Berättaren

Jag drömde så märkligt i natt. Kanske hade det att göra med svininfluensasprutan. Kanske handlade det om att jag sov ovanligt länge. Nio timmar är inte standard. 

Det här var en dröm som var tvättad ifrån drömmars vanliga grumlighet. Allt var klart. Glasklart. Det var som en film och när jag vaknade ekade fortfarande filmens repliker i mitt huvud. Men framför allt. Filmens känslor fanns kvar. De låg jämsides med min kropp i sängen. Allt som hade hänt under natten hängde kvar som en hinna över medvetandet. Hinnan finns fortfarande kvar, trots att det är kväll snart.

Både vällust och olust har förföljt mig under dagen. Vällust för att det var en angenäm dröm. Olust för att jag ville stanna i den. Olust för att jag inte kunde komma underfund med vem som skrivit replikerna till den där nattliga filmen. Var det jag? Vad är jag? Hur kan jag ha en del av mig som är okänd? 

Jag gissar att det var det här som fick Freud att gå i spinn.

Det som hände i drömmen var i korthet detta: En modebloggerska flyttade in i min lägenhet. En dag satt hon bara där i soffan. Jag undrade vad hon gjorde hemma hos mig. Hon svarade med att säga att hon tyckte jag bodde alldeles för stort. Och så flyttade hon i vardagsrummet. Sen sa hon att döden var en spännande upplevelse. “Jag ser den som ett äventyr. För vem vet vad som händer. Kanske är den ett uppvaknande”. 

Jag vet, men ni drar för snabba slutsatser, undertexten är inte riktigt lika enkel som ni tror. Den här modebloggerskan är en person vars blogg jag läst en endaste gång. Jag har inte ägnat henne några andra tankar i vaket tillstånd. Mitt vanliga jag vet knappt om hennes existens. Men i drömmen var allt annorlunda.

Nästa scen utspelade sig på operan. Vi smugglade oss in på första raden. När vi satte oss ekade en röst i högtalaren: “Det är någon som prasslar! Var god sluta prassla!” Jag stirrade omkring i salongen. Vem prasslade? Givetvis var det min vän modebloggerskan som hade tagit fram ett stort grönt silkespapper som hon höll på att vika till en liten svala. Det prasslade något enormt.

Vi trodde vi skulle se Valkyrian men då de aldrig släckte i taket blev vi oroliga. Efter ett tag visade det sig att vi hamnat på ett genrep för en nyårsrevy. Det var en värdelös föreställning. Vi smet ut och träffade i foajen en gemensam flyktig bekant. Den gemensamma talade på ett mycket speciellt sätt, på utandning, fnittrande, på en bubblande utandning. Charmerande.

Sen ringde min klocka. Jag stängde av den och drömmen fortsatte in i sin sista fas.

Det hade nu gått några år. Jag och modebloggerskan var ute och seglade. Hon hade med sig silkespappret. Det prasslade lika mycket men den här gången hade hon vikt det till en stor hög hatt. Hatten hade hon satt på huvudet och dragit ned brättet framför ögonen. Med den här gröna hatten av silkespapper som ögonbindel låg hon i fören och yttrade drömmens sista replik. “Det är höst och jakttid”.

Och med det Ekelöf-citatet ringande i öronen vaknade jag. Jag somnade inte om.

Det var en dröm. En av många. Men jag kan inte sluta fundera. Inte på drömmens betydelser. Alla motiv kan säkert uttolkas. Det som intresserad mig är den del av mig som dikterar drömmens handling. Det är en avdelning som jag inte står i direktkontakt med. Huvudpersonen i den här drömmen är i vaket tillstånd för mig enbart ett namn. Ett namn bland oändligt många. På samma sätt som Carin Jämtin säkert bara är ett namn för många. Eller Lena Hjelm-Wallén. Eller Tobbe Blom. Bara namn. 

Vem satte den här personen som bara är ett namn i min dröm?

Mörkret

Jag sitter ensam kvar på kontoret. Det är släckt i alla arbetsrum. Det är sent.

Det är tredje gången nu. Tre nätter har jag delat en flaska nebbiolo med en man som berättar om det gröna lejonets hemlighet medan vi tillsammans rör vid ämnen som bara kan omtalas kring midnatt. Det här blir sist mötet. Resultatet presenteras på trettondagsafton.

Medan jag väntar går jag igenom gamla textdokument på min hårddisk. Här finns brev som utvecklades till bekännelser. Här finns anteckningar från de senaste årens arbete. Det är uppmaningar jag skrivit till mig själv. Glöm inte bort att fundera på om vi alla egentligen bara är myror i en myrstack! Ungefär så.

I den här mängden av infall och ofärdiga tankar hittar jag en text jag skrev om mörkerrädsla. Jag strök den i sista sekund. 

Det är mörkt i vårt 1600-talshus. Men jag har idag ett annat förhållande till mörkret än tidigare. Sedan mörkret började intressera mig blev jag vän med det. Så har det inte alltid varit.

Det här är en liten berättelse om en femåring som är jag.

