Mitt konstnärsnamn

Jag fick ett nytt namn i tisdags. Länge har jag med något lystet i blicken sneglat mot offentlighetens allra vackraste namnföljder. 

Isobel Hadley-Kamptz.

Ulf Karl Olov Nilsson. 

Karin Mamma Andersson

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

För att bara nämna några.

Sedan en tid har jag funderat på att skapa en ny persona kring mina två mellannamn Johan och Ragnar. I det här finns en förhoppning om att en ny, tidigare dold, sida av mig skulle kunna framträda i den slagfärdighet som finns i att benämna sig själv           Eric J.R. Schüldt.

Ändå är det något med klangen, känslan att ta J.R. i munnen, som inte är helt klockren.

I tisdags hjälpte en vän mig att göra mitt namn fulländat med inbyggda hyllningar till både min barndoms store historieberättare samt mitt nuvarande musikintresses singularitet. 

Mitt nya namn är nu. 

Eric Johan Ragnar Ragnarök Schüldt. 

Förkortat.

Eric J.R.R. Schüldt.

Uppdatering. Efter diskussioner på kontoret har namnet ändrats till

Eric Johan Ragnar Rök Schüldt.

Om klara drömmar

Mina nätter inleds med att jag läser en bok, känner tröttheten övermanna mig efter femton rader, jag lägger undan Bröderna Karamazon som jag började läsa för sex månader sedan, släcker lampan, somnar, allt är konkret svart tills jag vaknar med ett ryck till Kulturnytt i P1. Klockan är då 07.46. Av sömnen minns jag oftast ingenting.

Någon gång i månaden händer något helt annat.

Jag läser femton rader, känner tröttheten övermanna mig efter femton rader, jag somnar. Och sen drömmer jag.

Men det är inga vanliga drömmar. Det handlar inte om fladdrande bilder som i små brottstycken virvlar förbi i hjärnbarken. Istället är allt glasklart, som om jag stigit in i ett parallellt universum där jag är en annan och händelserna så mycket mer märkliga. Den andligt bevandrade skulle kanske här inskjuta att jag verkligen befinner mig någon annan stans. Kanske i en sannare värld. Kanske bortom skuggvärlden.

Denna värld, som trots allt är min drömvärld, är en plats där alla sinnen finns tillgängliga. När jag till slut vaknar till Kulturnytt klockan 07.46 minns jag lukter, beröringar och smaker. I den här världen finns också vänskap och relationer. Att vakna är att skiljas från människor jag tror mig känna.

I natt såg jag klart. Jag hade en vän. Vi pratade med varandra på fläckfri engelska. Vi delade en vision om framtiden och jag visade honom runt i min hemstad. Vi gick på restaurang på kvällarna och ibland var vi i Konserthuset vid Hötorget. Kanske lyssnade vi till Beethoven. Vi satt i barer och diskuterade filosofiska paradoxer. Vi promenerade mycket. Jag lärde känna hans förtjusande hustru.

Men för det mesta var det bara han och jag.

När jag vaknar har jag doften av hans nytvättade kavaj och dyra rakvatten fortfarande kvar i mitt medvetande. Jag tror det sista han sa var ett good bye innan han åkte hem till sitt land för viktigare uppgifter än att analysera symfonier och stråkkvartetter tillsammans med mig. 

Där ligger jag i sängen, omtumlad som efter ett lodrätt fallskärmshopp rakt genom ögonblicket. Jag är vaken. 

Dagen igenom bär jag nattens känslor med mig. De är konkreta och fastklibbade vid mina tankar. Som om jag och Barack Obama verkligen var vänner. Som om våra samtal över varsin biff minute är ett äkta minne. Inte en nattlig hallucination.

Det som grämer mig är att jag aldrig kommer kunna fråga honom om han i natt drömde lika märkligt om mig.

Mina vita väggar

I två och ett halvt år har jag bott i min lägenhet. Vid inflyttningen var den nyrenoverad. Det låg då en hinna av något oförstört över allt – kakel, spisplattor och vitmålade väggar. Ingen kunde gissa sig till vem som bott i våningen tidigare. Rummen var helt enkelt oskrivna blad. Och jag skulle få skriva dem.

Men så kom förlamningen. Så fort de vita väggarna repades eller intogs av mig skulle det oskrivna försvinna. Gäster i mitt hem skulle blicka upp på väggarna och aningen skeptiskt tro sig kunna utläsa vem jag var genom en snabb bildanalys.

Detta präglade mitt förra boende trots att jag hade eftersträvat en rejäl bredd:

1. Turnéaffisch med Morrissey. Oerhört förutsägbart. Men varför förneka sitt ursprung?

2. Förstasidan från tidningen Arbetaren. Jag står i ett första maj-tåg med knuten näve. Kändes skönt att visa upp sitt socialistiska förflutna som en motbild till nästa planch på väggen…

3. …som var ett turnéfoto där hela Katrina Gosskör står uppställd framför en finsk kyrka. Vi pryds av våra röda körkåpor och är mitt inne i någon psalm. Ja, det här var på den tiden då jag och Danny sjöng tillsammans. 

4. En bild på Dennis Lyxzén. Min ungdomsidol.  

Trots blandningen av bilder kände jag en intensiv olust. Jag hade satt upp bilderna enbart av en anledning – jag ville visa besökare vem jag var. Men den gåtan kunde ingen lösa. Allra minst jag själv. Allt kändes platt.

Så efter flytten lät jag det vita härska. Jag tog beslutet att jag aldrig skulle kunna hitta en tavla som var tillräckligt märklig för att bli något annat än ett tillkämpat statement i min nya lägenhet.

I allt detta finns givetvis en oändlig fåfänga. Men på samma sätt som att jag gärna går klädd i samma kavaj varje dag och inte vill fylla i faktarutor när jag blir intervjuad njuter jag av känslan av att jag kan vara vad som helst. Både cyniker och pretentiös romantiker. 

Men något hände nu i helgen. Jag var på den omtalade Caspar David-utställningen. Inte samma upplevelse som ensamvandringen i Berlin, där de mest mytiska bilderna fortfarande hänger, men ändå, det är tydligen återigen tillåtet att se på naturen med sanningens blick – att naturen är kitschig. Jag ville fira den här befrielsen och köpte en affisch. På affischen försvinner skepp i horisonten.

Och jag kände för första gången på länge en intensiv vilja att bryta ned det vita i mina väggar.

Jag kommer förvandlas till en schablon.

Domen är hård mot den som pryder sitt vardagsrum med månsken.

Var är min katt?

Häromdagen försvann Ophelia, min lilla katt. Först trodde jag bara att hon hade gömt sig någonstans. Bakom soffan där hon brukar slåss mot dammtussarna, i garderobens andra hylla där hon har sitt gömställe eller att hon kanske hade smitit ut i trapphusen. “Hon kommer snart”, tänkte jag. Det gjorde hon inte. Allt hon lämnade var en kall sten i mitt bröst.

Snälla om ni ser ni min Ophelia eller har några tips, låt mig veta.

Hittelön: En middagsdejt.