En resenärs bekännelser

Jag har aldrig trivts i underjorden. Jag är morgonmänniska och föredrar gryning framför skymning. Jag behöver ljuset. Det är därför jag undviker att åka tunnelbana. 

Vi har haft ett dåligt förhållande. Vi har baktalat varandra. Jag har sagt saker i stil med jag gillar dig väldigt mycket, men det är inte kärlek, det handlar bara inte om kärlek. Mina vänner har sett våra slitningar och i vanmakt skakat sina huvuden. Men ni är ju som gjorda för varandra! Ni får bara inte vara så kritiska. Ett förhållande är inte perfekt. Så har de sagt i välmening och med goda ambitioner. Jag har hakat upp mig på utseende, lite ytligt, men sant. Jag har sagt att jag inte kan älska det brutala, att jag är för besatt av öppenhet och natur för att lockas av mörk sten, gotiska höjder och blinkande neon.

Men allt det här är ändrat nu. Vi har mött varandra i ett nytt ljus. Dagsljuset. 

Det är en annan stad jag sett. Istället för tunnelbanans trängsel har jag susat upp för avenyerna med ena foten i asfalten. Det är min vän Joshua jag har att tacka. Och hans vespa. Jag var skeptisk till en början, på samma sätt som jag alltid är skeptisk till idéer som verkar dödsföraktande. Men igår satte jag mig längst bak på pakethållaren och sa ja till äventyret. Joshua har bott här i några år nu och bedömer trafikens marginaler ned på millimeternivå. Vi åker mellan taxibilarna, jag känner den gula färgen gnida längst med byxbenen. Ingen tar sig fram lika snabbt som vi. Cyklisterna med sina obromsbara hemmabyggen lämnar vi långt bakom oss. Bilarna har inte en chans.

Staden är ljus och vacker. Jag håller armarna runt min ciceron som någonstans inombords säkert njuter av att korsa gatorna med en sådan våghalsig iver att jag ett antal gånger utbrister vi kommer att dööööööööö!

Luften är frisk i femtio kilometer i timmen. För någon sekund försvinner min hemlängtan, min intensiva vilja att försjunka i den stillhet, den lunk och trygghet som vardagens hos min själasörjare utgör. För ett ögonblick tänker jag att det här kanske är en kärlek som kan utvecklas. Att min relation till New York inte är helt omöjlig. 

Några timmar senare är vi på besök i ett hus med fyra våningar. Stuckaturen är så utsökt, takhöjden så befriande, människorna så vackra in i minsta por att vi tror oss ha snubblat in i en tonårsfantasi om storstadens lockelser. Det var länge sedan jag kände mig så medelmåttig. I den känslan vilar ändå ett löfte. Det är löftet om att det alltid kommer finnas något mer. Att världen är stor och omöjlig att erövra. Att du aldrig kommer bli nöjd. Att du är oerhört ofullkomlig. Och det är precis som det ska vara.

Jag föredrar ofta dröm framför verklighet. Det är därför jag är en dålig resenär. Varje resmål är utifrån mitt perspektiv givetvis som mest intressant på hemmaplan. När alla möjligheter fortfarande ligger vidöppna, Lady Gagas pianofingrar ligger ömt i min utsträckta hand, jag har skapat oordning bland hennes oordnade kläder, min engelska är spirituell istället för högst stapplande och fattig. Vi somnar bredvid varandra som ett gammalt par, sen äter vi frukost på hotellets takterass där någon har glömt att låsa locket till flygeln, vi spelar regndroppspreludiet fyrhändigt, sen sitter vi på vespan ned för avenyerna. 

Men ibland slår ruset till och verklighet och fantasi rör sig mot varandra som på den där skolpojksmålningen där två färger möts  på det våta pappret och flyter in i varann. Stuckaturen sänker sig över oss. Allt omöjligt inträffar. Och en sista tanke surrar innan minnesluckan slår till. Om jag berättar om det här kommer ingen att tro mig.