Middag

Förra helgen var jag i Göteborg. Den resenär jag är tycker att tre timmar med X2000 från centralstation till centralstation är ett äventyr. Minimal jetlagg, ett annat språk, men inte svårförståeligt. Jag hade rest för att arbeta men kvällen tillät något annat. Det var på Gyllene Prag som vi åt middag. En hemtam miljö, särskilt för mig som äter i princip samma mat varje måndag.

Vi var fyra runt bordet. Det var första gången som vi träffades i den här konstellationen. Vi inledde kvällen i ett högt sorl, vi bläddrade lite tafatt i menyerna, beställde något, ändrades oss, ville äta vildsvinet, vildsvinet var slut, och så började tankarna vandra, blev till något gemensamt, flöt in i varandra utan början eller slut. Det är sällsynta tillfällen, när tankarna når den där klara känslan av självklarhet blandat med klarsynthet.

Ett av samtalsämnena var fragment. Men jag tilläts inte använda det ordet. Om du säger “fragment av en människa” så måste du ju kunna definiera vad fragmentet är en helhet av! Och det kunde jag givetvis inte. Så vi enades om ett annat ord. Och i samförstånd lovade vi varandra att så länge middagen pågick skulle det ordet inte ha någon makt över våra tankar. Vi skulle inte titta på våra telefoner, vi skulle inte resa oss och argumentera för att livet på någon annan plats i staden var mer innehållsrikt, vi skulle sitta kvar och lyssna till varandra. Vi skulle koncentrera oss.

Och allting blev… Ja vilka ord ska jag använda… Du vet… Tja… Det är den största av självklarheter… Men orden är ofta så bristfälliga. 

När jag senare ligger i sängen på hotellet är det dessa tankar som kommer till mig. Hur ska jag kunna beskriva erfarenheterna när jag inte kan det språk som behövs. Jag kan inte skriva innerlighet, ni kommer att få fel bilder, jag tror ni kommer tänka på ett förmiddagsprogram på tv där den inbjudna livskunskapsförsäljaren försöker dölja sitt djupa tvivel bakom en arsenal av ord som sedan länge sedan förlorat sin innebörd. Jag ligger i sängen i ett hotellrum som är extremt litet, jag räknar det till sex kvadratmeter. Jag tänker på den otillräcklighet som orden kastat mig in i.

Jag är en språkmänniska (vilket inte betyder att jag bryr mig om att skilja på före och innan). Det fysiska är mig allt för främmande, jag kan inte de mänskliga gesterna, de blir ofta lika tafatta som att skriva innerlighet på ett papper och tro att det ska räcka. Men kan jag inte komma nära genom språket kan jag inte komma nära. Det är nog därför jag upplevt så mycket avstånd hur nära jag än varit. Det har utvecklats till tystnader och så plötsligt är alla de där breven skrivna över stora avstånd glömda. 

Jag har förlitat mig på orden alldeles för länge. Vad har de gett mig? Mycket ensamhet. 

Igår kväll. Middag igen. 

Och vi satt åter vid ett långbord, en handfull vänner kring ett samtal om mycket. Kan man yoga så intensivt att man börjar flyga? Nej, levitera heter det! Hur många liv har jag levt? Är det här mitt sista? Vad har oxen att säga jungfrun? Mycket! Men titta på lejonet! Man kan känna igen henne på manen. Och att hon vill vara ensam på savannen. Lägg av nu, ni kan inte tro på det där. En dag ska jag visa dig! Jag ska komma leviterande upp för trapporna här!

Jag dras till den öppenheten. Öppenheten handlar inte om att söka sanning utan att nå ett tillåtande samtal. Att allt kan tillåtas vara sant, i alla fall så länge natten varar. Att det finns möjligheter och att de möjligheterna är vidöppna.

Och samma tanke som över det uppätna vildsvinet föddes även här.

Om livet skulle kunna levas mer sparsmakat, koncentrerat, om möten skulle kunna vara något annat än ett flimmer från pol till pol, skulle det i det mer utdragna tillståndet kunna föddas något som är bortom orden, bortom det mätbara, bortom allt det som jag så enkelt uttrycker som fragmentet? 

Det blev allt senare. Långsamt föll jag in i en välbekant sinnesstämning, rösterna blev avlägsna, och gemenskapen kändes nära och självklar på det där sättet som gör att du inte behöver ställa dig på tå, bara sjunka in. Som att sitta vid den öppna spisen på Gröna Draken i Frodo Baggers Fylke och långsamt drömma dig bort medan dina vänner diskuterar ifall alver har synts på den stora landsvägen långt bortom staden Bri. Tryggheten i den här känslan, att ha en självklar plats, som att liten ligga vaken på landet, vi har gäster som är på besök över nyår, de pratar med mina föräldrar nere i köket.

