Skönhetens makt och vanmakt

Peter Englund inledde en av sina briljanta essäsamlingar med att beskriva själva ordet essä. Essän är ett försök. Ett prövande av tankar. 

Det här är ingen essä. Det här är enklare än så. Men det är ändå ett försök. Ett prövande av tankar. 

Skönhetens problematik har plågat mig länge. Den första musik jag hörde var förspelet till tredje akten av Richard Wagners opera Siegfried. Jag var bara någon dag gammal. Jag tror det här var min pappas tolkning av att röka en cigarr till den förstföddes ära. Och så blev det som det blev. Hur mycket crabcore, drön eller forna idoler jag än umgås finns det alltid en pil bakåt. Linjen sträcker sig långt bortom romantiken och Wagner. Kanske stannar den inte förrän vid Hildegard von Bingens mystiska uppenbarelser av eld och överjordisk fullkomlighet. Men den här linjen är kantad av skönhet. 

Innan jag kommer till kärnan i det här försöket tänkte jag berätta en kort anekdot. Det handlar om en äldre kollega, musikexpert och ödmjuk mentor. En gång i tiden ville han bli kompositör och satt natt efter natt i en av de stora elektroakustiska musikstudios som var populära förr i tiden. Jag vet inte riktigt hur hans hantverk såg ut men jag gissar att han klippte i rullband, programmerade en synth med hjälp av hålkort och förundrades av klangen i den ton som kunde snurra i flera oktaver genom en enkel rattvridning. Han byggde sina nattliga kompositioner av dissonanser och atonalitet. Det blev nog en ganska så mäktigt skapelse, brutalt men förföriskt. 

En sen kväll i den framtidsorienterade musikstudion blev min äldre kollega trött, tog en kort paus och knäppte på den enkla radio som var uppallad på en enorm härva av sladdar och mikrofoner. Det var P2:s nattradio och ett enkelt Mozartstycke spelades. Han vilade en stund framför radion och lyssnade. Sedan reste han sig upp, gick ut ur studion kom aldrig mer tillbaka. Någon kompositör blev han inte.

Ibland, i slutna sällskap, talar jag fritt om skönhet, detta så provokativa ämne. Aldrig får jag ihop argumenten på rätt sätt. Kanske finns det inga argument? Jag nämner ordet skönhet och snart är diskussionen mättad med politik. Om alliansregering och jobbskatteavdrag, om utförsäljning av allmännyttan och tidskriften Arenas postmoderna inriktning. Det slutna sällskapet övertar ämnet och jag tystnar. Det enda jag försökte berätta om var den högst personliga upplevelsen av enkelhet. Och jag sa aldrig något om ett avståndtagande från det osköna. Det enda jag jag försökte säga var att det för mig aldrig funnits någon motsättning mellan Mozarts klarinettstämmor och viljan till förändring, viljan att protestera mot en värld där allt är mätbarhet och varuhandel. 

Jag förtjänar att bli missförstådd. För detta är inget annat än tro. Och vem har någonsin lyckats predika kring det som inte kan uttryckas i ord? Den störste tvivlaren är ju alltid den mest övertygade och övertygande. Och jag är en tvivlare men upptagen av en idé om att se bortom, se klart, ogrumlat. 

Det jag söker är en väg ut från schablonen. För på samma sätt som det förmoderna har en tydlig schablon som kanske är skönhetens schablon så är det motsatta även en schablon, eller riskerar att bli det. Allt det här vet ni redan men jag ville bara få ned det på papper för ordningens skull: I alla tider finns stelnade uttryck, en estetik är ingen garant, snarare något som kan förblinda.

Är jag förblindad? Ja, kanske. Men då är naturen också förblindad. Alla dessa rosa solnedgångar. Vem skapade dem? En ytterst schablontyngd gudom som målade skymningen i de mest tilltalande och förföriska färger? Eller är det vår blick som skapat schablonen, som inte ser något annat än den billigaste konst, det mest utnötta och farligt tillrättalagt i det där rosa som övergår till djuprött?

Den som fick förspelet till tredje akten i Siegfried som första musikaliska upplevelse kan inte börja tala om objektiva världen. Snarare är det på divanen, kring barnets tidiga betingning, som tankarna kring skönheten ska utrönas.

Och givetvis är inte skönheten synonymt med det vackra. Dostojevskij säger i Bröderna Karamazov att: Skönheten är det slagfält på vilket Gud och djävulen kämpar om människans själ. Kanske är det så. Kanske inte.

Men ändå. Det här är ju inget annat än ett försök. 

Om allt detta kretsar kring tro (för vad skulle konst annars vara, vetenskap?) ser jag inga hinder att försöka ge min tro ett språk. 

Jag ska inte tala mer bildkonst. Jag är för okunnig. Jag ska tala om Ulf Linde. Vi möttes, eller tja, han hade ett föredrag och jag satt i publiken, för några veckor sedan. Ulf inledde genom att långsamt mumla: Jag vet inte riktigt varför ni har bjudit hit mig, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sedan tog en av de mest hisnande beskrivningar av vad konst kan vara fart.

Det handlar om kontemplativ verklighet förklarade Ulf från sin rullstol med cigaretten i den ena handen, vitt vin i den andra. Konst, det är “bilden bortom bilden”, likt en ortodox ikon måste du kunna se igenom uttrycken, bortom färgerna för att kunna se den egentliga bilden.

Om detta är en färdighet, är det en konst jag vill bemästra. Om detta är ett trossystem så underkastar jag mig detta systems trossatser. Om detta är en bluff, om detta är enkelt villospår utlagt som en reaktion mot postmodernismens kontruktionsbyggnader låter jag mig förföras. I alla fall en tid, i alla fall tills jag sett “bilden bortom bilden”, i alla fall tills jag inser att jag blivit lurad. 

Jag vänder om när jag slutat tro.

Men inte förrän då.