Bilen

När de tankar som tidigare tänkts med största lätthet plötsligt fylls med oöverkomlig tyngd har jag inget att bottna i. Det lätta och självklara är utbytt mot en självpåtagen förintelse av alla former av ambitioner och anspråk. Kvar finns endast ett. Kvar finns bilen och bilkörningen. Jag sitter i den Opel Astra från 1999 som vi äger en tredjedel av. Detta är min omnipotens sista utpost.

Jag tog körkort sent, så sent som i november förra året. Många hade sagt att det inte skulle gå. Att jag behövde få in en mycket större rutin, vänja mig, inte kunde köra om jag samtidigt var rädd. Men under tio höstdagar, då landsvägarna utanför Norrtälje redan var strukna med en tunn hinna av frost, lärde jag mig allt om växling, döda vinkeln och dragläge. En vecka senare hade jag körkortet i min hand. 

Precis som den franske författaren Michel Houellebecq (som svarar på frågan om hur han bemöter kritik: “Jag bara tänker att jag redan är död”) så tänker jag ofta på vad själva medvetandet är. Ett kollektiv av min hjärnas alla synapser? Ja, troligt. Detta medvetande har som bekant många plan och bilkörningen har fått mig att utforska flera av dem. 

De första veckorna kunde jag nämligen inte köra bil och prata samtidigt. Jag kunde bara svettas, stirra rakt fram in i strålkastarens ljuskäggla och flämta. Jag iakttog allt, vägens svängningar, växelspaken i min hand, jag var fullständigt koncentrerad. Inget annat än bilen och vägen fick plats i mitt medvetande. 

Idag, snart ett år senare, kör jag och lyssnar på radio samtidigt. Jag pratar, diskuterar, låter tankarna flyga iväg medan händerna rör ratten av sig själva. Allt som har med bilen att göra har pressats ned på lägre nivåer, långt ner under det direkt medvetna. Endast när något oväntat sker, ett rådjur på vägen, plötslig halka, så kopplas mitt medvetande in. 

Ofta tänker jag på hur det ser ut där nere under medvetandet, finns det någon där som svettas lika mycket som jag gjorde när körkortet var nytt? Eller är det en högst oneurotisk person jag bär på mig inombords? 

Till detta oreflekterande ställe där bilkörningen befinner sig vill jag förpassa alla mitt livs tvivel. Jag vill att de ska få slumra där. Jag vill inte ha med dem att göra.