Middag

Förra helgen var jag i Göteborg. Den resenär jag är tycker att tre timmar med X2000 från centralstation till centralstation är ett äventyr. Minimal jetlagg, ett annat språk, men inte svårförståeligt. Jag hade rest för att arbeta men kvällen tillät något annat. Det var på Gyllene Prag som vi åt middag. En hemtam miljö, särskilt för mig som äter i princip samma mat varje måndag.

Vi var fyra runt bordet. Det var första gången som vi träffades i den här konstellationen. Vi inledde kvällen i ett högt sorl, vi bläddrade lite tafatt i menyerna, beställde något, ändrades oss, ville äta vildsvinet, vildsvinet var slut, och så började tankarna vandra, blev till något gemensamt, flöt in i varandra utan början eller slut. Det är sällsynta tillfällen, när tankarna når den där klara känslan av självklarhet blandat med klarsynthet.

Ett av samtalsämnena var fragment. Men jag tilläts inte använda det ordet. Om du säger “fragment av en människa” så måste du ju kunna definiera vad fragmentet är en helhet av! Och det kunde jag givetvis inte. Så vi enades om ett annat ord. Och i samförstånd lovade vi varandra att så länge middagen pågick skulle det ordet inte ha någon makt över våra tankar. Vi skulle inte titta på våra telefoner, vi skulle inte resa oss och argumentera för att livet på någon annan plats i staden var mer innehållsrikt, vi skulle sitta kvar och lyssna till varandra. Vi skulle koncentrera oss.

Och allting blev… Ja vilka ord ska jag använda… Du vet… Tja… Det är den största av självklarheter… Men orden är ofta så bristfälliga. 

När jag senare ligger i sängen på hotellet är det dessa tankar som kommer till mig. Hur ska jag kunna beskriva erfarenheterna när jag inte kan det språk som behövs. Jag kan inte skriva innerlighet, ni kommer att få fel bilder, jag tror ni kommer tänka på ett förmiddagsprogram på tv där den inbjudna livskunskapsförsäljaren försöker dölja sitt djupa tvivel bakom en arsenal av ord som sedan länge sedan förlorat sin innebörd. Jag ligger i sängen i ett hotellrum som är extremt litet, jag räknar det till sex kvadratmeter. Jag tänker på den otillräcklighet som orden kastat mig in i.

Jag är en språkmänniska (vilket inte betyder att jag bryr mig om att skilja på före och innan). Det fysiska är mig allt för främmande, jag kan inte de mänskliga gesterna, de blir ofta lika tafatta som att skriva innerlighet på ett papper och tro att det ska räcka. Men kan jag inte komma nära genom språket kan jag inte komma nära. Det är nog därför jag upplevt så mycket avstånd hur nära jag än varit. Det har utvecklats till tystnader och så plötsligt är alla de där breven skrivna över stora avstånd glömda. 

Jag har förlitat mig på orden alldeles för länge. Vad har de gett mig? Mycket ensamhet. 

Igår kväll. Middag igen. 

Och vi satt åter vid ett långbord, en handfull vänner kring ett samtal om mycket. Kan man yoga så intensivt att man börjar flyga? Nej, levitera heter det! Hur många liv har jag levt? Är det här mitt sista? Vad har oxen att säga jungfrun? Mycket! Men titta på lejonet! Man kan känna igen henne på manen. Och att hon vill vara ensam på savannen. Lägg av nu, ni kan inte tro på det där. En dag ska jag visa dig! Jag ska komma leviterande upp för trapporna här!

Jag dras till den öppenheten. Öppenheten handlar inte om att söka sanning utan att nå ett tillåtande samtal. Att allt kan tillåtas vara sant, i alla fall så länge natten varar. Att det finns möjligheter och att de möjligheterna är vidöppna.

Och samma tanke som över det uppätna vildsvinet föddes även här.

Om livet skulle kunna levas mer sparsmakat, koncentrerat, om möten skulle kunna vara något annat än ett flimmer från pol till pol, skulle det i det mer utdragna tillståndet kunna föddas något som är bortom orden, bortom det mätbara, bortom allt det som jag så enkelt uttrycker som fragmentet? 

Det blev allt senare. Långsamt föll jag in i en välbekant sinnesstämning, rösterna blev avlägsna, och gemenskapen kändes nära och självklar på det där sättet som gör att du inte behöver ställa dig på tå, bara sjunka in. Som att sitta vid den öppna spisen på Gröna Draken i Frodo Baggers Fylke och långsamt drömma dig bort medan dina vänner diskuterar ifall alver har synts på den stora landsvägen långt bortom staden Bri. Tryggheten i den här känslan, att ha en självklar plats, som att liten ligga vaken på landet, vi har gäster som är på besök över nyår, de pratar med mina föräldrar nere i köket.

Det är långt kvar tills de ska gå och lägga sig. Jag kan somna in till det trygga mumlet av deras röster.