Postdigitalism

Oh ja. Jag glömde berätta. Om den där sista kvällens fest. Vi var där båda två. Det var festen till postdigitalismens ära. En fest lika självklar som att termen snart kommer lägga sig sida vid sida längst med andra kända verklighetsbeskrivningar.

Jag har alltid velat känna basen flimra genom mig från pol till pol. Jag trodde jag sökte mig till dansgolvet för att hitta mig själv, men upptäckte att lockelsen var förlora sig i andra. Just denna kväll var det Kornél Kovács som förde mig till detta förlösande, högst sorglösa, tillstånd. Samme Kornél som jag en gång träffade på Götgatan för en massa år sedan. Han spatserade gatan fram med ett högst utstuderat paraply i näven. Kanske hade han inte ens fyllt tjugo. Inte visste jag då att den spenslige spatsören skulle utvecklas till den bäste dj:n jag hört.

Det är nu lördag kväll. Klockan är 02.15. Dansgolvet är trångt. Även Rasmus Fleischer känner basen flimra från pol till pol. Det är så jag tolkar hans rörelser. Jag känner mig oförskämt ung igen. Som om jag tålde annat än mellanöl, som om jag fortfarande sov i soffor på efterfester och vaknade upp med en halvt uppäten korv i ena handen och någons fot som jag av misstag greppat i sömnen i den andra.

Tidigare på kvällen hade jag blivit bjuden på middag. Det avlånga bordets gäster var sammanlänkade via ett gemensamt intresse, ett intresse för världen bortom människans fattningsförmåga. Jag delade bröd med präster och psykologer, lyckoforskare och livsnjutare. Under några kortar timmar var varje tanke kristallklar. Mina mörka grubblerier fick sammanhang. Och plötsligt var det bara att lyfta bort det där sammanhanget från axlarna. 

Men en sak glömde jag berätta när vi närmade oss frågan om människans gränslösa förmåga till självsuggererad meningsbyggnad.

Jag glömde berätta att jag alltid har velat känna basen flimra genom mig från pol till pol. Jag trodde jag sökte mig till dansgolvet för att hitta mig själv, men upptäckte att lockelsen var förlora sig i andra. Upplevelsen av att inte längre ha ett jag.

Det är en närmast narkotisk känsla.

Jag hade den känslan i min hand.

Och jag lyckades hålla den kvar.