Fåordig

Människorna förväxlar ofta sin inbillningskraft med sitt hjärta. De tror att de har omvänt sig, så fort de funderar på att göra det.

Blaise Pascal bar på många insikter. Född i en stad med en svart katedral, död i Paris år 1662. Ska jag vandra i hans fotspår måste jag lära mig att förlita mig mindre på min inbillning. I mitt liv är det en stor ovana.

Men att lyssna till sitt hjärta är svårare.

För hjärtat är livet ändå enkelt, skriver Knausgård, det slår så länge det kan. Ja, hjärtat ja… Om man ändå bara vore ett hjärta och inget annat. 

I två dagar har jag stirrat in i ögonen på Olympia. Ser jag henne eller ser hon mig?

Egentligen hette hon Victorine Meurent, länge var hon Manets modell, sedan blev hon själv målare. 

Tavlan var ett ramaskrik. Alldeles för utmanande, inte för sin nakenhet, det handlade om blicken. Den var så direkt, utan lidelse, enbart betraktande. 

When other artists correct nature by painting Venus they lie. Manet asked himself why he should lie. Why not tell the truth?

Émile Zola var en av få som försvarade Édouard Manet. 

Venus fanns inte längre, det kändes friskt, så kände Zola. Kvar fanns bara något annat. Men vad? Sanningen? 

Jag har inte så mycket att säga längre. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Skriver bara några ord. Tja… Nej, tror inte på dem heller. 

Men jag är verkligen omvänd. För hjärtat är livet enkelt, ja, jag känner det. Och det andra? Det har jag givit bort till händer som är större än mina. 

Allt är vind. Så säger Predikaren. 

För vinden är livet enkelt. Den är utan början och slut.

Victorine Meurent blev gammal. En dag var hennes hår inte längre rött. 

Men hjärtat var det.

Till slut kunde det ändå inte längre slå.

Och det var inte mer med det.