Transmutation

Av alla livets aspekter måste förvandlingen vara den mest centrala. Alkemistens bly som transformeras till bly. Människans bly som blir guld (ni som läst senaste Dan Brown är helt med här). Min kompis Stefani Joanne Angelina Germanotta med pianofingrarna som lånar fjädrar och blir 00-talets mest intressanta artist. Ungdomar, de vet inte vad dålig smak är och är därför helt obrydda i sina musikaliska övertramp, blandar Basshunter och Gorgoroth samtidigt som de rör sig i sidled som krabbor (ja, det är alltså det här som är Crabcore!). Något litet går till något stort.

Ett annat ord för det här – att skapa mening.

Vad jag tänkt på dessa processer den senaste tiden. Jag har fått många förslag kring min egen potentiella förvandling. Alla dessa överväger jag med största allvar. Låt håret växa! Och skägget! Skägget ska vara långt. Ett riktigt tveskägg. Sen ska jag enligt denna idé slå mig ihop med ungdomen och åka på technoturné. Mystiken! Glöm inte bort mystiken! Drick enbart svart vin, sov på dagarna, se natten genom dina svarta solglasögon. Ett annat förslag (lika allvarligt menat) är att jag lånbyter min lägenhet under nästa höst och flyttar in under en takås i Paris. Jag kan två ord på språket, Crème och Bonjour, vilket gör att jag kan köpa billig ost men inte så mycket mer. Detta är ändå ett projekt i stil med tveskäggets transmutation. Den resrädde flyttar in i Marais för att uppfylla alla myter om myten om det franska kulturlivet.

Tja, är det inte något i, alla fall lite, vackert över det?

Någon av ovanstående förvandlingar blir det. Det är bestämt.

Men jag bär på en stor rädsla inför transmutationens logik. När man väl har förvandlats är det svårt att byta tillbaka till en föregående identitet. 

Jag är rädd. Rädd att jag ska trivas så bra i min nya identitet att jag blir som Promoe utan skägg när jag återvänder.