Räven, del 1: Mötet

En kall dag i vintras träffade jag en räv. Den dök upp från ingenstans. Jag var förvånad över att jag inte sett räven förut, då jag rört mig i samma område i många år. Räven var vacker, vackrare än någon räv jag sett tidigare. Pälsen var tjock och sken i ljuset. Kroppen graciös. Ögonen luriga. Men det var också någonting annat med den här räven. Någonting som genast drog mig till den. Räven hade en slags aura, någonting som jag inte riktigt kunde förklara eller förstå då. Det drog mig till räven. Och när jag såg på räven log jag. Jag gick närmre, försökte locka till mig räven, sträckte ut min hand och kunde nästa röra vid pälsen när räven plötsligt vände och med ett par snabba steg försvann i natten. Jag var hänförd. När jag gick hem den natten kunde jag inte tänka på någonting annat än räven. På det där som fått mig att le. Vad var det?

De kommande veckorna fann jag mig ständigt titta efter räven. Men jag såg den inte. Inte förrän på min födelsedag. Jag var klädd i mina finaste kläder och hade samlat alla jag kände. Jag höll ett tal om kött. Jag drack vin. Och så plötsligt var räven där. Den stod vid en dörrkarm och såg rakt på mig. Jag tror att jag kunde se ett leende hos räven. Men det kanske bara var vinet. Allt jag vet är att jag log igen, ett leende som sjönk in i mig och förändrade någonting. Sedan försvann räven, lika plötsligt som den hade dykt upp. Den kvällen visste jag att jag var tvungen att hitta räven. Att komma den närmre. Att röra vid den.

Men jag visste också att räven var listig. Kanske listigare än någon annan räv. Det skulle inte bli lätt. Det var då jag bestämde mig för att använda mig av magi. Jag skulle besöka shamanen.

Kabul - Mazar

Från flygplansfönstret såg jag den skarpa linjen mellan bergen och öknen. Just där, mellan sten och sand börjar det riktiga Centralasien.
Solen känns större här, den liksom antände horisonten. När planen svängde runt, för att gå ner för landning, sken kvällssolen som en strålkastare över planets passagerare. Jag tror vi är de enda västerlänningarna ombord på Kam Airs flyg från Kabul till Mazar e-Sharif. Inte för att inga västerlänningar flyger till Mazar, utan därför att få flyger med Kam Air. Bolaget ägs delvis av krigsherren Abdul Rashid Dostum som är känd för att avrätta sina fiender genom att köra över dem med en stridvagn. Kam Air är kanske mest känt, för att uttrycka det milt, för sina ”säkerhetsbrister”. Inga utländska biståndsorganisationer tillåter att deras personal reser med bolaget, som också är portat från att flyga in i Europa.

Men för mig fanns det inte så många alternativ, förutom den sju timmar långa bilvägen genom delvis talibankontrollerade bergsområden. Jag valde Kam Air. Jag är vanligtvis inte flygrädd! Men plötsligt överfölls jag av en lika kort som plötsligt insikt: ”Jag dör nu”. Den var helt ologisk! Inga lampor blinkade, planen störtdök inte. Den bara infann sig, planterade sig genom ryggraden som en ilning och försvann.

Jag vet inte var de kommer från, dessa korta intryck av paniskt rädsla. Men jag får för mig att rädsla inte alltid handlar så mycket om ett havererande psyke som ett ögonblick av fullständig insikt. Vad jag i denna korta stund omfamnade var flygandets fullständiga absurdhet. Är det inte i själva verket när jag sitter där uppe på 10 000 meters höjd, lugn och obrydd som jag är som mest omedveten om det oerhört märkliga med detta. Siffrorna säger att vi inte ska oroa oss, ändå är det något oerhört oroande att lita på siffror. De berättar bara vad som inte hänt, inte vad som kommer hända.

När planet närmade sig öknen, lutade jag mig tillbaka och sjönk jag tillbaka in i dumheten. Det var först senare, när vårt bagage anlände på en åsnekärra som jag insåg att rädsla ibland är något insiktsfullt.

Shoot

Jag fick ett telefonnummer. Inget mer. Jag hade hört att han hade vapen. När det började skymma i fredags tog jag en taxi ut till Stockholms norra förorter. Det var inte lätt att hitta först, men efter några samtal fann jag honom. Vi tog i hand och gick ner i en källare, genom en korridor och in i ett ljudavdämpat rum. Längst inne i rummet fanns en skjutbana. Det var svårt att föreställa sig hur den kunde rymmas i källaren. Den var 25 meter lång. Min rumsuppfattning stördes, som om jag ställts inför en arkitektoniskt död vinkel.

