Hemmafest

Hos min morfar och mormor tar man inte av sig skorna. Samma regler gäller här. Jag är i en lägenhet. Jag är hemma hos någon, oklart vem. Det här är en fest där det enda som serveras är konjak i dricksglas. Bakom mig har jag en enorm bokhylla. Den täcker lika många kvadratmeter vägg som min lägenhet hemma i Stockholm är stor. 

Jag svettas. Jag har knutit upp slipsen och stoppat den i kavajfickan. Jag står tyst. Tidigare har jag fått hela sällskap att vrida sig av skratt. I vanlig ordning drabbades jag av språkförbistring. Jag behärskar inte engelskans nyanser och har återigen blandat ihop orden björn, öl och skägg. Därav skratten.

I want to have an enormous bäär… No sorry! An enormous beer. You know what I mean? Bärd? No. In my face… A great bäär. You know. A bäärd you can cut with a scissor.

Många jag känner älskar New York. De drömmer om att åka hit och när de inte är här längtar de hit. Stockholm är bara ett andra hem. Ett tillfälligt måste. Jag hör inte till dem. Men jag förstår drömmen om världsstaden. Och just nu, med skorna på, med konjakglaset i handen, ser jag rakt in i den drömmen.

Kanske är vi femtio människor som som trängs framför den enorma bokhyllan. Jag har aldrig sett vackrare människor. Jag har heller inte sett en grupp människor som är lika homogen. Jag är den ende mannen utan glasögon. Jag är även den ende mannen i hela den vidsträckta våningen som inte bär skägg. Kemp Muhl sitter vid mina fötter. Hon har precis spelat tamburin. En man vilar sitt huvud i hennes knä. Han har en gammal militärjacka. Han liknar John Lennon.

Stråkkvartetten fortsätter spela. För givetvis finns det en stråkkvartett här. Den är lika självklart som den enorma bruna flygeln. Alla ler. Inte falskt, utan innerligt, jag tror att de är lyckliga. Jag är djupt olycklig. Jag står med något i handen som aldrig kan bli mitt. Trots att jag är så nära Sean Lennon att jag kan känna lukten av det svett som hans flickvän långsamt torkar från hans panna är jag bara en tillfällig besökare. Jag ser på en tavla. Tavlan skiftar färg. Den begåvade pianisten lägger återigen händerna över tangenterna och bevisar sin fullkomlighet. Han är festens centralgestalt. Spelar en trudelutt, skämtar lite med Kemp, spelar lite till, knäpper upp en knapp i sin jeansskjorta.

Inget av det här kan någonsin bli mitt. Och det är som det ska vara. Men sorgligt.

Några timmar tidigare har jag suttit på en fik med en svensk kompis. Jag är överlycklig över att få prata svenska. Att inte behöva försöka kommunicera med hjälp av you know, like you know, eh, you know, like, like, like. Vårt samtal är i skymningen, vi sitter vid fönstret längst med en gata med låga hus. Vi pratar om ord. Hur enormt lång tid det tar att bemästra och in i djupet förstå ett ord. Jag radar upp de ord som för tillfället upptar mina tankar. Värdighet, underkastelse. Vi kommer fram till att båda orden är extremt lätta att missförstå. Kanske kan de inte ens uttalas högt. Samtidigt är de svåra orden de mest intressanta. Man kan veckla dem ut och sen in igen i månader innan man är färdig med dem.

Det blir mörkt på gatan utanför. Vi är framme vid det sista ordet, det svåraste ordet.

Det är ordet sorglös.

Timmar senare står jag med konjakglaset i handen. Jag låter blicken vandra över bokhyllorna, skäggstubb och axelbanden till Kemp Muhls linne. Jag har aldrig tidigare sett så mycket sorglöshet.

Och den har aldrig tidigare känts lika avlägsen för mig att erövra.