Andra saker som brunnit upp

Jag tänker ofta på förluster. Särskilt förlorad kunskap är något som lockar min fantasi.

För en tid sen, ja det var väl egentligen mer än två tusen år sen, förstördes biblioteket i Alexandria. Här fanns hela den antika världens kunskap samlad. Varför det brann ner? Ja, det är lite oklart. Kanske spred sig elden från ett anfall signerat Julius Caesar. Kanske var det en kristen mobb som tände eld på bokrullarna i ett anfall av religiös yra som gick ut på att utrota all hädisk litteratur. Hur som helst. Förstörelsen av detta enorma bibliotek är en stor förlust.

Jag brukar fantisera om vilka gamla pergamentrullar som brann upp där inne i de enorma salarna. Ett okänt evangelium? Aristoteles bok om den skrattande människan (om den nu inte låg förgiftad i klostret i Rosens namn)? Eller några okända romaner av Homeros?

Tänk er Babel. Tv-programmet. Homeros kommer in, sätter sig mjukt i fåtöljen bredvid Daniel Sjölin. Välkommen Homeros! Författare till klassikernas klassiker – Iliaden och Odysseén! Homeros ser oberörd ut. Äh, de där gamla deckarna… De skrev jag ju under pseudonym tillsammans med min fru. Det var mest för pengarna vi gjorde det. Men ni skulle läst mina andra böcker! Innan de brann upp!

Kanske är min fantasi barnslig. Men det är sådant här som upptar min tid. Långa historier i mitt huvud.

Kanske är det som mörkerrädslan.

Jag är inte helt vuxen ännu.

Att brinna

“Brinner jag?”

Jag stod på Kåken i fredags och kände att någonting hettade till på ryggen, och tänkte att det inte kunde skada att fråga. Min föraning stämde. Min jacka brann. Sedan började min skjorta också brinna. Hade råkat gå för nära ett bordsljus. Efteråt luktade som om man bränt Filippa K på bål.

Det var inte första gången jag gått för nära.

Mitt första möte var i sjuårsåldern. Jag undrade hur spisplattor egentligen fungerade. Var de bara varma när de var påslagna? Omedveten om fysikens lagar lade jag handflatan på spisplattan.

Några år senare undrade jag hur bomber fungerade. Jag tömde kinasmällare på krut och började packa dem i en rödmålad toalettrulle. Dumt nog blandade jag svartkrut och knallpulver, och fick skämmas i veckor för mina permanentade ögonbryn.

Senare var jag ännu dummare. En sen sommarkväll började en stor fabrik brinna i Bankeryd. Vi satt i mörkret, så nära att plaströken stack i näsan och fick ögonen att tåras. Det var en av min barndoms lyckligaste stunder. Att få se en så stor brand. Att få se hur plåtväggarna knycklades samman som en läskburk av hettan. Tidigt nästa morgon återvände vi. Fabriken låg i sanden som en bränd skiva blodpudding. Jag kröp in genom ett vikt fönster för att leta efter något efterlämnat. Kröp hukande fram när jag kände hur det hettade i fötterna. När jag tittade ner såg jag hur mina Lejon-skor smälte som marshmallows.

Jag undkom med näppe den gången, likaså i torsdags. Men är rädd för att det är en lycka som inte varar, att jag en dag vågar mig alltför nära.

Tack Mikaela för att du räddade mig.

De omöjliga jag en gång älskade

Min första kärlek var som ett knytnävsslag. Jag var sju år, satt i biomörkret och blev ögonblickligt förälskad i Ariel, den lilla sjöjungfrun. Jag hade ingen aning om varför, men jag älskade henne. Jag kände dock redan då att det var en kärlek aldrig skulle få leva i ro. Mitt lilla barnhjärta genomfors på samma gång av rodnande blod och som av glasbitar. Samma natt låg jag i min säng och grät.

Senare fällde jag även tårar för prinsessan Naushika och den bisexuella hårdkokta cyborgen Motoko Kusanagi. Okomplicerad kärlek har aldrig varit något för mig. Man kan säga att den där allra första känslan har förföljt mig. Kanske för att jag är en känslomässig flagellant. Jag attraheras av de omöjliga, dras till de hopplösa och älskar de som jag innerst inne vet att jag aldrig kommer att kunna leva med.

