Lite om oanständigheten

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer diskret. Jag har försökt att vara det. Det fanns en tid då jag kände ånger, ja rentav ångest för vad jag gjorde. Vad sade jag egentligen? Vad gjorde jag? Borde jag ha gjort det där? Ohh nej. Fan. Helvete. Det fanns en tid då dåligt beteende faktiskt skrämde mig.

Jag vet inte om jag har blivit avtrubbad, eller bara gammal. Jag har blivit mindre oanständig, men samtidigt så har jag slutat att skämmas. Kanske beror det på att jag har börjat betrakta smuts som livkvalité. Som min pappa alltid sade, “lite skit rensar magen”.

Jag känner att det finns en stor risk att jag håller på att bli alltför välordnad. Det är lätt att bli välordnad. Duktig. Ordentligt. Borgerlig. Ni vet, betala räkningar i tid, vara trogen, nykter, ren och snäll. Jag älskar att vara välordnad, det har alltid bott en liten byråkrat inom mig. När jag var liten samlade jag på pärmar. Jag älskade att sortera saker, även om jag inte hade så mycket att sortera. Nu har jag det. Det gör mig rädd.

Jag är rädd för jag vet att det riktiga själsliga förfallet inte bor i oanständigheten utan i det alltför välordnade. Jag har sett det hos andra. Hos mig själv.