Skattjakt

Vad gör Johan Wirfält i min soffa? Vad gör han här i min takvåning tillsammans med Gudrun Schyman, varför ligger det ett tunt lager av krossat glas över parketten, varför flyttade jag hit, till denna dyra avsats högt över staden, hur hade jag råd och vem bjöd Gudrun?

Vi ligger bakåtlutade i varsin soffa, det är sent, eller så är det tidigt, solen går upp och festen är definitivt över. Jag bjöd alldeles för mycket folk, jag hade nära kastat de sista gästerna ned för den smala spiraltrappa som löper längst med husfasaden upp till min våning. Och nu är det bara två kvar, Johan och Gudrun. De sover visst, jag vill inte väcka dem. Och jag tassar ljudlöst fram till en skjutdörr som bara jag vet vart den leder. Jag skjuter den åt sidan, går in i den palatsliknande salen bakom dörren och så vaknar jag.

Jag sover i den enda säng jag har sovit i sedan barndomen. Jag är uppe på ett berg i Dalarna, tapeterna i rummet är handmålade, i hörnet står en kakelugn, utanför fönstret är det femton minusgrader. Kanske ger det hemtama mig drömmar som går att greppa, skriva ned och långt senare försöka överblicka med nykter syn. Gudrun kom från fredagskvällens Let’s Dance, Johan var en rest från det twitterflöde jag ögnade igenom innan jag somnade. Inget konstigare än så. Men deras levande sätt att manifestera sig i drömmen! Alla deras repliker, vår gemenskap i varsin soffa innan jag tassade iväg. Den långa festen, vi tre ensamma kvar och känslan av gryning.

Dagen efter läser jag boken jag hastigt packade ned i resväskan innan färden hit upp. Jag hade köpt den på antikvariat, den var billig men speciell. Poeten Sandro Key-Åberg har ägt den och på innerbladet går det att läsa några ord av utsuddad blyerts.  Det finns en tystnad… Kaos… Möjligheternas land… begär, djupaste makter. Kanske är det ett utkast till en dikt, kanske en hastigt nedtecknad dröm. Boken handlar om sådant. Det är Det glömda språket av Erich Fromm. 

Misslyckas man med att förstå mytens verkliga innebörd, konfronteras man med följande alternativ: antingen tror man myten vara en förvetenskaplig, naiv bild av världen och historien och på sin höjd en produkt av en poetiskt skön inbillning, eller också – och detta är den attityd, som den ortodoxt troende intar – uppfattar man mytens manifesta berättelse som sann, och man måste då tro, att den innebär ett korrekt återgivande av händelser som faktiskt tilldragit sig i “verkligheten”. 

Erich Fromm menar givetvis att den riktiga vägen in i mytens kärna går bortom dessa två vägar. I hans värld är allt allegori, alla bilder går att tolka för att finna dess ursprungliga sanna betydelse. Förstår man dessa symboler har man funnit det universella språket och kan lägga ned alla andra språkstudier.

Jag vill vandra tillsammans med Erich Fromm. Hans tredje sanningsväg är den väg jag har ritat ut med bred grön penna på den tomma karta som är mitt projekt det kommande halvåret. Längst med denna väg får vetenskaplig bevisbarhet ta ett steg tillbaka, längst med denna väg får de dogmatiska skrifterna bara läsas som symbolmättade kodade meddelanden, aldrig bokstavligt. Och aldrig någonsin får jag säga det mest förbjudna högt. Det jag inte kan se tror jag inte existerar. Det jag inte har ett ord för kan inte träffa mig. Det är precis tvärtom. 

Som ett exempel på vart den gröna linjen på den ännu relativt vitfläckiga kartan kan föra mig blev jag förra helgen spådd. Det här var bortom det gamla vanliga jag är spådd att bli spådd som jag brukar komma dragandes med. Det här var tarotkort. Och det var fullmåne.

Allt utfördes med största allvar. Men det fanns ingen siare bland oss som skulle berätta vad korten sa, vi var våra egna uttolkare med hjälp av böcker och lexikon. Jag drog tre kort. Min fråga till korten kan jag inte avslöja men det andra, och viktigaste kortet, var The Fool – den barnsliga och nyfikna anden på väg jakt efter kunskap. Det var talande. 

Jag är medveten om att alla inte följer mig på den här vägen. Tarot, liksom. Det är, ja, vad ska jag säga, inte den kreddigaste av de esoteriska disciplinerna. Men vägen längst med den gröna linjen är allt annat än rak. Jag vill ännu inte ta ställning till om magin låg i kortens oerhörda allmängiltighet, i tron på den ritual som omgav dem eller om de har en egen kraft som jag hittills bara har snuddat vid. På jakt efter det glömda språket tänker jag tillåta mig själv att vara mycket barnslig i omgångar. 

Kanske upptäcker jag att det bakom varje magisk symbol inte finns något annat än människans ständiga vilja att beskriva sitt liv som en del i ett större mystierium, ett bedrägeri. Kanske lär jag mig levitera och spå i sump. Kanske blir jag förvirrad och inlåst. Kanske leder den gröna linjen mig bort från alla andra människor. I så fall har jag förlorat mycket. Men jag har börjat att vandra nu och kan inte vända åter. 

Kanske kommer den innersta betydelsen av att drömma om att ha en takvåning med Johan Wirfält och Gudryn Schyman som sena gäster att framträda. Kanske är det glömda språket för evigt nedgrävt och glömt. 

Hur det än förhåller sig så är en skattjakt alltid spännande.

Att hitta själva skatten är av mindre vikt.