Shoot

Jag fick ett telefonnummer. Inget mer. Jag hade hört att han hade vapen. När det började skymma i fredags tog jag en taxi ut till Stockholms norra förorter. Det var inte lätt att hitta först, men efter några samtal fann jag honom. Vi tog i hand och gick ner i en källare, genom en korridor och in i ett ljudavdämpat rum. Längst inne i rummet fanns en skjutbana. Det var svårt att föreställa sig hur den kunde rymmas i källaren. Den var 25 meter lång. Min rumsuppfattning stördes, som om jag ställts inför en arkitektoniskt död vinkel.

Ur en svart väska plockade mannen fram dem, Glock, Walter Pk, Magnum. Jag fick lära mig att ladda, sedan att rikta pistolen. Det var första gången jag höll i en pistol. Jag hade föreställt mig att det skulle få mig att känna mig att känna någonting, maktfullkomlighet, rädsla, eufori. En av pistolerna hade en liten stämpel med en nazistisk örn. Den var från 1940. Kanske hade jag kommit hit för att bli av med någonting. Att försöka avreagera det som plågat mig de senaste veckorna. Att försöka väcka den aggressivitet jag tror jag bär på någonstans där inne. Att använda den för att skölja bort, eller döva. Jag siktade, och pressade in avtryckaren.  En kraftig rekyl sköt genom kroppen när jag avfyrade. De varma patronerna studsade mot min nakna arm och bildade små brännsår.

Men… ingenting. Smällarna sjönk in i de tjocka ljudisolerade väggarna, och försvann. Jag gav mannen 300 kronor och gick.