Ond arkitektur

Sedan två år har jag skrivit krönikor i först Forum Aid och sedan RUM om arkitektur och design. Jag kan nästan ingenting om någondera. I varje fall inte på en teoretisk nivå. Mina krönikor baseras mest på små sociologiska undersökningar som jag då och då genomför. I nästa nummer frågar jag mig varför man aldrig hånglar på Berns nattklubb och alltid på Spy Bar? Det är naturligtvis en fråga om arkitektur.

Jag har blivit allt mer medveten om rummets betydelse och dess maktpositioner. Jag har blivit skadad av dem. När jag började arbeta på Bon för fem år sedan placerades jag naturligtvis mitt i ett kontorslandskap där jag hade båda mina chefer i ryggen. De kunde se min skärm och smög ofta fram bakom ryggen för att kommentera något jag arbetade med. Jag insåg det inte då, men denna upplevelse skulle sätta djupa spår inom mig.

Min kollega Klas Ekman som då arbetade på tidningen RES, som satt på samma kontor, beskrev Bonredaktionen som en tyst ondskefull Kraftwerkkonsert. Han vågade inte ens komma fram till mig för att fråga om vi skulle äta lunch.

Efter ett par år blev det så outhärdligt att jag lämnade redaktionen och låste in mig i ett bunkerliknande kontor i Gamla stan med dålig mobiltäckning. Nu för tiden har min paranoia gått så långt undviker jag att träffa eller tala med mina arbetsgivare. De får skicka meddelande via mejl eller sms. Allt för lite förtryckande arkitektur.