Om musiken

Jag har sysslat med billiga trick. Jag har ägnat en stor del av mitt professionella yrkesliv åt att blanda “högt” och “lågt”. Jag ångrar mig, tar tillbaka allt efter att jag nu har sett tv:s senaste försök att göra den klassiska musiken lättillgänglig och aptitlig.

Det finns bara högt. Det andra intresserar mig inte. Men högt kan vara både detta och detta.

Låt det oförklarliga få bli oförklarat. Låt det stora få vara stort. Rasera maktstrukturer, men rasera inte känslan att det i livet finns något oupptäckt som trots allt kan upptäckas. För mig är musiken det valv som varje människa bär över sig. Här ryms det okända. Det okända kan inte förklaras i text, alla ord blir för pretentiösa. Men det okända kan upplevas. 

Vi lever i en farlig tid. Den är farlig för att den genomsyras av tanken på att det som vi inte kan se, det vi inte kan mäta, det vi inte kan dissekera – det finns inte. Kanske är det just därför som ett tävlingsprogram kring vem som på några veckor blir den bästa dirigenten är idémässigt möjlig att sjösätta just nu? Det är ju bara armarna och händernas rörelser där framme vid pulten. En pinne i luften. Några stora gester. Inget mer. Inget bakomliggande. Det som vi vid en första anblick inte får syn på finns inte. 

Men det okända finns här och här.

Och till sist det här.

Det är Herbert von Karajans sista framträdande. Det sista stycket under hans sista konsert. Sextio år tog det för honom att komma till de insikter som han nu låter flöda genom musiken.