Ur en svart väska plockade mannen fram dem, Glock, Walter Pk, Magnum. Jag fick lära mig att ladda, sedan att rikta pistolen. Det var första gången jag höll i en pistol. Jag hade föreställt mig att det skulle få mig att känna mig att känna någonting, maktfullkomlighet, rädsla, eufori. En av pistolerna hade en liten stämpel med en nazistisk örn. Den var från 1940. Kanske hade jag kommit hit för att bli av med någonting. Att försöka avreagera det som plågat mig de senaste veckorna. Att försöka väcka den aggressivitet jag tror jag bär på någonstans där inne. Att använda den för att skölja bort, eller döva. Jag siktade, och pressade in avtryckaren.  En kraftig rekyl sköt genom kroppen när jag avfyrade. De varma patronerna studsade mot min nakna arm och bildade små brännsår.

Men… ingenting. Smällarna sjönk in i de tjocka ljudisolerade väggarna, och försvann. Jag gav mannen 300 kronor och gick.

Persepolis

En sandig vind blåser fram över ruinerna. Efter att ha stuckit huvudet i sanden några veckor av pressande arbete lyfter jag plötsligt blicken och ser ut över Persepolis. Allt har skett väldigt snabbt. Fick biljetter dagen innan avresa. Jag behövde bara komma långt bort, Irans landsbygd kändes passande. Från Persepolis härskade de persiska kungarna innan de besegrades av Alexander den Store, som brände staden i maj 3030 f.kr.

Jag ser ut över resterna av Xerxes I palats, som är nästan helt förintat. Xerxes hade bränt Akropolis under kriget med grekerna, Alexander hämnades genom att själv skövla den persiske härskarens palats långt efter hans död. Jag köper en glass gjord på pollen, en man går förbi mig med sina tre hustrur och på väggen marscherar den “odödliga armén” framåt - men i deras väg står en liten solblekt sopptunna. Odödlighet, det är inte längre vad det brukade vara.

Blod på tangentbordet

En sen kväll förra veckan. På mitt kontor i Gamla stan. Jag satt ensam kvar. Upptäckte plötsligt att mitt tangentbord blödde. Det kändes som utspilld saft när blodet torkade mot mina fingertoppar. Jag vet inte var det kom ifrån. Och jag hade inte tid att tänka på det.

Fjärilar vaskar inte

I fredags gick jag på dejt. En vän bjöd ett litet sällskap av mycket unika människor på en av sina hemliga dejtingrundor, som enligt historieskrivningen har varit aktiv sedan slutet 90-talet. Jag kan tyvärr inte avslöja så mycket om den, bara att den avgår från Sergels torg och framkallar associationer till Donald Trump. När klockan närmade sig midnatt brann det i venerna av champagne, vin, självlysande shots och rött kött.  Det sista jag minns av kvällen var att jag greppade mikrofonen på en karaokebar och sjöng A Whiter Shade of Pale. Sedan svartnade det.

Det var först imorse livslusten återvände. Jag tog på mig min nya marinblå kostym och åkte till en födelsedagsbrunch på Söder. Drack rosa champagne, åt blåbärspannkakor och gav födelsebarnet en fjäril (Green Blumei) från Malaysia. Sedan vandrade jag med E och M till Slussen och åt en stekt strömming i solen. Efteråt gick vi till SF-bokhandeln. Jag letade efter någon samurajfilm jag inte hade sett, men fann inga. Pillade istället lite på en specialutgåva av Shogun Assassin. Jag har förmodligen sett filmen ett tjugotal gånger, ändå kan jag inte få nog av den. Blodtörstig, samtidigt poetisk. Relationen mellan son och far får mig att gråta varje gång. Kanske vore det skönt att gråta lite ikväll…

På vägen hem köpte jag en bukett tulpaner. Utanför min port satt en hund med tre ben. På mitt bord stod en flaska Gewurztraminer kvar. Medan jag tömde flaskan i vasken förbannade jag min tradition att lufta dyra viner klockan halv sex på morgonen. Bara riktigt onda människor kan vaska med gott samvete.

Själen på utgång

I veckan tog jag flyget till Nordens Dubai och oljestaden Stavanger. Från mitt hotellrum hade jag utsikt över helikopterparken, jag såg hur de stora insekterna reste sig och försvann ut mot havet. Golfströmmen svepte in milda vindar, och jag bjöds på det som arrangören påstod var den första skörden färskpotatis för året. Jag var inbjuden att tala inför chefer för oljebolag såsom BP och Statoil. Jag titulerades som ”svensk filosof” – en ganska underhållande titel. Jag pratade om Berlinmurens fall, om upproren i Mellanöstern, om shopping, gratistidningar, internet och barnfamiljer. Publiken var mycket intelligent. Efteråt kände jag mig helt uttömd. Tillbaka på hotellet drack jag ett glas sancerre och såg hur en snöstorm närmade sig från Atlanten. Flygplanet hem lyfte bara motvilligt.

