Äta ute

Jag har en lillebror som nu är sexton år gammal. Redan som litet barn var han en konnässör. När vi var på restaurang med familjen och fick antingen dålig service eller tråkig mat ställde sig den dåvarande åttaåringen upp och domderade så att det skallrade i porslinet. Nä, nu går vi till Tranan! 

 Trots att det var femton år kvar innan vakten skulle släppa ned honom i den trånga källaren där jag gissar att Tom & Ed just det här året spelade sina senaste skivbacksfynd var Tranan för min lillebror urbilden för hur en restaurang skulle se ut.

Kvarteret vi växte upp i delade innergård med den oföränderliga restaurangen vid Odenplan. Lekte man lugnt nere i sandlådan gick det att känna doften av Wallenbergare och Biff Rydberg och en gång per år, när mamma fyllde år, fick vi träda in i templet med de rödrutiga dukarna, det högljuda sorlet och kändisbrorsor i garderoben.

Jag minns kvällarna där som alldeles extra magiska. Man fick efterrätt, men ingen förrätt. Menyerna var enorma ark. Det var trångt mellan borden. Hade man tur kunde man se en välbekant musiker, antagligen Titiyo eller Eric Gadd.

Min oäventyrliga och trygghetsfokuserade ådra har sedan dess alltid lockat mig tillbaka till min barndoms rutiga duk. Sitter jag i en främmande bar eller vid ett nytt middagsbord kan jag drabbas av ett sting av vemod ifall maten är smaklös eller vinet smakar vatten. Och så dyker den där instinktiva tanken upp. Nä, nu går vi till Tranan. 

Det här förhållningssättet till barndomens tempel är givetvis både förlösande och problematiskt. Jag har aldrig behövt resa. Aldrig göra nya upptäckter. Jag har varit nöjd. Och i nöjdheten finns en befriande tacksamhet. 

Samtidigt ser ni givetvis snubbeltråden. Tänk om Tranan inte är de fem kontinenternas bästa restaurang? Eller ännu värre. Tänk om jag någon gång i stimmet vid Odenplan känner en känsla av otillfredställelse. Vad ska jag göra om frasen nä, nu går vi till Tranan förlorar sin kraft.

På fredag äter jag middag där igen. 

Sen lämnar jag min gamla liv bakom mig.

I New York, bland mina pianospelande vänner, serveras inga Wallenbergare.