Han var hos sin dagmamma en dag och fick ett erbjudande att följa med på en teaterföreställning för barn. Han hör inte riktigt namnet pjäsen men det fanns visst en åldergräns. Sju år skulle man fyllt för att få följa med. Hans dagmamma har dock stort förtroende för femåringens mogenhet så femåringen tar på sig sin mössa med en liten tofs och vankar med de andra barnen genom vintern till teatern. Han funderar på vägen. Vad var det pjäsen hette? Någon med “…vaknar”, ja just det, “Mumintrollet vaknar”, det låter ju inte allt för läskigt. 

På scenen lyser ett grönt sken. Skenet kommer från en grav och upp ur graven skrider en skräckinjagande gestalt helt klädd i vita lindor. Långsamt går han med utsträckta händer över scenen. Barnen, som egentligen är vuxna skådespelare i för stora kläder, skriker högt. Han lever! Han lever! Han har vaknat! För femåringen är det här ett av livets mest fasanfyllda ögonblick. Ett lik i lindor stiger upp ur sin grav och jagar skrikande barn med sin väsande röst.

Givetvis hade femåringen hört fel. Det var inte mumintrollet utan mumien som vaknade ur sitt ide. Sen den dagen känner han inget annat än skräck inför det oförklarliga och förväntar sig inget annat än att döda verkligen kan komma tillbaka från andra sidan för att skrämma slag på omgivningen.

Idag är jag vän med mörkret. Eller tror mig vara det. Men någonstans gnager en misstanke. Misstanken om att jag har hört fel. Att det ofarliga inte är ofarligt. Att det trots alla försäkringar kan finnas något där i det svarta som kan vakna till liv. 

Det ringer på dörren. Jag går för att öppna.

Ursprung

Så mycket har hänt. Det började med en tomhet efter att jag blev spådd. Jag blev spådd att bli spådd, spådd att lägga en väg ut härifrån. Sen såg jag till att fylla tomheten och försöka uppfylla spådomen. 

För att tala klarspråk (och leninistiskt stalinistiskt) - jag har utarbetat en femårsplan. Ni vet, man sitter med en god vän, ni har var sitt vitt papper framför er. Kanske brinner det ett stearinljus. Tja, jo, det brinner absolut ett stearinljus. Ni dricker valfri nebbiolodruva. Världen är så stor! Med så många äventyr! Kanske är det vinet. Kanske något annat. Men plötsligt ser ni bara möjligheter.

Allting hänger ihop med mitt arbete. Jag befinner mig just nu mitt i en process vars omfattning jag aldrig tidigare skådat. Det är två intervjuer. Två program. De här två intervjuerna, som är spridda över många möten, håller på att förändra mig. Jag kan inte längre behålla den blick jag tidigare har haft på världen. Efter de här samtalen blir det omöjligt. Gnostikerna har ett träffande namn för vad som hänt mig. Uppvaknandet. Tomas Tranströmer kallar det ett fallskärmshopp från drömmen. Inom populärkulturen finns en enklare liknelse. Välj det röda pillret, eller det blå. 

Det är inte ofta man ser klart. De få tillfällena det inträffar måste vårdas. Jag har den sensate tiden närmat mig psykoanalys och märkliga ockulta ting. Jag har till och med umgåtts med totemdjur (givetvis är det björnen). Och så är jag ju relativt nyss fyllen trettio. Det hör givetvis även till. Men klarheten har absolut infunnit sig.

Så där sitter vi, jag och min vän, med var sitt vitt papper framför oss. Jag ritar vackra drömska linjer. Vi lägger ut planen, fem år lång. Vi ritar ett hus, ensligt beläget. Jag berättar om en annan vän. Hon fick ett erbjudande om att flytta till ett sådant hus en gång. Jag tror det var en gammal bagarstuga. Det fanns öppen spis i varje rum. Huset låg i en liten sluttning. Tror sädesfälten nådde fram till fönsterkarmarna. Men jag vet inte om hon flyttade dit. Det var länge sen saken kom på tal. Men nu har jag ritat ett liknande hus framför mig på pappret.

Vi fortsätter att fylla den vita drömmen med innehåll. Fyller glasen med mer nebbiolodruva än vad som är nyttigt. Bilden börjar bli färdig. Med stora bokstäver rakt över pappret har jag skrivit naturen, längst ned i ena hörnet står det med bokstäver så små att de knappt går att läsa: skaffa körkort. Och med min skakiga handstil ovanför torpartaket (texten slingrar sig nästan upp ur skorstenen) går det att läsa: Du kanske behöver gå ensam. Var inte rädd. Det är som det ska vara. 

Tydligare än så här går det inte att tala om spådomen utan att falla för språkets inneboende förmåga att förminska varje tanke. Men en av huvudpersonerna i mina samtal har beskrivet det hela oerhört exakt:

Det moderna jaget är ett kapitalistiskt subjekt; innehavare av sin kropp. Du hänger inte ihop med dig själv, utan är haltande och fragmentarisk, med alla dina kroppsdelar och ägodelar på släp. Du är löst sammansatt, och det knakar i dina fogar. Du är inte längre säker på var gränsen går mellan levande och död: du tvivlar på till synes levande väsens besjälning, och på huruvida livlösa föremål eventuellt är besjälade. Natur och kropp är döda ting och maskinens själ är större eller snabbare än din.

Pappret jag har framför mig är en väg ut härifrån. Jag blev spådd att bli spådd. Men vinet var starkt.

Om fem år vet ni hur det blev.