Naturen

Det var kanske inte ren lycka men något inom mig jublade när vi långsamt åkte längst med vägarna från Arlanda till Kornhamnstorg i måndags morse. Det var fortfarande morgondimma. Morgondimman skulle senare övergå i lunchdimma som skulle bli eftermiddagsdimma som skulle förvandlas till kvällsdimma. Hösten var så intensiv att den gick att identifiera genom den själva smak som luften bar på, en jordig smak, en bisats av förruttnelse.

Jag lämnade en sommar bakom mig. Bara timmar tidigare hade jag gått med uppkavlade skjortärmar.

Längst med vägen skymtade stenkyrkor. Små, ihopkrupna, med sin glanstid bakom sig, ruvade de i dimman. Jag hade lämnat sommaren bakom mig, avenyerna, vespafärderna mellan taxibilarna, Kemp Muhls axelband och överläpp, sammeten i logen på operan, det där andra livet som är vackert men som aldrig kan bli mitt. 

Bruno K Öijer förde en gång i tiden dagbok. Några rader av den hittade jag av en slump i djupet av en låda på ett bortglömt antikvariat som i övrigt mest sålde ockulta manuskript och handböcker i konsten att drömma sant och klart. Bruno beskriv här hur han att lämnat Amerika bakom sig men bar med sig en känsla av att världen är stor. På planet hem hade han en glödlampa i fickan som han skruvat loss från Skyway Hotel. Lampan lös svagt i hans hand medan han korsade Atlanten. 

Långt senare skulle han skriva brev hem från Egypten. Han skulle skriva om tidens pil. Att allt kan ändra riktning. Kanske höll han glödlampan i sin ena hand och pennan i den andra där på på taket, under stjärnorna, en natt i Alexandria.

“Timmerstockarna i husen blir åter träd, poeternas dikter rinner tillbaka ner i bläckhornen, andra världskriget börjar med freden, osv, ända tillbaka till den sabeltandade tigern. Människor återuppstår som gamla, blir yngre och yngre tills födelsen och försvinnandet. Tja, varför inte.”

När jag åker genom dimman på vägen känner jag av den bakåtgående rörelsen. Jag har blivit yngre än jag varit på flera år. Utanför fönstret smetar dimman smaken av jord mot bilens silverfärgade lack. Det finns inte en tillstymmelse till sommar här. 

Vägen hem är mörk och dyster, en skogstunnel av döda löv. Vi svänger av mot en av kyrkorna där i dimman. En stund senare vandrar vi över ett igenvuxet fält. Det är snart november.

I min ficka har jag ett axelband från Skyway Hotel. Vi fryser i den fuktiga luften. Det är gryning. Jag är yngre och jag har kommit hem.