Min syster ringde när jag landat i Stockholm. Hon liknade mig vid Nick Naylor i filmen ”Thank You for Smoking”. Kanske har hon rätt. Jag undvek att nämna att jag tränade dubbelt så mycket som hon gör i timmen – per minut. Jag vill inte framstå som ondskefull.

Honungsbad

Mötte upp T på Riche efter jobbet i fredags. Drack två mellanöl, som följdes av två GT. Hade en känsla av att kvällen skulle bli lång. D hade ringt mig tidigare under dagen och påpekat att hans lever desperat behövde sitt efter några veckors träning inför Vasaloppet.

Jag hade själv lovat mig att mars skulle bli en månad av måttlighet och renhet, något jag dessvärre redan bröt under dess första dag genom att gå på White Guide-galan, och häva i mig anklever, ost och rödvin – och sedan avrunda det med en middag på Prisen. Min karaktär är inte pålitlig just nu.

Efter Riche gick jag till Zink som hade treårsfest. Beställde en Spädgris Extreem, en fettdrypande skapelse som badat ett dygn i kokande honung och ingefära. J ringde under middagen och beklagade sin frånvaro och bad mig hämta in en flaska champagne i hans namn. Vi skålade till J:s ära!

Jag funderade ett tag på en Småländsk ostkaka, men beslöt mig för att dansa istället. På sistone har jag övat mycket på mina kastkunskaper. Jag gjorde några lyckade försök med J och C.

E, D och L anslöt sig snart. Till min besvikelse hade inte E någon orm med sig. Zoo-butikerna hade stängt. L hade dock en fantastisk päls. Sällskapet närmade sig snart upplösningsgränsen, och vi tretiden imploderade vi. Spillrorna samlades i Gubbrummet. Där mötte jag äntligen ett vilt djur.

Damm, ljus, vågor

Igår kväll överfölls jag av en plötslig trötthet. Kanske höll jag på att bli sjuk… Jag föll ner i sängen, och somnade vid åttasnåret framför ett naturprogram om Afrika. I drömmen hörde jag dåliga nyheter om alla mina projekt. Som om folk viskade den sanning de inte vågade uttala för mig. “Det är inte så bra som du tror” hörde jag om och om igen. Jag brukar inte drömma illa, det här var inte en mardröm - bara en deprimerande dröm, fylld av människor utan självkänsla.

Vaknade halv sex. Gick upp och stoppade mina underkläder i tvättmaskinen. Drack en kopp kaffe, och såg på vågen som svepte in över Tokyo. Gick och åt lunch med konstnären Anders Krisár på Operabaren. Åt en räksallad, drack mineralvatten. Anders åt sej. Marssolen kastade sitt dammiga ljus över oss. Personalen glömde ställa fram bröd.

Gick sedan till NK och köpte en kaffe. Satt i fönstret ut mot Regeringsgatan. Alla som passerade förbi bar på den lila kassen från bolaget, de flesta tycks välja den. S mötte mig. Hon var sen. Vi pratade om babysim. Jag frågade om bäbisar flöt av sig själva. Det gjorde de inte. Vi tog hissen upp till Carnegie. Från deras kontor tycks hela Stockholm vara helt platt. Globen sken som en sprängfylld finne över söderort, redo att explodera.

Helmut Kohl

Det är bara något med Helmut. Den klanderfria jämngråa kostymen. Den välvårdade frisyren. Den lätta brännan, det breda leendet. Aptiten! Fetman. Allt detta sammantaget har gjort Helmut Kohl till min stilförebild denna vinter. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig i nostalgin för DDR, men jag har sedan jag var liten hyst desto varmare känslor för Bundesrepubliken - och jag har alltid föredragit Västberlin framför Östberlin. Att flytta huvudstaden från Bonn till Berlin var ett stort misstag. Är det något jag bli nostalgisk över så är det just när jag ser bilder på Kohl i den forna Västtyska huvudstaden.

Det är kanske Helmut Kohls universella pondus och enorma aptit jag faller för. Den bleka Kohl-kopian Göran Persson berättade imponerat hur han sett förbundskanslern vräka i sig rent smör. Han är känd för sin förkärlek till den pfalziska maträtten suggmage. Följderna av sin aptit kurerar han genom årliga vandringar i alperna.

Jag lät nyligen sy upp en mycket lång svart rock och en betonggrå kostym med inspiration från Kohl. Igår kväll klädde jag mig i mina nya kläder och gick till Djuret och beställde en grisnacke. Jag måste säga att jag aldrig har känt mig lika tysk som denna vår.