Hösten

I stunder av självransaken försöker jag se på mig själv utifrån. Ibland blir det sorgligt.

Vad har förhoppningar som aldrig slår in för värde, de utvecklas till ett evigt stampande, en vilja att komma iväg, och så händer ingenting. Av alla fåfänga snedsteg är en av de största talet om en längtan bort utan vidare omsättning i praktik.

Det har varit ett genomgående tema i de här texterna. Resan bort. Äventyraren som aldrig lämnade skrivbordet. Kartritaren som bara ritade, aldrig såg världen med egna ögon. Upplevelsen av fantasin som verkligare och meningsfullare än verkligheten. Trettio år går så snabbt. Trettio till och sen är det nästan över. 

Om en kort tid är det höst och jag gör ett sista försök. Kanske är jag långt härifrån då.

Allting är väldigt praktiskt betingat. Ett bostadslån som byter bindningstid och fram träder en annan ekonomisk möjlighet som handlar om att gå emot samtidens största fängelsekonstruktion. 

Medeltiden var annorlunda. Efter digerdöden, när uppemot hälften av Europas befolkning hade gått under i farsoten, inträdde en plötslig brist på arbetskraft, maten räckte plötsligt åt fler och reallönerna steg. Medeltiden var inte vår tid, bostadslån med lång bindningstid var sällsynta, och som en följd av löneökningen gjorde medeltidsmänniskan det enda som syntes rätt – att jobba mindre.

Med hösten inleds en ny tid. Borta är kontorsarbetet, fram träder ett annat liv. Kanske även det inrutat, men framritat utefter naturens skiftningar, tidiga morgnar, tidiga kvällar, vardag, ständig vardag, långsam vardag. Likt en ritual kanske det meningsskapande inte föds i accelerationen utan i underkastelsen. Jag blir mindre, inte mer än en myra, men stacken är stor och inbjudande. Jag nöjer mig med att bära ett litet litet barr.

Och allt detta är ett botemedel. Ett vaccin mot det som håller på att sprida sig inom mig. Inåtvändheten. Ensamvandringen. Det solitära.

Hösten är en utsträckt hand.