Fängelset

Det är en av de klassiska filmscenerna. De två pillren. 

Det ena håller dig kvar i denna värld. Allting förblir som det alltid har varit. Detta är den enkla vägen, den bekväma. Det är inte sanningssökarens väg.

Det andra pillret ger dig sanning, men utsätter dig samtidigt för ett brutalt uppvaknande. Du kommer inte kunna gå tillbaka. Och du kommer att bli ensam.

Gnostikerna visste ytterst lite om datorer och informationsteknologi. De kunde inte föreställa sig att världen som vi känner den var konstruerad av en maskin. Endast en sak var de säkra på: Världen vi lever i är en skuggvärld. Det ligger en slöja över det mänskliga medvetandet. Bortom slöjan finns något verkligare, sannare, skönare.

Berättelsen om Matrix är en myt och myten är aldrig sann på det sättet som vi brukar se på sanning. Fängelset är givetvis mer avancerat än att enbart en maskin ska ha kunnat skapa det. Den urgamla myten om skuggvärlden påminner oss istället om att vi ständigt bygger våra egna fängelser omkring oss. 

Detta självförvållade frihetsberövande blir tydligt i en av Peter Englunds korta essäer i boken Förflutenhetens landskap.

På 1400-talet hade lönerna stigit drastiskt som en följd av den stora bristen på arbetskraft efter digerdöden. Arbetarna hade då svarat på detta med att arbeta allt mindre. Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagarna som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. /// Om lönerna ökade, så föredrog folk alltså att arbeta mindre framför att köpa mer.

Ja, så såg det ut vid slutet av medeltiden då kapitalismen, om man får säga så, inte riktigt var uppfunnen ännu. Högre lön togs ut i mer fritid. Kanske hade de inget val, vad skulle de köpa för sina nya pengar när de redan hade ett par skor, en vit skjorta och en häst? Ännu var inte tanken född att två par skor är bättre än ett. Senmedeltiden hade få modebloggare som uppmande till en ny, billig, garderob i slutet av varje månad.

Runt förra sekelskiftet var kapitalismen och kommersialismen dock i full gång och tanken på en varas kvalité som enda bedömningsgrund var sedan länge förlegad. Även här har Peter Englund, i essän om skyltfönstrets historia ur Tystnadens historia och andra essäer, ett svar. I början av 1890-talet är det kris. Den snabba industrialiseringen av västeuropa har lett till en makalös ökning av produktiviteten. Fabrikerna pumpade ut varor som det tyvärr ännu inte fanns någon marknad för. Konsumtion hade ännu inte blivit en livsstil. 

Marknaden måste vidgas. Fler måste drömma mer, åtrå mer, konsumera mer. Och ut ur detta kom hela den reklamdrivna, modebesatta, begärskapande, njutningsbejakande, individcentrerade, kommersfixerade civilisation som vi nu framlever våra liv i.

Och så uppfanns reklamen – denna mekanism som genomsyrar vår värld och lockar oss att bota de brister i våra liv, som vi tidigare inte var medvetna om, med ännu fler varor.

Kring allt detta funderar jag med morgontidningen i handen. Det är kris i ekonomin. Konsumtionen går ned. Allt faller med den. 

Nåja. Låt den falla. 

Något bekymrar mig däremot mer. Det som kallas ideologiernas död har lämnat ett tomrum som givetvis inte enbart kan fyllas med postmodernism. Då kommer vi inte överleva. Ingen kan stå ut med en värld där allt flyter. Det är min övertygelse. Hittills har vi botad känslan av alltings flyktighet med begäret efter varan. Om vi skulle sluta med detta, vad skulle alternativet vara? Vad är det egentligen som finns bortom vårt fängelse, vad finns bortom skuggorna, vad händer när vi tar bort slöjan?

Jag har givetvis inget svar. Inte heller några ord. Och det är det stora problemet. Vilken ideologi tillhör man om man är mot kommersialismen, mot tillväxt som ideologi, om man har sett att begäret är tomt men samtidigt inte kan ställa sig i den samtida vänsterrörelsens led och förespråka ökad tillväxt (dock med en fördelning som givetvis är bättre)?

Så här skriver Peter Englund.

Nu i det tidiga 2000-talet är det varken religiös ortodoxi eller totalitära läror som står för den kraftfullaste attacken mot förnuftet. Istället springer den ur en alltmer skenande kommersialism. En gissning är att det är mot den som nästa upplysningstid kommer att rikta sig. 

En ny upplyssning alltså. Ja, det tror jag på. Men från vilket håll? Går fängelsets murar att demolera totalt eller är det bara möjligt att gräva sig en alldeles egen, personlig, tunnel ut i friheten? 

En sista tanke går till en av världshistoriens stora frihetskämpar som tyvärr har blivit rejält feltolkad i snart två tusen år. Han ville rasera hierarkierna och få människor att sälja allt de ägde (vilket typ bara var en mantel och tio getter…). Istället blev hans efterföljare en av de mest giriga och pengahungriga organisationerna. Så kan det gå. Men hans ord består.

Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.