Mästaren

Om mitt liv verkligen är en resa och det som syns utåt inte är något annat än ett stilla ritande av en stor karta så kommer mötet med Ulf Linde för några veckor sedan märkas ut med ett stort tydligt kryss.

Få gånger har jag under så kort tid fått en sådan fördjupad inblick i vad inte bara konst är, utan vad den verklighet som konsten beskriver kan innebära. Hur den ska fångas, hur den ska tämjas, hur den kan bemästras. 

Om tiden är en flod, vilket jag tror, handlar detta om vadarstövlar.

En sådan som Evert Lundquist. Han målade bara en hatt som ligger på ett bord. Inget mera. Men man känner solen som lyser på hatten, man känner värmen i den belysta hatten, man får så att säga en kick av förståelsen för hur världen var när Ludde målade det där. 

Rilke säger någonstans att konstnären räddar tingen bort ifrån deras förfall. Det där är vackert, det är nog sant. Det handlar om en syn, ett ögonblick, som rycks ur tidens flod och blir till en kristall som inte följer med floden. 

Ta en sådan där bild som när Karlfeldt låter Fridolin lyfta sin brud mot höstmånens röda kastrull. Visst kommer hela landskapet fram! Visst är allt där! Man ser det, fast man inte ser det. Med fantasins öga så är man där! Det är ganska praktfullt och framförallt så visar det att människan assimilerar mera verklighet än hon tror. Hon är ett batteri laddat med minnen som plötsligt sprutar upp och känns närvarande. Och det där måste en bild ha. Annars är det inge roligt.