänniskor. Där lårets fasthet tycks vara viktigare än hjärnans.
