Myten om Anders
För ett tag sedan fann jag en skokartong i mina föräldrars källare. Det var inte vilken skokartong som helst. Den var fylld av pusselbitar till min förträngda barndom. Närmare bestämt från åren åtta till elva år. När jag med lika delar rädsla och nyfiken lyft upp ett brev, fotografi eller något annat har plötsligt nya helt okända sidor av den unga Anders trätt fram.
Och jag inser hur mycket av mina nuvarande minnen som är falska. När jag fann en sådan där, Mina vänner-bok upptäckte jag till min fasa att jag redan i tioårsåldern var en liten kulturelitist. I boken fanns en lista där man skulle fylla i vad jag trodde att mina klasskamrater skulle bli när de blev stora.
Jag hade inga högre tankar om mina vänners framtid, om man betraktar det ur ett samhäelligt statusperspektiv. Kassörskor, byggnadsarbetare, städare, sjuksköterskor och till och med en “arbetslös”. Man ska väl sätta det i perspektiv att jag var tio år i räntekrisens 1992.
Den enda jag hade höga tankar om var, just det, mig själv. Fy, vilken illa insikt.
åke:
För att inte nämna vilken oförskämt snygg handstil du hade. Du var ju för fan bara ett barn. Skäms!
stefan:
Vad skulle Elena bli?
anders:
Okej, det var ett undantag. Hon skulle bli vargforskare. Hon arbetar idag deltid på ett äldreboende tror jag.
Andreas:
Hm… I beg to differ, men som tioåring hade du väl inte värderat dina klasskamrater? Det är ju bara vanliga yrken du listar (men utan akademisk - eller snarare intellektuell - status).
Du hade höga tankar om dig om vi utgår från att författare är “finare” än kassörskor. Men tycker du verkligen det idag?
anders:
Andreas: Nej, det gör jag inte. Men som jag nämner ur ett allmänt “statusperspektiv”.
Det är vanliga yrken, visst. Men brukade man inte ha högre tankar som barn? Ville inte alla bli astronauter?
Andreas:
Hej Anders! Jag ville inte försöka plocka poäng, ursäkta om det framstod så. Jag vill ju för övrigt fortfarande bli astronaut. Antar att jag provoceras av när folk försöker bygga sin lycka med hjälp av statusmarkörer (men det skall ju knappast gå ut över dig - det är ju mina “issues”).
För att koppla resonemanget till bloggens titel: jag önskar en sorts sorglöshet som kommer när man lever med goda relationer, utan beroende av hur man vill framstå för andra. Oberoende av om man är kassörska eller professor. Inte för att jag lyckas så bra med det jämt, men man måste ju ha nån sorts mål:-)
anders:
Jag tror Marie Söderqvist Tralau bok Status: vägen till lycka ger en del svar på våra frågor här, dessvärre har jag inte hunnit läsa den ännu.
Jag tror din önskan är omöjlig, i varje fall i den tid vi lever i. Alain de Botton menar i sin bok The Pleasures and Sorrows of Work att det finns en enda fråga som definerar vår tid: Vad arbetar du med?
Andreas:
Du har väl rätt, min önskan är kanske omöjlig. Jag jobbar ofta med akademiker och de skulle säkert instämma i de Bottons påstående.
Ett vanligt dilemma för dessa “professionals” är att deras självbild är så intimt förknippad med dagsformen i deras yrkesprestation (subjektivt eller objektivt definierad, börsmäklarna har det lättare än socionomerna i det avseendet).
För att tala “akademiska” så innehåller akademikerns yrkesroll ofta flera former av symboliskt kapital. Kulturellt K. på så sätt att man lär sig koder och attribut för att hävda sin intellektuella status (exempelvis hänvisningar till Bourdieu :-), socialt K. på så sätt att man skapar nätverk i rätt sällskap (middagar med läkar/jurist/arkitekt/psykologvännerna).
Det ekonomiska kapitalet värderas oftast lägre bland socionomer och läkare än bland börsmäklare, av naturliga skäl… I do not want what I haven’t got, helt enkelt.
Men jag tror vi borde ta samtalet vidare verbalt, om det blir tillfälle någon gång. Förmodligen förenas vi i en massa gemensamma intressen, och åtminstone för egen del så pratar jag mycket snabbare än jag skriver.
Tack för ett bra samtal, och grattis till ett bra projekt!
/Andreas
john:
Och tack för intressanta kommentarer Andreas!