Det är långt kvar tills de ska gå och lägga sig. Jag kan somna in till det trygga mumlet av deras röster.

Skönhetens makt och vanmakt

Peter Englund inledde en av sina briljanta essäsamlingar med att beskriva själva ordet essä. Essän är ett försök. Ett prövande av tankar. 

Det här är ingen essä. Det här är enklare än så. Men det är ändå ett försök. Ett prövande av tankar. 

Skönhetens problematik har plågat mig länge. Den första musik jag hörde var förspelet till tredje akten av Richard Wagners opera Siegfried. Jag var bara någon dag gammal. Jag tror det här var min pappas tolkning av att röka en cigarr till den förstföddes ära. Och så blev det som det blev. Hur mycket crabcore, drön eller forna idoler jag än umgås finns det alltid en pil bakåt. Linjen sträcker sig långt bortom romantiken och Wagner. Kanske stannar den inte förrän vid Hildegard von Bingens mystiska uppenbarelser av eld och överjordisk fullkomlighet. Men den här linjen är kantad av skönhet. 

Innan jag kommer till kärnan i det här försöket tänkte jag berätta en kort anekdot. Det handlar om en äldre kollega, musikexpert och ödmjuk mentor. En gång i tiden ville han bli kompositör och satt natt efter natt i en av de stora elektroakustiska musikstudios som var populära förr i tiden. Jag vet inte riktigt hur hans hantverk såg ut men jag gissar att han klippte i rullband, programmerade en synth med hjälp av hålkort och förundrades av klangen i den ton som kunde snurra i flera oktaver genom en enkel rattvridning. Han byggde sina nattliga kompositioner av dissonanser och atonalitet. Det blev nog en ganska så mäktigt skapelse, brutalt men förföriskt. 

En sen kväll i den framtidsorienterade musikstudion blev min äldre kollega trött, tog en kort paus och knäppte på den enkla radio som var uppallad på en enorm härva av sladdar och mikrofoner. Det var P2:s nattradio och ett enkelt Mozartstycke spelades. Han vilade en stund framför radion och lyssnade. Sedan reste han sig upp, gick ut ur studion kom aldrig mer tillbaka. Någon kompositör blev han inte.

Ibland, i slutna sällskap, talar jag fritt om skönhet, detta så provokativa ämne. Aldrig får jag ihop argumenten på rätt sätt. Kanske finns det inga argument? Jag nämner ordet skönhet och snart är diskussionen mättad med politik. Om alliansregering och jobbskatteavdrag, om utförsäljning av allmännyttan och tidskriften Arenas postmoderna inriktning. Det slutna sällskapet övertar ämnet och jag tystnar. Det enda jag försökte berätta om var den högst personliga upplevelsen av enkelhet. Och jag sa aldrig något om ett avståndtagande från det osköna. Det enda jag jag försökte säga var att det för mig aldrig funnits någon motsättning mellan Mozarts klarinettstämmor och viljan till förändring, viljan att protestera mot en värld där allt är mätbarhet och varuhandel. 

Jag förtjänar att bli missförstådd. För detta är inget annat än tro. Och vem har någonsin lyckats predika kring det som inte kan uttryckas i ord? Den störste tvivlaren är ju alltid den mest övertygade och övertygande. Och jag är en tvivlare men upptagen av en idé om att se bortom, se klart, ogrumlat. 

Det jag söker är en väg ut från schablonen. För på samma sätt som det förmoderna har en tydlig schablon som kanske är skönhetens schablon så är det motsatta även en schablon, eller riskerar att bli det. Allt det här vet ni redan men jag ville bara få ned det på papper för ordningens skull: I alla tider finns stelnade uttryck, en estetik är ingen garant, snarare något som kan förblinda.

Är jag förblindad? Ja, kanske. Men då är naturen också förblindad. Alla dessa rosa solnedgångar. Vem skapade dem? En ytterst schablontyngd gudom som målade skymningen i de mest tilltalande och förföriska färger? Eller är det vår blick som skapat schablonen, som inte ser något annat än den billigaste konst, det mest utnötta och farligt tillrättalagt i det där rosa som övergår till djuprött?

Den som fick förspelet till tredje akten i Siegfried som första musikaliska upplevelse kan inte börja tala om objektiva världen. Snarare är det på divanen, kring barnets tidiga betingning, som tankarna kring skönheten ska utrönas.

