Skogen

Böcklin

Visst borde bilen drivas på något annat än olja. Men förutom detta kan jag inte annat än känna förundran inför denna märkliga frihetstingest. Livet blir helt klart oförutsägbart bakom ratten. 

Igår kväll, stundande skymning, vår Opel Astra ska snart överlämnas vid tunnelbanan i Kärrtorp. Vi har två timmar kvar, varför inte åka ut till Tyresö Slott? Ingen trafik, jag hittar utan karta trots att det är första resan åt det här hållet, vi är ensamma framme vid parkeringsplatsen.

Mellan två granhäckar, med slottet på höjden till höger om oss, kommer tanken om sanningen åter till mig. Parken är givetvis en illusion. Varför kunde den byggas? För att en greve plundrade under trettioåriga kriget. Lidande för att skapa skönhet. Den är ett provisorium, en mänsklig dröm, en skugga av något annat. Men nu, när den ändå finns här, tror jag den är ett botemedel

Havsviken sträcker sig in genom smala sund, gräs ned mot strandkanten. I skogsdungarna finns vitmålade bänkar av järn gömda i grönskan. Sitt där tre minuter eller tre timmar och känn omgivningens inbjudan till förvandling.

Jag tänker på Mozart som ville bringa världens oro och sorger i harmoni. Han som genom musiken kunde transformera mänsklig ängslan och smärta till estetisk lust och njutning. Ett liknande skimmer vilar över parken i skymningen. 

Det sägs att vi alla är fördrivna. Och jag tror att det är sant. Vi är fördrivna och platsen vi kommer ifrån kan vi bara återvända till i korta fragmentariska minnesbilder. Konsten, landskapet och musiken vet mer än vi. Men inte mycket mer. 

Det enda vi kan lita på är känslan av flyktig hemkomst. Just den förbiilande känslan är det heliga. På så sätt är vemodet det heligaste.

Vad jag önskar att det någonstans fanns en rit, ett ord, ett sammanhang att fånga den känslan! Vad jag önskar att jag hade kraft att lyckas förmedla att det finns en förundran som är sann. Som är den stora sanningen. Som inte är en gest.

Kabul - Mazar

afghanistan-from-the-air

Från flygplansfönstret såg jag den skarpa linjen mellan bergen och öknen. Just där, mellan sten och sand börjar det riktiga Centralasien.
Solen känns större här, den liksom antände horisonten. När planen svängde runt, för att gå ner för landning, sken kvällssolen som en strålkastare över planets passagerare. Jag tror vi är de enda västerlänningarna ombord på Kam Airs flyg från Kabul till Mazar e-Sharif. Inte för att inga västerlänningar flyger till Mazar, utan därför att få flyger med Kam Air. Bolaget ägs delvis av krigsherren Abdul Rashid Dostum som är känd för att avrätta sina fiender genom att köra över dem med en stridvagn. Kam Air är kanske mest känt, för att uttrycka det milt, för sina ”säkerhetsbrister”. Inga utländska biståndsorganisationer tillåter att deras personal reser med bolaget, som också är portat från att flyga in i Europa.

Men för mig fanns det inte så många alternativ, förutom den sju timmar långa bilvägen genom delvis talibankontrollerade bergsområden. Jag valde Kam Air. Jag är vanligtvis inte flygrädd! Men plötsligt överfölls jag av en lika kort som plötsligt insikt: ”Jag dör nu”. Den var helt ologisk! Inga lampor blinkade, planen störtdök inte. Den bara infann sig, planterade sig genom ryggraden som en ilning och försvann.

Jag vet inte var de kommer från, dessa korta intryck av paniskt rädsla. Men jag får för mig att rädsla inte alltid handlar så mycket om ett havererande psyke som ett ögonblick av fullständig insikt. Vad jag i denna korta stund omfamnade var flygandets fullständiga absurdhet. Är det inte i själva verket när jag sitter där uppe på 10 000 meters höjd, lugn och obrydd som jag är som mest omedveten om det oerhört märkliga med detta. Siffrorna säger att vi inte ska oroa oss, ändå är det något oerhört oroande att lita på siffror. De berättar bara vad som inte hänt, inte vad som kommer hända.

När planet närmade sig öknen, lutade jag mig tillbaka och sjönk jag tillbaka in i dumheten. Det var först senare, när vårt bagage anlände på en åsnekärra som jag insåg att rädsla ibland är något insiktsfullt.

Om musiken

Martha

Jag har sysslat med billiga trick. Jag har ägnat en stor del av mitt professionella yrkesliv åt att blanda “högt” och “lågt”. Jag ångrar mig, tar tillbaka allt efter att jag nu har sett tv:s senaste försök att göra den klassiska musiken lättillgänglig och aptitlig.

Det finns bara högt. Det andra intresserar mig inte. Men högt kan vara både detta och detta.