Jag kan dock inte påstå att det är ett sorgligt öde lika mycket som en komplicerad njutning. Jag hyser samma känslor för omöjlig kärlek som för hämnd. Jag vet att det är fel, att det inte är bra - men jag kan ändå inte låta bli att leka med elden. Det bränns - men det är också lite skönt.

In Treatment - Del I

Hur känns det idag?

Jo, tack. Bättre än igår.

Du var trött igår?

Trött är en underdrift. Jag var lam. Det var först i skymningen som jag lyckades lämna sängen.

Men då mådde du bra igen?

Nej, det var ungefär lika illa. Jag försökte gå på fest men märkte, efter tio minuter bland alla vänner, att jag kallsvettades, höll på att svimma och inte kunde formulera mig i meningar mer avancerade än jag är inte frisk. I dessa svinistider kändes det inte bra.

Kan man säga att du skämdes över ditt uppträdande?

Skämdes och skämdes… Jag tror inte det är bra att fastna för djupt i sina föreställningar om skam. Men visst. Det är nog första gången jag lämnat en fest på så kort tid.

Om du inte skämdes, vad var det för känslor som fanns inom dig under den där korta tiden på festen?

Hm. Okej. Jo. Jag skämdes. Du har rätt. Jag gjorde verkligen det.

Varför tror du att du skämdes?

För att jag inte kunde leva upp till mina egna krav på hur jag vill att jag ska uppföra mig.

Varifrån tror du de kraven kommer ifrån?

Att jag vill ha kontroll över mitt liv.

Är kontroll alltid bra?

Ja. Eller nej! Eller. Vilken svår fråga. Vad är kontroll liksom?

Vad tror du?

Just det ja. Du gillar inte att ge några svar. 

Nej.

Okej. Då får jag försöka svara då. 

Jag vill att den bild av mig själv som jag ger till andra människor ska stämma överens med den bild jag har av mig själv i mitt huvud. Och i den där bilden i mitt huvud finns det inte utrymme för att jag går omkring och svimmar på födelsedagsfester för att jag drack för mycket kvällen innan. Jag tycker inte det är ett korrekt uppträdande helt enkelt.

Drack du för mycket?

Ja. Absolut.

Varför?

För att det var hela tanken med kvällen. Du vet, vi har ju ofta snackat om sorglöshet här…

Jo, jag har börjat förstå att det är något slags underliggande tema i ditt liv just nu.

…och fredagskvällen var ett undersökande av en hedonism som jag inte riktigt vågat mig på tidigare. Det står ju till och med i en programförklaring här på bloggen. Du vaknar upp och likt Micaela Moreno en disig söndagsmorgon blir din första tanke: Något hände igår kväll, något fantastiskt, men vad? 

Handlade inte allt om du och Micaela spelade skivor i fredags, var det inte själva utgångspunkten för kvällen?

Jo, absolut! Och vi hade oerhört trevligt! Det är inte det. Det här är liksom mer på en filosofisk nivå. Har man haft roligt om man inte minns vad det roliga var?

Så du minns ingenting?

Jo, jag är alltid så kategoriskt. Förlåt. Klart jag minns. Men som i ett töcken!

Då kanske du minns var din borttappade plånbok är?

Jaha. Du har fått reda på det. Jo, den försvann någonstans på vägen. Första gången det händer på trettio år.

Jag ska testa en teori på dig här. Kan det vara så att du inte tillåter dig själv att ha roligt?

Hm. Så har jag också tänkte. Men jag tror inte det där stämmer. Alltså. Jag tror verkligen på det där med rus. Att det kan finnas något förlösande i att verkligen tappa kontrollen.

Är du förlöst?

Nej. Det är bara det… Jag blir inte förlöst av alkohol. Inte långsiktigt.

Så du ska gå över till andra droger?

Nu är du bara dum. Så menade jag inte alls. Jag tror att det finns olika vägar till förlösning. Drickandet är bara inte min väg.

Hur skulle de där andra vägarna se ut då?

Det är det jag inte riktigt vet. Jag är lite handfallen här. Absolut. Alltså. Jag tror jag måste förtydliga det här. Jag hade det underbart trevligt hela fredagskvällen. Från middagen på Prinsen till att jag och Fonky ramlade in i en taxi runt klockan fyra på morgonen. Det är bara det att jag tror att jag skulle haft lika trevligt utan att vara berusad.