Och givetvis är inte skönheten synonymt med det vackra. Dostojevskij säger i Bröderna Karamazov att: Skönheten är det slagfält på vilket Gud och djävulen kämpar om människans själ. Kanske är det så. Kanske inte.

Men ändå. Det här är ju inget annat än ett försök. 

Om allt detta kretsar kring tro (för vad skulle konst annars vara, vetenskap?) ser jag inga hinder att försöka ge min tro ett språk. 

Jag ska inte tala mer bildkonst. Jag är för okunnig. Jag ska tala om Ulf Linde. Vi möttes, eller tja, han hade ett föredrag och jag satt i publiken, för några veckor sedan. Ulf inledde genom att långsamt mumla: Jag vet inte riktigt varför ni har bjudit hit mig, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sedan tog en av de mest hisnande beskrivningar av vad konst kan vara fart.

Det handlar om kontemplativ verklighet förklarade Ulf från sin rullstol med cigaretten i den ena handen, vitt vin i den andra. Konst, det är “bilden bortom bilden”, likt en ortodox ikon måste du kunna se igenom uttrycken, bortom färgerna för att kunna se den egentliga bilden.

Om detta är en färdighet, är det en konst jag vill bemästra. Om detta är ett trossystem så underkastar jag mig detta systems trossatser. Om detta är en bluff, om detta är enkelt villospår utlagt som en reaktion mot postmodernismens kontruktionsbyggnader låter jag mig förföras. I alla fall en tid, i alla fall tills jag sett “bilden bortom bilden”, i alla fall tills jag inser att jag blivit lurad. 

Jag vänder om när jag slutat tro.

Men inte förrän då.

Kroppen

Jag har en vän. På bättre middagar, över vin och hjortstek, återkommer vi till en intressant diskussion. Det handlar om att rangordna kulturella uttryck. Vilken genre är helt enkelt bäst? Musik eller teater? Poesi eller bildkonst? Film eller foto? Och så vidare.

Vi har varit djupt oeniga. Jag har varit orubblig. Musiken är den högsta konstformen. Edith håller inte med. Trots det egna yrkesvalet väljer hon dans. Enbart dansen kan helt uttrycka människans hela spektrum. Ungefär så argumenterar hon. 

Jag har aldrig hyllat kroppen. Givetvis har detta personliga rötter. Min kropp har aldrig varit på min sida. Jag föddes sned. Jag lutar åt ena hållet. Jag promenerar helst på vänster sida för jag har svårt att vrida huvudet åt höger, det stramar, musklerna är för korta. Och så darrningarna. Det där medfödda. Inget allvarligt. Men ett asplövs viskning genom hela kroppen, dag ut och dag in. Små kaffekoppar, målarpensel eller vinylarm är bara att glömma. Jag fixar det inte. Asplövet rör sig för mycket. 

Jag har försökt. Fotbollsmatchen mellan anarkisterna och Cirkus Cirkör på grusplanen på Långholmen tidigt 00-tal var ett försök. Någon ringde. Kom ner till Långholmen! Vi spelar lite fotboll. Det är bara på skoj. Nej, ingen är bra. Det är bara på skoj. En kvart senare stod jag där i stor t-shirt och ökenkängor. De andra i fotbollsskor med dubbar och testosteronet pumpandes ur huden. Jag spelade med anarkisterna, jag var back och försökte avvärja ett anfall, fick bollen i huvudet, svimmade, började blöda ur ögat, en anarkist drog mig av planen där jag fick ligga tills matchen var färdigspelad. 

Sedan dess har jag aldrig spelat fotboll, midsommar brukar vara svårast, grupptrycket, de sura minerna när jag drar den långa historien om gruset på Långholmen. Men jag har vägrat och ensam suttit kvar vid middagsbordet. 

Jag har aldrig hyllat kroppen. Tvärtom. Jag har försökt att skilja den från det som är jag. Därför alla dessa drömmar, all denna fantasi, all text, alla tankar. Det har fört mig bort från kroppen. Och den som inte hyllar kroppen kan inte heller hylla dansen. 

Jag har inte varit orubbligt, inte som med fotbollen. Ta det här med technon, det euforiska dansgovlet, kaoset. Det var, om något, ett försök att förlora sig i andra, bli kropp. Ett tag gick det ganska bra. Sen fyllde jag trettio och någon annan tog min plats med sin blonderade svängande lugg. 

Så när jag och Edith möts över den där hjortsteken är jag benhård. Vad har kroppen att komma med i jämförelse med den allomslutande hypnotiska förvirring som musiken kan innebära?

