Kroppen
Jag har en vän. På bättre middagar, över vin och hjortstek, återkommer vi till en intressant diskussion. Det handlar om att rangordna kulturella uttryck. Vilken genre är helt enkelt bäst? Musik eller teater? Poesi eller bildkonst? Film eller foto? Och så vidare.
Vi har varit djupt oeniga. Jag har varit orubblig. Musiken är den högsta konstformen. Edith håller inte med. Trots det egna yrkesvalet väljer hon dans. Enbart dansen kan helt uttrycka människans hela spektrum. Ungefär så argumenterar hon.
Jag har aldrig hyllat kroppen. Givetvis har detta personliga rötter. Min kropp har aldrig varit på min sida. Jag föddes sned. Jag lutar åt ena hållet. Jag promenerar helst på vänster sida för jag har svårt att vrida huvudet åt höger, det stramar, musklerna är för korta. Och så darrningarna. Det där medfödda. Inget allvarligt. Men ett asplövs viskning genom hela kroppen, dag ut och dag in. Små kaffekoppar, målarpensel eller vinylarm är bara att glömma. Jag fixar det inte. Asplövet rör sig för mycket.
Jag har försökt. Fotbollsmatchen mellan anarkisterna och Cirkus Cirkör på grusplanen på Långholmen tidigt 00-tal var ett försök. Någon ringde. Kom ner till Långholmen! Vi spelar lite fotboll. Det är bara på skoj. Nej, ingen är bra. Det är bara på skoj. En kvart senare stod jag där i stor t-shirt och ökenkängor. De andra i fotbollsskor med dubbar och testosteronet pumpandes ur huden. Jag spelade med anarkisterna, jag var back och försökte avvärja ett anfall, fick bollen i huvudet, svimmade, började blöda ur ögat, en anarkist drog mig av planen där jag fick ligga tills matchen var färdigspelad.
Sedan dess har jag aldrig spelat fotboll, midsommar brukar vara svårast, grupptrycket, de sura minerna när jag drar den långa historien om gruset på Långholmen. Men jag har vägrat och ensam suttit kvar vid middagsbordet.
Jag har aldrig hyllat kroppen. Tvärtom. Jag har försökt att skilja den från det som är jag. Därför alla dessa drömmar, all denna fantasi, all text, alla tankar. Det har fört mig bort från kroppen. Och den som inte hyllar kroppen kan inte heller hylla dansen.
Jag har inte varit orubbligt, inte som med fotbollen. Ta det här med technon, det euforiska dansgovlet, kaoset. Det var, om något, ett försök att förlora sig i andra, bli kropp. Ett tag gick det ganska bra. Sen fyllde jag trettio och någon annan tog min plats med sin blonderade svängande lugg.
Så när jag och Edith möts över den där hjortsteken är jag benhård. Vad har kroppen att komma med i jämförelse med den allomslutande hypnotiska förvirring som musiken kan innebära?
Och i den andan skulle vår oenighet fortsätta om det inte vore för mitt uppvaknande. Upptäckten av att språket, det talade språket, det skrivna språket, det där språket som dominerar tanken, att det är så enormt otillräckligt. Bortom språkets otillräcklighet finns kroppen. Gesterna.
Jag måste börja tänka på ett helt nytt sätt.
Så mildras min aviga inställning. Jag börjar i en väldig enkel, men samtidigt hänförande, ände. I dagar har jag legat i soffan och tittat på nya säsongen av So You Think You Can Dance. Fantastiskt. Uppvaknandet blir ett upptäckande. Ni som har gått den här vägen har redan sett Baryshnikov och de andra som behärskar det där språket jag aldrig tidigare brytt mig om. Men för mig är det nytt.
Nästa gång jag och Edith ses kommer vi fortsätta vår eviga dispyt.
Men hon kommer bli förvånad. Hon kanske till slut har vunnit över mig på sin sida.
Åke:
Den som inte anser att teater är överordnat dans är ju en fullständig idiot. Hur kan man argumentera för att dans skulle kunna uttrycka ett större spektrum av mänskliga känslor än till exempel en pjäs av Ibsen? Det gör mig förbannad bara att tänka på de här nyskapade jävla dans-fetischisterna som vill “låta kroppen tala”, jag frustar bokstavligen av ilska varje gång jag läser om hela den här vidriga folkrörelsen som är dans.
Du som ändå delar just det här med en sund avsmak inför sin egen kropp borde ju också hålla med om att det är just där teatern har sitt strypgrepp på dansen. Teatern är skitigt ärlig, dansen är glamouröst fnittrig. Nej, fy fan.
Sammanfattningsvis, efter att ha konstaterat iskallt att dans är sämre än teater, så är frågan om inte musik måste anses vara mer omslutande än teater. Kanske inte bättre på att just förmedla känslor, men utan tvekan mer gripande. Musik gör ett intryck som inget annat kan motsvara, minnen kan komma flygande tillbaka efter årtionden bara med hjälp av en ackordprogression.
Tja, vad jag väl egentligen vill säga är att dans är skit, och att jag känner mig provocerad så fort någon försöker hävda att det skulle vara den “ärligaste” formen av uttryck. Tvärtom. Dans återger känslor lika bra som TV-serien “7th Heaven” återger verkligheten.
Åke:
Det blev väldigt konstigt märkte jag när “sammanfattningsvis” hamnade mitt i texten. Hade tänkt fatta mig kortare.
Capri:
Eric. Precis så har det alltid känts när fotbollsmatcherna duggar tätt och “alla är lika dåliga” och man tror på dem fast man ser att de andra har rätt kläder och man själv har för varma skor. En slags sorglöshet man aldrig varit invigd i. Att ta lyra och åka skateboard över parkborden och gå i sjaviga kläder fast det är rätt sorts sjaviga kläder - Som någon slags gammal fattig adel, du vet. Sånt har man gått och drömt om trots att jag alltid varit den som spelat med anarkisterna.
Har valt orden istället, fast nog har man vetat att där bakom orden fanns det som var bättre. Men nog är det så att dansen vore ingenting utan musiken.
Så jag röstar på musiken, trots allt.
Åsa Johansson:
Jag tror också att förnekandet av en viss form av kultur har mycket att göra med bristen på egna positiva grupperfarenheter. Det känns hotfullt när det vurmas för sådant man själv inte behärskar, när det finns status man inte själv får ta del av. Att försöka jämföra konstformer med varandra för en också snabbt in i återvändsgränden. Uttrycken är kompletterande. När konstarterna utforskas på sina egna premisser går det att hitta äkthet i såväl scenkonst som texter, så länge verket i sig lyckas utnyttja konstformens fördelar. För visst finns dålig dans, precis som dåliga böcker. Skillnaderna i kvalitet är helt enkelt större inom konstarterna än mellan dem.
/Åsa (http://urmorkret.wordpress.com)