Men varför blev du då det? Känner du inte dig själv så bra att du kan säga stopp när det är dags?

Jo. Egentligen gör jag ju det. Men du vet, jag tänkte att jag skulle undersöka vad som hände om jag för en gång skull inte gjorde det. Stoppade mig själv.

Jag tror att vi kan sammanfatta det här då. Du ville undersöka en sak, gjorde det fullt ut. Vilken blir din slutsats?

Att jag älskar att umgås med människor under de formerna. Natten. Glädjen. Alla oväntade möten. Att det leder till en känsla av att befinna sig i nuet. Att verkligen kontrollera nuet. Men att ingenting är värt att ett dygn senare gå och svimma på en födelsedagsfest för att vinet dragit ut all kraft ur kroppen.

Det låter nästan som att du håller på och blir nykterist.

Det skulle ju onekligen bli en ny utmaning. Och det här forumet är ju ett sammanhang för utmaningar. Tja, kanske det?

Ska vi säga att du från och med nu inte får dricka mer än två glas vin per kväll. Och nästa gång vi träffas så utvärderar vi det?

Ja. Det låter som en spännande idé. 

Är det något mer du vill tillägga?

En sak till. Du vet jag håller ju på och läsa Bröderna Karamazov.

Ja, det har du väl gjort sen i somras. 

Jag tror jag vill bli som Aljosja.

Vad är det som hindrar dig?

Hm. Jo. Alltså det här är lite känsligt.

Det är meningen att vi ska beröra känsliga saker här.

Du vet. Orsaken till att jag ändå uppskattar det där ruset som vi pratat om så mycket här… …det är att en bit av mig framkommer i det där virrvarret. En bit som är oerhört sann, men som jag inte riktigt har tillgång till. Alltså. Det är en uppriktigt känslosamhet som jag skulle vilja ha tillgång mer.

Kan du beskriva det lite enklare?

Ja. Att jag tycker om människor. Väldigt mycket. Det här vet jag ju hela tiden. Men får inte alltid det ur mig. Det är en känsla av… innerlighet. Ja, innerlighet! Det är rätt ord. 

Och den spärren tycker du att alkoholen tar bort?

Alltså. Egentligen inte. Jag lever inte ut den då heller. Men mina tankar går lättare åt det hållet. Och jag tror det där tillståndet faktiskt går att fånga. Även i vardagen.

Aljosja dricker inte?

Nej, jag tror inte det. Inte som sina bröder. Eller som sin far!

Vad är det som finns inom honom som du vill ha?

Det naiva. Att kunna omfamna världen.

Jag tror vi slutar där.

Ja. Jag ska tänka mer på det här tills nästa gång.

Ooh Aah… Just a Little Bit

Sist det hände var på Anders födelsedag i januari. Jag hade i princip tjatat mig till att få spela skivor på festen som hölls på Spy Bar en sen lördagsnatt. Kvällen bakom skivspelarna delades med en annan dj – Micaela Moreno.

Jag minns det som en överträffad dionysisk kväll.

Eller. Minns och minns…

Jag är ingen stor drickare. Väldigt få gånger glömmer jag bort morgondagen. Väldigt få gånger övervinner ruset och själva nuet känslan av att strunta i framtida bekymmer. Men just den här januarinatten hände det. Efter klockan 02 finns bara vakuum i mitt minne. Vilka låtar spelades? Inte en aning. Vilka träffade jag? Inte en aning. Varför hade alla skivor jag bar med mig hem en hinna av likör över sig? Nej, har inget svar på det heller.

Det jag vet är att Micaela har en känsla för sorglöshet som jag saknar.

I kväll delar vi dj-bås igen.

Smitta

Att vakna tre timmar innan klockan ringer är ett dåligt tecken. Jag behöver inte ens öppna ögonen för att upptäcka att något inte står rätt till. Det är alldeles för tyst från gatan utanför. Bussarna har inte börjat gå så här tidigt. En ensam man verkar vanka fram och tillbaka på gatstumpen där nere, han hostar ljudligt, kanske står han redan och väntar på att vårdcentralen tvärs över vägen ska öppna om någon timme.

Där ligger jag med slutna ögon och låter tankarna undersöka min kropp. Jag känner mig som den som store modernistiske konstnären som i led med sin egen jaguppfattning ser kroppsliga krämpor som något förlösande. Jag tar tempen och konstaterar att 36,5 inte tillräckligt allvarligt för sängliggande.