Och i den andan skulle vår oenighet fortsätta om det inte vore för mitt uppvaknande. Upptäckten av att språket, det talade språket, det skrivna språket, det där språket som dominerar tanken, att det är så enormt otillräckligt. Bortom språkets otillräcklighet finns kroppen. Gesterna.

Jag måste börja tänka på ett helt nytt sätt.

Så mildras min aviga inställning. Jag börjar i en väldig enkel, men samtidigt hänförande, ände. I dagar har jag legat i soffan och tittat på nya säsongen av So You Think You Can Dance. Fantastiskt. Uppvaknandet blir ett upptäckande. Ni som har gått den här vägen har redan sett Baryshnikov och de andra som behärskar det där språket jag aldrig tidigare brytt mig om. Men för mig är det nytt.

Nästa gång jag och Edith ses kommer vi fortsätta vår eviga dispyt.

Men hon kommer bli förvånad. Hon kanske till slut har vunnit över mig på sin sida.

Sanningsbarriären

För tre hundra dagar sedan var jag på väg mot ett helt annat håll. Sen hände något som sedan länge var förutbestämt att inträffa. Händelsens hela omfattning uppenbarades dock inte förrän alldeles nyss. 

Om uppvaknandet verkligen är ett fallskärmshopp från drömmen var det här ett fall som bara gick uppåt, som om tidens pil verkligen bytt riktning, bläcket på kvarglömda kärleksbetygelser flöt tillbaka in i pennorna, skrikande spädbarn återvände till sin trygga vattenvärld, McFeast blev åter råmande kossa, de nyskjutna vargarna reste sig upp och tassade ljudlöst tillbaka in i skogen medan haglet i deras kroppar med full hastighet föll tillbaka in i gevärspiporna.

Jag brukar umgås med ord och den här händelsen sammanfaller med det förra halvårets två viktigaste. Förlusten. Uppvaknandet. 

I min värld, där stearinupplyst ensamhet allt mer ersatt en längtan efter samhörighet, har jag bottnat. Det är som om vinden har mojnat. Det är den stora händelsen, den stora händelsen är att jag börjat se mörkret rakt in i ögat och sett att det varit förlåtande. I det här förlåtande mörkret finns det första trappsteget in i uppvaknandet. Det är mystikens värld och jag känner hur den omfamnar mig. Längre upp i trappan står de som kommit så oändligt mycket längre. Hildegard av Bingen. Jakob Böhme. Mäster Eckhart. 

Tänk att det kunde vara så enkelt, som en bok av Dan Brown, du vet gåtans lösning långt innan sista sidan men en barnslig förtjusning får dig vilja veckla upp den, du vill höra prasslet från presentpappret. Jag har lyssnat mycket Sébastien Telliers La Ritournelle. Där finns ljudet av prasslande presentpapper. Det är så okomplicerat. Barnsligt. Men ljuvligt.

Ett uppvaknandet är enkelt. Det är ju bara att vakna, att inte snooza för mycket, sätta sig upp, gnugga sig i ögonen, duscha kallt.

Det andra ordet är svårare.

Jag lärde mig ordet av Helena Granström. Det är ett viktigt ord.

Och Helena är en viktig person. 

Ordet är förlusten. Och förlusten är konstant. Den kan inte övervinnas och ska inte övervinnas. Förlusten ska minnas, kanske bejakas. 

Kanske var det samma tanke som slog 1800-talsromantikerna. Kanske var det samma tanke som slog de tidiga modernisterna när de villa göra sig fria från romantikernas klibbiga melankoli. Något har gått förlorat. Kanske var det samma tanke som slog egypterna när de ville försöka vända tidens pil. Kanske var det samma tanke som slog gnostikerna när de försökte undkomma Demirugens fängelse. Kanske är det samma känsla som uppkommer hos varje nykter nattvandrare mellan hemmet och Medborgarplatsens tunnelbanestation timmarna kring midnatt en ordinär lördagskväll. Detta kan inte vara allt. 

Förlusten är saknaden efter en lägereld någonstans i en skog som är glömd. Du är fortfarande en vilde. Du har bara glömt det. Du försöker vara modern men iakttar man dig noggrant ser man bortom förklädnaden. Du har matchat slips med strumpor, varit framme hos dj:n på nyårsfesten och önskat Pokerface för tredje gången (bra låt i för sig), du har köpt dyr champagne, pengar har inget värde för dig, inget har något värde för dig, allt du strävar efter är att glömma.

Glömma att du är född i en skog och att du en gång kommer bli tvungen att återvända dit.