Ön

Av alla tusentals öar utslängda i havet mellan Sverige och Finland finns det en som är extra besynnerlig. Den dagen då jag besökte ön för första gången var marken täckt av snö. Det var i november, vintern hade kommit alldeles för tidigt. Som tur kyls vattnet ned långsamt om höstarna och ännu hade ingen is lagt sig över fjärden. Min enkla plastbåt med sexhästars utombordare skulle knappt kunna forcera ens en centimeter fruset vatten.

Orsaken till den här ovanliga skärgårdsutflykten var enkel. Jag letade efter ett spår och spåret hade lett mig till kustbandets yttersta ö. 

Jag är bunden till tron på att det finns förenande krafter i världen. Något som binder oss samman, något som gör oss lika. En av dessa krafter är det spår som varje sökande person förr eller senare tror sig snubbla över av misstag. 

För mig hände den här slumpartade händelsen i Paris. Jag var tjugotre år, pratade fortfarande dålig franska, men hade ändå bestämt mig för att bo fem veckor ensam på ett hotell i kvarteren strax norr om Rue de Rivoli. Det var ensamma veckor, mitt enda sällskap var rummets otaliga små skalbaggar som verkade ha en helt annan dygnsrytm än min. På natten kilade de fram och tillbaka över parketten. Jag somnade till ljudet från tusentals insektsfötter, små stöveltramp, ett hypnotiskt surrande. 

Det var på antikvariatet vid Place Clichy som jag hittade boken. Den var röd, inbunden någon gång i början av 1900-talet, skriven på franska och med en  märklig Ex Libris fastklistrad på insidan av pärmen. 

Boken hade tillhört en man med mitt efternamn. I och med att vår familj är liten var jag säker på att det rörde sig om en släkting. Hur texten med de röda pärmarna hamnat på ett antikvariat i Paris skulle jag aldrig få reda på. Men namnet manade mig till att köpa boken och resten av min vistelse skulle upptas av att försöka tyda den ålderdomliga franska skriften. Jag skulle inte lämna hotellrummet förrän det var dags att återvända till Sverige. 

Det var boken som förde mig till ön. Boken hade beskrivit den här platsen och jag var tvungen att se den med egna ögon. Valet av årstid var strategiskt. Jag ville vara ensam.

Två rävar hälsade mig välkommen när jag klev ur båten och satte min stövel djupt ner i snön. De hade suttit nere vid strandkanten och väntat på mig. Deras svansar piskade, det var som två yviga kvastar som brann mot det vita. Hur visste de att jag skulle komma? Kanske var de på något sätt införstådda i allvaret som mitt besök kantades av. Kanske visste de vad det var för spår som jag följde. Kanske var jag bara en i raden av höstliga besökare som trodde sig ha snubblat över en hemlighet och övergett sitt tidigare liv för att söka svaret på gåtan som ön ruvade på.

Jag skulle bli en återkommande gäst. Det skulle finnas vinterdagar då jag låg djupt under jorden och genom ett tunnelsystem såg stjärnorna blinka högt uppe i mörkret. Jag skulle ligga omsluten av päls, jag skulle vara päls. 

Min förvandling inleddes den där dagen i november, jag skulle återkomma många gånger och för varje besök skulle något nytt ha vuxit inom mig. Jag skulle förändras och en dag skulle ingen längre känna igen mig. De skulle bara se den röda pälsen, den spetsiga nosen, de snabba skutten i snön. Ingen skulle längre veta att det var jag.