Hjärnor

Jag är en hjärnperson. Jag är besatt av hjärnan. När andra talar om “kroppsuppfattning” så talar jag om “hjärnuppfattning”. Jag har svårt att förstå många människors besatthet av sin “kropp”. Att kroppen är så viktig. Att man måste anpassa matvanor, livsvanor m.m först och främst efter kroppen. För mig är kroppen ett fordon för min hjärna.

Jag anpassar inte mina matvanor efter min kropp, utan efter min hjärna. Vad behöver min hjärna? När jag ska tänka mycket så äter jag mycket. Sedan jag fann boken Mat för hjärnan kan man säga att mina kostvanor går emot de gängse. Jag dricker kaffe och äter socker med gott samvete. Att äta för kroppen, och för hjärnan är helt olika saker.

I helgen blev jag därför oerhört glad när jag fann denna fantastiska bok på Myrorna i Ropsten. Människohufvudets antonomi från 1895. Med ett barns entusiastiska glädje har jag plockat isär den stackars mustaschprydda mannens skalle hela helgen. Boken får mig att tänka på en intressant teori som jag läste i boken Big Brain, som kom ut häromåret.

Den beskriver bla en människoras som tros existerat för 10 000 år sedan, som hade en framhjärna 50 procent större än vår. Författarna menar att dessa människor hade en intelligens som vida översteg vår egen, men att de ändå dog ut.

Ibland funderar jag på det. Att vi ser oss som skapelsens krona. Att vi är de “intelligenta”. Men tänk om det var så att vi överlevde just för att vi var de korkade. Att medan dessa superintelligenta hjärnmänniskor försökte medla fred genom diplomati så lyfte vi med våra små hjärnor upp påkarna och krossade storhjärnorna.

Det gör mig lite nedstämd. Att vi fortfarande är ett samhälle av kroppsmänniskor. Där lårets fasthet tycks vara viktigare än hjärnans.

Myten om Anders

För ett tag sedan fann jag en skokartong i mina föräldrars källare. Det var inte vilken skokartong som helst. Den var fylld av pusselbitar till min förträngda barndom. Närmare bestämt från åren åtta till elva år. När jag med lika delar rädsla och nyfiken lyft upp ett brev, fotografi eller något annat har plötsligt nya helt okända sidor av den unga Anders trätt fram.

Och jag inser hur mycket av mina nuvarande minnen som är falska. När jag fann en sådan där, Mina vänner-bok upptäckte jag till min fasa att jag redan i tioårsåldern var en liten kulturelitist. I boken fanns en lista där man skulle fylla i vad jag trodde att mina klasskamrater skulle bli när de blev stora.

Jag hade inga högre tankar om mina vänners framtid, om man betraktar det ur ett samhäelligt statusperspektiv. Kassörskor, byggnadsarbetare, städare, sjuksköterskor och till och med en “arbetslös”. Man ska väl sätta det i perspektiv att jag var tio år i räntekrisens 1992.

Den enda jag hade höga tankar om var, just det, mig själv.  Fy, vilken illa insikt.

Naturen

Jag läser om naturen framför en öppen spis. Utanför fönstret finns en dimma som är så tjock att jag någon timme senare kommer tro mig se okända varelser mellan träden när jag går min dagliga promenad.

Jag vandrar på en stig. Tidigare har en häst gått här. Eller björn. Jag är en dålig utbygdsjägare, jag kan inte skilja på spillningen från husdjur och rovdjur. Jag har precis läst om naturen, en svart sådan, jag kände igen mig, jag har kanske aldrig läst något som vid en första anblick verkar så långt ifrån mig men som kort senare lägger sig precis jämsides, nära, och sjunker in likt en vattenfärg som flyter över i en annan på skolpojksmålningen.

Och nu går jag här, i naturen, den andra naturen. Den där som är kitschig. Jag går igenom kitschig dimma. Den liknar socker och tavelmotiv. Nationalmuseet skulle kunna hänga ut stigen jag vandrar på. Jag känner igen mig. Här finns gläntan som bara kan hittas av den som har gått vilse.

1984 fanns en annan skog här, den var hög och hotfull, all spillning var från björnar, det moderna skogsbruket har förändrat allt. Det är nu glest mellan trädstammarna, gallrat. Men jag minns gläntan och den går att skymta trots att någon kört med stora traktorhjul rakt över den.

