Dubbelheten

I boken jag läser står det att den mänskliga hjärnan inte är något annat än en stor myrstack. Här finns ingen hierarki, inget centrum för beslut, allt händer samtidigt i ett oöverskådligt antal nervknutar dit de olika cellerna har sträckt ut sina tentakler, virat sig runt varandra och bestämt sig för att i ett aldrig sinande tempo skicka små impulser sinsemellan. Hjärnan är en maskin. Kroppen är en maskin. Vi är alla kroppsmaskiner.  

Jag läser med nyfikenhet och vemod. Allt blir belyst. Här finns ingen romantik, inga blinda fläckar för högre makter att fylla. Människan är djuret med hjärnan. En hjärna som är den mest avancerade tingest vi hittills upptäckt i universum. Men ändå inget annat än resultatet av ett urval baserat på sexualitet, överlevnad och resurstillgång. Inget annat än en naturligt konsekvens av en process som inleddes för miljarder år sedan. Jag (vars uppfattning av ett jag givetvis är en suggestion) är inget än dessa nervtrådar, denna vita kletiga massa gömd under en hyfsat välkammad frisyr.

Allt detta tror jag på. Givetvis kommer  mindre korregeringar ske över tid, vilket händer med all seriös vetenskap. Men detta vet vi idag och det är en nykterhet och en tomhet inför vem jag själv är som jag litar på och bekänner mig till.

Ändå finns allt det andra.

Medan jag läser lyssnar jag på samma musik om och om igen. Mitt iTunes visar över fem hundra spelningar. Jag har alltså givit Arvo Pärts Kanon Pokajanen flera veckor av mitt liv. Så mycket betyder den musiken för mig. Det är musik som når bortom den rena skönheten. Det handlar om portaler, små luckor i medvetandet som öppnar sig och fantasin breder ut sig över hela tanken som en fiskgjuses stilla svävande vingar över en forsande flod.

I musiken finns oräkneliga bilder, jag hittar nya vid varje lyssning. Det är bergmassiv som långsamt spränger sig upp ur jordskorpan, det är bortglömda kloster där ensamma nunnor håller liv i tre ljus framför en ikonmålning utan ursprung, det är höga kyrkor försänkta i ett förlåtande mörker, det är den förmoderna famlingen som måste skett nära då människor inte existerade utan den direkta närheten till varandra.

Inget av det här har jag upplevt på något annat sätt än genom resan genom det fönster som musiken öppnat. Ändå är det minnen så klara att om inte jag har upplevt dem har jag ärvt dem. Och arvet har fött en längtan som är vacker men som jag hela tiden måste underhålla genom att kasta mig längre och längre in i den fantasivärld som är de här minnenas ursprung. 

Allt detta tror jag på. Och det är en tro som inte är begränsad till något slags stilla verklighetsflykt, lek med tankar och ord, utan det är en fundamental tro som genomsyrar precis allt som jag gör. Det är en tro som är det allra viktigaste, men allra mest svårfångade, som om övertygelsens lätthet är det som gör den så bastant.

Om detta kommer jag aldrig ändra mig.

Jag måste alltså vara väldigt dubbel. Om jag vänder mig åt ena sidan ser jag en grå hjärnsubstans, ännu inte helt utforskad, men ett område där mer och mer upptäckts och för varje ny erfarenhet som dras av den mätningen blir världen lite mer förståelig men samtidigt lite mindre magisk. Om jag vänder mig åt andra sidan ser jag alla de vidder jag har upptäckt inom mig, de är karga och nästan obebodda men mer verkliga än något verkligt.

Och det som är jag (vilket alltså är en suggestion) står i mitten.

En dag hoppas jag kunna sammanfoga de två livsriktningarna till en och samma linje.

Men ännu har jag ännu inte nått dit.