Sanningsbarriären
För tre hundra dagar sedan var jag på väg mot ett helt annat håll. Sen hände något som sedan länge var förutbestämt att inträffa. Händelsens hela omfattning uppenbarades dock inte förrän alldeles nyss.
Om uppvaknandet verkligen är ett fallskärmshopp från drömmen var det här ett fall som bara gick uppåt, som om tidens pil verkligen bytt riktning, bläcket på kvarglömda kärleksbetygelser flöt tillbaka in i pennorna, skrikande spädbarn återvände till sin trygga vattenvärld, McFeast blev åter råmande kossa, de nyskjutna vargarna reste sig upp och tassade ljudlöst tillbaka in i skogen medan haglet i deras kroppar med full hastighet föll tillbaka in i gevärspiporna.
Jag brukar umgås med ord och den här händelsen sammanfaller med det förra halvårets två viktigaste. Förlusten. Uppvaknandet.
I min värld, där stearinupplyst ensamhet allt mer ersatt en längtan efter samhörighet, har jag bottnat. Det är som om vinden har mojnat. Det är den stora händelsen, den stora händelsen är att jag börjat se mörkret rakt in i ögat och sett att det varit förlåtande. I det här förlåtande mörkret finns det första trappsteget in i uppvaknandet. Det är mystikens värld och jag känner hur den omfamnar mig. Längre upp i trappan står de som kommit så oändligt mycket längre. Hildegard av Bingen. Jakob Böhme. Mäster Eckhart.
Tänk att det kunde vara så enkelt, som en bok av Dan Brown, du vet gåtans lösning långt innan sista sidan men en barnslig förtjusning får dig vilja veckla upp den, du vill höra prasslet från presentpappret. Jag har lyssnat mycket Sébastien Telliers La Ritournelle. Där finns ljudet av prasslande presentpapper. Det är så okomplicerat. Barnsligt. Men ljuvligt.
Ett uppvaknandet är enkelt. Det är ju bara att vakna, att inte snooza för mycket, sätta sig upp, gnugga sig i ögonen, duscha kallt.
Det andra ordet är svårare.
Jag lärde mig ordet av Helena Granström. Det är ett viktigt ord.
Och Helena är en viktig person.
Ordet är förlusten. Och förlusten är konstant. Den kan inte övervinnas och ska inte övervinnas. Förlusten ska minnas, kanske bejakas.
Kanske var det samma tanke som slog 1800-talsromantikerna. Kanske var det samma tanke som slog de tidiga modernisterna när de villa göra sig fria från romantikernas klibbiga melankoli. Något har gått förlorat. Kanske var det samma tanke som slog egypterna när de ville försöka vända tidens pil. Kanske var det samma tanke som slog gnostikerna när de försökte undkomma Demirugens fängelse. Kanske är det samma känsla som uppkommer hos varje nykter nattvandrare mellan hemmet och Medborgarplatsens tunnelbanestation timmarna kring midnatt en ordinär lördagskväll. Detta kan inte vara allt.
Förlusten är saknaden efter en lägereld någonstans i en skog som är glömd. Du är fortfarande en vilde. Du har bara glömt det. Du försöker vara modern men iakttar man dig noggrant ser man bortom förklädnaden. Du har matchat slips med strumpor, varit framme hos dj:n på nyårsfesten och önskat Pokerface för tredje gången (bra låt i för sig), du har köpt dyr champagne, pengar har inget värde för dig, inget har något värde för dig, allt du strävar efter är att glömma.
Glömma att du är född i en skog och att du en gång kommer bli tvungen att återvända dit.
Ulf Wideström:
Eric Schüldt
För flera år sedan bestämde jag mig för att se på medieutbudet i sin helhet som bestående av personliga meddelanden riktade direkt till mig. Och att jag, då jag känner för det, är oförhindrad att komma med svar. Det är så jag valt att vårda min allmänna reaktionsförmåga. Jag tror att det är så jag bäst skyddar mig mot att bli uppgiven och cynisk.
Nu har jag i två dagar fått ta emot radioförsändelser från dig. Båda var synnerligen stimulerande. De rör de existentiella frågor jag ständigt umgås med. Igår prövade jag att sända dig min reaktion via kulturradions redaktion. Jag hoppas att det funkar. Det material jag sände dig är ganska omfattande. Det är menat att kunna innehålla uppslag till kommande program.
Idag har jag kollat lite mer på nätet. Då hittade jag bland annat din artikel på Newsmill där du bland annat nämner en kontakt med Humanisterna; en företeelse du inte verkar vara lika tilltalad av som jag. I slutet av din text kallar du dig ”famlande”. I mitt förra melj sa jag att jag ser mig som ”trevande”. Så vi ligger nog varandra ganska nära i åtminstone det avseendet.
För övrigt är mitt psyke sådant att jag dagligen kastas mellan att vara euforiskt besatt och att rasa ner i den djupaste förtvivlan.