När jag hör ordet glänta tänker jag på just den här som nu breder ut sig under mina gummistövlar. På något sätt kan man säga att jag befinner mig i idévärlden. Jag står på själva ordet glänta. Jag står även i själva ordet natur. För det var här jag första gången träffade den. Varje sommar gick jag på den här stigen, till den här gläntan. Oftast inte ensam som nu. Skogen var oändlig då. Precis som mitt liv var utan slut. Idag, i november, hör jag motorvägen, trots att den ligger en mil bort. Jag är inte längre lika ung.

Det börjar regna. Jag blir plaskvåt. Det rinner björnspillning ned för bergsluttningarna i rännilarna. Jag har bråttom tillbaka. Framför brasan på övervåningen ligger den uppslagna boken. Jag river ut två sidor. Den ena lägger jag i min kavajficka. Den kommer få ligga kvar där länge, länge. Den andra sidan slänger jag i elden. Brasan flammar upp, sen är den delen av naturen, och mig, borta.

Jag skulle önska att alla mina dagar såg ut på det här sättet.

Sista kapitlet…

Häromdagen landade den här bilden i min mejlkorg. Det var min barndomskamrat Andreas som sände den. Det är en bild som jag har förträngt. Jag är bra på att förtränga saker, det är en av mina talanger. Jag har förträngt min barndom, min ungdom. När jag ibland tänker på den, är den främmande. Som att läsa en roman, om någon annan som påminner om mig. Det är inte jag!

Den här bilden utgör kanske det sista kapitlet i mitt förträngda liv. Jag går i tvåan på el-linjen på gymnasiet. Jag var hård som sten och samtidigt skör som bomull. Jag var illitterat, elak och amoralisk. Men ändå, fast på jorden. Strax efter att den här bilden togs skulle dock allt skingras. Mina bestämda steg mot kablarna och strömreläna skulle avbrytas för obestämda.

Jag inser naturligtvis nu efteråt att jag var som Toru Okada i Fågeln som vrider upp världen. Min katt var borta. Och jag började klättra ner i den torrlagda brunnen. Där fann jag ett nytt liv.

Det är märkligt att jag får detta fotografi nu. Under hösten har en känsla av att någonting håller på att ta slut infunnit sig. Jag har inte kunnat göra mig av med känslan. Det känns som om jag läser sista kapitlet och att jag snart ska ställa ifrån mig boken. Men jag vet inte var som kommer härnäst. Det gör mig rädd, och lite glad. Jag har ju lite ont i ögonen.

Transmutation

Av alla livets aspekter måste förvandlingen vara den mest centrala. Alkemistens bly som transformeras till bly. Människans bly som blir guld (ni som läst senaste Dan Brown är helt med här). Min kompis Stefani Joanne Angelina Germanotta med pianofingrarna som lånar fjädrar och blir 00-talets mest intressanta artist. Ungdomar, de vet inte vad dålig smak är och är därför helt obrydda i sina musikaliska övertramp, blandar Basshunter och Gorgoroth samtidigt som de rör sig i sidled som krabbor (ja, det är alltså det här som är Crabcore!). Något litet går till något stort.

Ett annat ord för det här – att skapa mening.

Vad jag tänkt på dessa processer den senaste tiden. Jag har fått många förslag kring min egen potentiella förvandling. Alla dessa överväger jag med största allvar. Låt håret växa! Och skägget! Skägget ska vara långt. Ett riktigt tveskägg. Sen ska jag enligt denna idé slå mig ihop med ungdomen och åka på technoturné. Mystiken! Glöm inte bort mystiken! Drick enbart svart vin, sov på dagarna, se natten genom dina svarta solglasögon. Ett annat förslag (lika allvarligt menat) är att jag lånbyter min lägenhet under nästa höst och flyttar in under en takås i Paris. Jag kan två ord på språket, Crème och Bonjour, vilket gör att jag kan köpa billig ost men inte så mycket mer. Detta är ändå ett projekt i stil med tveskäggets transmutation. Den resrädde flyttar in i Marais för att uppfylla alla myter om myten om det franska kulturlivet.

Tja, är det inte något i, alla fall lite, vackert över det?

Någon av ovanstående förvandlingar blir det. Det är bestämt.

Men jag bär på en stor rädsla inför transmutationens logik. När man väl har förvandlats är det svårt att byta tillbaka till en föregående identitet. 

Jag är rädd. Rädd att jag ska trivas så bra i min nya identitet att jag blir som Promoe utan skägg när jag återvänder.