Den eviga hypokondrin verkar förfölja mig. Dagens löpsedlar påverkar helt klart min hälsa. Men det har blivit bättre.

Jag minns en episod från min barndom. Kanske var jag tio år och stod framför spegeln i badrummet och funderade. Jag var övertygad om att jag var sjuk. Jag kände det i hela kroppen, en lätt huvudvärk, ett svagt illamående. Det fanns så många oroliga tankar inom mig som inte fick något utlopp. Jag tänkte att den enda utvägen var att erkänna sanningen inför sig själv. Att jag hade HIV.

Antagligen var det larmrapporterna på tv i slutet av 1980-talet. Kanske var det någon tidningsartikel jag långsamt hade ljudat mig igenom. Men jag var helt övertygad om att jag hade blivit smittad av den här nya dödliga sjukdomen. Att jag inte hade en aning om hur HIV smittade skänkte jag inte en tanke. Så långt sträckte sig inte min fantasi. 

Så där stod jag framför spegeln och inväntade undergången. Det var tjugo år sen nu. Men ännu har ingenting helt lyckats skrämma bort de där typerna av tankegångar. 

En del av mig är alltid döende.

Förälskelse. Barn. Frimureri.

Att bo på slott är så som livet borde vara. Tystnaden, vinet, samtalen. En ormvråk i hörnet, drottning Kristina på väggen, Eric vid pianot och jag själv som lägger de sista orden till en bok.

Såhär skulle jag sammanfatta vistelsen:

Övergripande tema: Förälskelse. Barn. Frimureri.

Dryck: Slottsöl.

Olösta dilemman: Hur förklarar man för Cicero vad en microprocessor är? Hur blir man rik?

Antiklimax: Spöket.

Konflikter: Teologi vs. Vetenskap. Alex Schulman vs. P O Enquist. Sofi Fahrman vs. Elin Kling.

Konklusion: Vem som var romantiker, vem som inte var det.

Mat: Hjort.

Djur vi såg: Ett får.

Oväntade bekännelser: Eric och klass 9A.

Vändningar: Min första twittervän.

Musik:

Lärjungen

Hemkommen från slottet går jag igenom våra anteckningar. Min blick faller på uppmaningen som toppar min att-göra-lista. “Eric börjar närma sig och undersöka Anders synd”. Det är en uppfriskande appell. Aldrig är väl synden så stor som i den direkta närheten med frälsningen. Anders borde ju veta, länge har han studerat ämnet. 

Detta nya liv som aldrig tidigare varit mitt hägrar långt borta i en vindlande korridor, kantad av skam och rigid självbild.

Det finns nu bara ett sätt för mig att vandra den rätta vägen.

Jag ska bli en lärjunge.

En efterföljare som lagt bort mitt fisknät i väntan på annan fångst.

Avbrott

Andetag i natten

Klockan 03.02 vaknade jag med ett ryck. I och med att jag hade somnat med täcket över huvudet hade min kropp börjat koka. Jag var nu genomblöt av svett. Men jag ville inte ta bort täcket från mitt huvud. Mörkret var fortfarande alldeles för kompakt i rummet.

Bredvid mig sov Anders. Eller sov kanske inte var det rätta ordet. Han brottade sig genom natten. Hans andning verkade komma från en mycket trött Darth Vader som kämpade sig uppför ett berg i Himalaya med mycket tung packning. Det var en hes andning, utdragen, ljudlig. Han sov. Och hade somnat snabbt, hans ord hade ännu inte ekat färdigt i gemaket innan sömnen slog till.

Där låg jag i svetten och var tvungen att rannsaka mig själv. Jag kunde inte avfärda mina egna rädslor längre. Jag låg där, ensam och var mörkrädd. Sagorna om vad som hänt i det här rummet var inte längre sagor. De var verkliga. Och jag vågade inte sova med huvudet ovanför täcket. När ska jag bli vuxen? var det sista jag tänkte innan det första gryningsljuset föll in genom de tunna gardinerna och jag somnade igen.

Medan vi låg där de sista timmarna av natten smög osynliga steg runt sängen. Kanske undrade vår nattliga gäst vem som andades så kusligt. Kanske var även hon rädd i natt?

Nyare inlägg »