Ursprung

Så mycket har hänt. Det började med en tomhet efter att jag blev spådd. Jag blev spådd att bli spådd, spådd att lägga en väg ut härifrån. Sen såg jag till att fylla tomheten och försöka uppfylla spådomen. 

För att tala klarspråk (och leninistiskt stalinistiskt) - jag har utarbetat en femårsplan. Ni vet, man sitter med en god vän, ni har var sitt vitt papper framför er. Kanske brinner det ett stearinljus. Tja, jo, det brinner absolut ett stearinljus. Ni dricker valfri nebbiolodruva. Världen är så stor! Med så många äventyr! Kanske är det vinet. Kanske något annat. Men plötsligt ser ni bara möjligheter.

Allting hänger ihop med mitt arbete. Jag befinner mig just nu mitt i en process vars omfattning jag aldrig tidigare skådat. Det är två intervjuer. Två program. De här två intervjuerna, som är spridda över många möten, håller på att förändra mig. Jag kan inte längre behålla den blick jag tidigare har haft på världen. Efter de här samtalen blir det omöjligt. Gnostikerna har ett träffande namn för vad som hänt mig. Uppvaknandet. Tomas Tranströmer kallar det ett fallskärmshopp från drömmen. Inom populärkulturen finns en enklare liknelse. Välj det röda pillret, eller det blå. 

Det är inte ofta man ser klart. De få tillfällena det inträffar måste vårdas. Jag har den sensate tiden närmat mig psykoanalys och märkliga ockulta ting. Jag har till och med umgåtts med totemdjur (givetvis är det björnen). Och så är jag ju relativt nyss fyllen trettio. Det hör givetvis även till. Men klarheten har absolut infunnit sig.

Så där sitter vi, jag och min vän, med var sitt vitt papper framför oss. Jag ritar vackra drömska linjer. Vi lägger ut planen, fem år lång. Vi ritar ett hus, ensligt beläget. Jag berättar om en annan vän. Hon fick ett erbjudande om att flytta till ett sådant hus en gång. Jag tror det var en gammal bagarstuga. Det fanns öppen spis i varje rum. Huset låg i en liten sluttning. Tror sädesfälten nådde fram till fönsterkarmarna. Men jag vet inte om hon flyttade dit. Det var länge sen saken kom på tal. Men nu har jag ritat ett liknande hus framför mig på pappret.

Vi fortsätter att fylla den vita drömmen med innehåll. Fyller glasen med mer nebbiolodruva än vad som är nyttigt. Bilden börjar bli färdig. Med stora bokstäver rakt över pappret har jag skrivit naturen, längst ned i ena hörnet står det med bokstäver så små att de knappt går att läsa: skaffa körkort. Och med min skakiga handstil ovanför torpartaket (texten slingrar sig nästan upp ur skorstenen) går det att läsa: Du kanske behöver gå ensam. Var inte rädd. Det är som det ska vara. 

Tydligare än så här går det inte att tala om spådomen utan att falla för språkets inneboende förmåga att förminska varje tanke. Men en av huvudpersonerna i mina samtal har beskrivet det hela oerhört exakt:

Det moderna jaget är ett kapitalistiskt subjekt; innehavare av sin kropp. Du hänger inte ihop med dig själv, utan är haltande och fragmentarisk, med alla dina kroppsdelar och ägodelar på släp. Du är löst sammansatt, och det knakar i dina fogar. Du är inte längre säker på var gränsen går mellan levande och död: du tvivlar på till synes levande väsens besjälning, och på huruvida livlösa föremål eventuellt är besjälade. Natur och kropp är döda ting och maskinens själ är större eller snabbare än din.

Pappret jag har framför mig är en väg ut härifrån. Jag blev spådd att bli spådd. Men vinet var starkt.

Om fem år vet ni hur det blev.