Låt det oförklarliga få bli oförklarat. Låt det stora få vara stort. Rasera maktstrukturer, men rasera inte känslan att det i livet finns något oupptäckt som trots allt kan upptäckas. För mig är musiken det valv som varje människa bär över sig. Här ryms det okända. Det okända kan inte förklaras i text, alla ord blir för pretentiösa. Men det okända kan upplevas. 

Vi lever i en farlig tid. Den är farlig för att den genomsyras av tanken på att det som vi inte kan se, det vi inte kan mäta, det vi inte kan dissekera – det finns inte. Kanske är det just därför som ett tävlingsprogram kring vem som på några veckor blir den bästa dirigenten är idémässigt möjlig att sjösätta just nu? Det är ju bara armarna och händernas rörelser där framme vid pulten. En pinne i luften. Några stora gester. Inget mer. Inget bakomliggande. Det som vi vid en första anblick inte får syn på finns inte. 

Men det okända finns här och här.

Och till sist det här.

Det är Herbert von Karajans sista framträdande. Det sista stycket under hans sista konsert. Sextio år tog det för honom att komma till de insikter som han nu låter flöda genom musiken.

Shoot

img_2037

Jag fick ett telefonnummer. Inget mer. Jag hade hört att han hade vapen. När det började skymma i fredags tog jag en taxi ut till Stockholms norra förorter. Det var inte lätt att hitta först, men efter några samtal fann jag honom. Vi tog i hand och gick ner i en källare, genom en korridor och in i ett ljudavdämpat rum. Längst inne i rummet fanns en skjutbana. Det var svårt att föreställa sig hur den kunde rymmas i källaren. Den var 25 meter lång. Min rumsuppfattning stördes, som om jag ställts inför en arkitektoniskt död vinkel.

Ur en svart väska plockade mannen fram dem, Glock, Walter Pk, Magnum. Jag fick lära mig att ladda, sedan att rikta pistolen. Det var första gången jag höll i en pistol. Jag hade föreställt mig att det skulle få mig att känna mig att känna någonting, maktfullkomlighet, rädsla, eufori. En av pistolerna hade en liten stämpel med en nazistisk örn. Den var från 1940. Kanske hade jag kommit hit för att bli av med någonting. Att försöka avreagera det som plågat mig de senaste veckorna. Att försöka väcka den aggressivitet jag tror jag bär på någonstans där inne. Att använda den för att skölja bort, eller döva. Jag siktade, och pressade in avtryckaren.  En kraftig rekyl sköt genom kroppen när jag avfyrade. De varma patronerna studsade mot min nakna arm och bildade små brännsår.

Men… ingenting. Smällarna sjönk in i de tjocka ljudisolerade väggarna, och försvann. Jag gav mannen 300 kronor och gick.

Bilen

Bil

När de tankar som tidigare tänkts med största lätthet plötsligt fylls med oöverkomlig tyngd har jag inget att bottna i. Det lätta och självklara är utbytt mot en självpåtagen förintelse av alla former av ambitioner och anspråk. Kvar finns endast ett. Kvar finns bilen och bilkörningen. Jag sitter i den Opel Astra från 1999 som vi äger en tredjedel av. Detta är min omnipotens sista utpost.

Jag tog körkort sent, så sent som i november förra året. Många hade sagt att det inte skulle gå. Att jag behövde få in en mycket större rutin, vänja mig, inte kunde köra om jag samtidigt var rädd. Men under tio höstdagar, då landsvägarna utanför Norrtälje redan var strukna med en tunn hinna av frost, lärde jag mig allt om växling, döda vinkeln och dragläge. En vecka senare hade jag körkortet i min hand. 

Precis som den franske författaren Michel Houellebecq (som svarar på frågan om hur han bemöter kritik: “Jag bara tänker att jag redan är död”) så tänker jag ofta på vad själva medvetandet är. Ett kollektiv av min hjärnas alla synapser? Ja, troligt. Detta medvetande har som bekant många plan och bilkörningen har fått mig att utforska flera av dem. 

De första veckorna kunde jag nämligen inte köra bil och prata samtidigt. Jag kunde bara svettas, stirra rakt fram in i strålkastarens ljuskäggla och flämta. Jag iakttog allt, vägens svängningar, växelspaken i min hand, jag var fullständigt koncentrerad. Inget annat än bilen och vägen fick plats i mitt medvetande. 

Idag, snart ett år senare, kör jag och lyssnar på radio samtidigt. Jag pratar, diskuterar, låter tankarna flyga iväg medan händerna rör ratten av sig själva. Allt som har med bilen att göra har pressats ned på lägre nivåer, långt ner under det direkt medvetna. Endast när något oväntat sker, ett rådjur på vägen, plötslig halka, så kopplas mitt medvetande in. 

Ofta tänker jag på hur det ser ut där nere under medvetandet, finns det någon där som svettas lika mycket som jag gjorde när körkortet var nytt? Eller är det en högst oneurotisk person jag bär på mig inombords? 

Till detta oreflekterande ställe där bilkörningen befinner sig vill jag förpassa alla mitt livs tvivel. Jag vill att de ska få slumra där. Jag vill inte ha med dem att göra.

All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.