Källarhändelser

Igår var det torsdag. De senaste veckorna har den här veckodagens kvällar utvecklats till rummel med den unga kultursocieteten. Ett litterärt samtal i en källare nära Nytorget. Två glas efter det. Trevligt umgänge med de två allvarliga riddersmännen från Ink i både förtrupp och tross. 

Gårdagens samtal, som återigen kretsade kring det postdigitala, var mättat med akademiska kaprioler. Jag kom på mig själv att fundera mer på vetenskapliga glosor än manifest och samtidsanalys. Vad betyder det egentligen att musiken är något autonomt? 

I sex år försökte jag. Läste universitetskurser och gick långa linjer. Efter tre hundra tusen i studieskulder gav jag upp, slog till slut upp ordet diskurs i ordlistan, blev lite klokare men insåg att min gärning aldrig skulle bli större än en försent inlämnad hemtenta med snarare poetiska än vetenskapliga ambitioner. I sex år var jag sämst i klassen.

Gårdagens källare fick slut på luft. Någon svettades. En annan var tvungen att lätta på sin täcka scarf. Några vänner dök djupt ner i den svåraste av debatter. När slutade postmodernismen? Va? Den började ju aldrig! Jo, alltså, vi lever nu i den postmoderna praktiken? Just det. Postdigitala menar du! Som Adorno hade sagt. Du menar Spinoza? Ja! Som båda hade sagt.

Jag tystnade. Att svänga sig med en den akademiska vokabulären är trollkonster jag aldrig bemästrat. 

Trots detta har jag precis inlett ett forskningsprojekt.

Kanske är det vansinne.

Det är mystikens landvinningar jag undersöker. Den fas som befinner sig efter den bokstavstroendes hängivenhet, efter den krassa dekonstruktionen, efter det lika krassa återuppbyggandet av det raserade, efter förnuft men innan känsla. Det är en ökenvandring och ett kall. Det är esoterik och metafysik. Tja. Det kommer brännmärka mig. Men avtrycken kanske läker till vackra drömska linjer att visa upp i källare och bland kulturellt ridderskap.

Fåfängt. Men uppseendeväckande.

Torsdagskvällarna kommer fortsätta. Vecka efter vecka kommer vi stå där och vrida och vända på våra liv. För ett ögonblick kanske Adornos tankar verkar glasklara. I nästa är kanske det korta ruset av samförstånd och vinslatt det centrala.

Jag kommer fortsätta att stå lite vid sidan. Bli förvirrad av ordet hegemoni men desto skickligare droppa anekdoter om Newtons alkemiska idéer. Jag visar upp min senaste tatuering. Ett grönt lejon. 

Samtalet dör för ett ögonblick. Är han galen?