De båda radioprogrammen hade det gemensamt att de gav prov på en mycket speciell form av trosvisshet: freuderi. Sådan har jag sedan länge haft stort behov av att ifrågasätta; i egenskap av praktiserande sexterapeut. Terapibranschen är, som du säkerligen vet, nedlusad av mer eller mindre övertygade freudianer. Det besvärar mig eftersom jag har den inställningen att behandlingsverksamhet, i synnerhet sådan som finansieras med allmänna medel, ska vara förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet. Att allsköns litteratörer dyrkar Freud har jag givetvis inga invändningar mot.
Det jag alltid vänder mig emot är dock freudianers eviga tjat om ”vår inneboende ondska” – i form av en otämjd vilde eller än värre en besinningslös sadist. Sånt gör mig ledsen även när det kommer från en poet.
Om du är intresserad av hur jag hanterar frågor av det här slaget kan du titta på http://www.algonet.se/~ulfwid/fr-i-fa.htm . (Kring den texten, som jag skrev i början av nittiotalet, finns det en sorglustig historia som utförligt illustrerar mentaliteten i terapivärlden.)
Själv är jag en inbiten tillbedjare av Dionysos. Mysteriemästaren.
Det mest positiva i de båda radiorösternas förkunnelse var deras samstämmiga hyllning till KÄRLEKEN samt deras respektive beskrivningar av vad SEX är; innerst inne. Det tyckte jag mycket om.
Jag anser mig kapabel att utveckla det som Helena Granström blott antydde. Detta att SEX hotar att bli överbelastat om den livsyttringen får till uppgift att bli ensam bärare av allt vårt behov av närhet, trygghet, kroppskontakt, stimulans, äventyr – name it! Inget sex pallar för det trycket; i längden. Om den saken kan jag nog sägas ha till lika delar professionell som allmänt existentiell kunskap.
Ulf Wideström
PS. Om du är intresserad sänder jag dig gärna det alltjämt skissartade slutkapitlet i min bok Könens möte. Det har rubriken Parets gränser.
PPS. Musikackompanjemanget i HG-programmet var acceptabelt, men ganska mesigt. Hur tror du det hade låtit om du lagt in Kroumata i båda fallen? Kunde inte det givit en variation från det meditativa till det furiösa? Jag tycker att det kunde varit välgörande.
PPPS. Skicka mig gärna en fungerande mejladress.
Andreas N:
Måste tacka för “förlusten”. Fint program som förgyllde en timme av den långa bilresan ner längs norrlandskusten idag!
Ulf Wideström:
FÖRTYDLIGANDE
Eftersom jag skrev så snabbt och improviserat i mitt mejl med rubriken MYSTIK grips jag nu av viss ruelse. Jag vill ogärna lämna ifrån mig något där jag har uttryckt mig slarvigt i det ämne som ligger mig varmast om hjärtat. Därför vill jag förtydliga och precisera. Jag har ett lika seriöst förhållande till MYSTIK som C-ME – om än av annat slag. Dessutom delar jag hans vilja att hylla LEKEN. För mig är liv utan lek inget liv.
Så till saken. Min presentation av DIONYSISKA MYSTERIER ser ut så här:
I kapitel 4 ondgjorde jag mig över vissa utslag av antiksvärmeri. Hemfaller jag här åt samma sjuka? Jag försöker undvika det, men vill ändå peka på betydelsefulla inspirationskällor. Den klassiska grekiska fest- och teaterkulturen rymmer ett oändligt erfarenhetsmaterial.
Ett sätt att förmedla något av detta kan vara att förklara innebörden av följande i dagsläget tämligen främmande berepp:
1. KOLLEKTIV är förmodligen det ord som vi har lättast att få kontakt med. Vi är inte helt ovana vid att erfara samlad och gemensam könsglädje så som det t ex omnämndes i kapitel 5 (rockkonserter, discodans och ravefester)
2. ORGIE är det vi i vår tillknäppta kultur är minst förtrogna med, vilket gör att ordet lockar till misstolkningar. Betydelsen är: rituell tillbedjan av guden Dionysos.
3. RITUELL är förhoppningsvis ett begrepp vars innebörd vi känner. Många av oss kan ge exempel på situationer (dvs andra än erotiska) där rituellt formade regler skapar förutsättningar för starka emotionella upplevelser.
4. SYMBOLHANDLINGAR med erotisk funktion har vi dessvärre inte särskilt väl utformade i vår kultur. Härav följer en benägenhet att alltför raskt ta till rena handgripligheter – även i kontakter där den känslomässiga förutsättningen saknas. Denna torftighet skadar oss.
5. DIONYSISKA MYSTERIER är något vi endast känner till namnet. Varje försök att “kopiera” föreställningar och handlingar från en svunnen tid kan bara leda oss vilse. Men kännedom om vad som förevarit bevisar möjligheter att utveckla det blott anade.
Ulf Wideström
Per Erikson:
Hej.
Programmet “förlusten” har tyvärr gått mig förbi och jag undrar därför om det finns att lyssna på igen någonstans?
Vänligen,
Per Erikson
Carulus:
Eric har gjort riktigt fina program. Här är länkar till dem. Det är med CarlMichael Edenborg och Helena Granström.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_snittet_100106020036.mp3
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_nyavagen_100105020059.mp3