Mörker

I förra veckan var jag på konsert. Mitt favoritband var i stan. Det var inte fullt på Debaser den här tysta vardagskvällen. Men vi som var där visste verkligen varför vi kommit. Vi var där för hatet, brutaliteten, vansinnet, agitationen, oljudet, uppviglingen.

Den finns en speciell nerv i allt som Totalt Jävla Mörker gör. Det är en nerv som jag saknar. Jag behöver kompensera. Ändå står jag längst bak i publiken. Långt där framme stångar ystra punkkalvar sina tuppkammar mot varandra tills håret vissnar som ovattnade blommor. En gång var jag en av dem. All ilska försvann i det där stångandet.

Jag undrar vart min ilska har försvunnit nu för tiden.

Barndomstrauma 2: Sprit

Varför hade just mina föräldrar stans bästa hembränt?

Det var en fråga som jag tror har format mina alkoholvanor mer än jag anar. Men låt mig börja från början. Jag invigdes i vinets värld, eller snarare spritens, sommaren då jag fyllde 14. Min mammas nya kille var biker och midsommarfesten hölls på hans klubb. Ett trettiotal knuttar i läder som spände mot deras hallonröda bukar var samlade med sina blonderade dagisfröknar. Bredvid jordgubbarna ställde mamma en kolabrun snaps. Det var dags att bli vuxen.

Jag vaknade några timmar senare i ett nerspytt tält. Mamma kom in och tröstade. “Det går nog bättre nästa gång.”

Jag förstod snart att någonting var mycket fel. För de flesta av mina vänner var alkohol någonting mystiskt, hemligt, förbjudet. Men inte för mig. Jag hade garderoben fylld av sockersöta likörer, fruktviner och cider som mina föräldrar köpt åt mig på våra semestrar i Danmark. Men jag rörde dem inte, och berättade inte heller för mina vänner om denna “skatt”. Istället försökte jag passa in, jag spelade med i deras känsla av vuxenförtryck och längtan efter fylla. Jag ville så gärna dela deras glädje över att halsa en smuggelöl bakom Konsum. Men innerst innne kunde jag inte det, och jag beskyllde i hemlighet mina föräldrar för att ha berövat mig ett av ungdomens stora mysterier.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar när jag skulle gå på fest, inte för att de skulle bli upprörda utan för att de skulle börja sitt tjat om att jag skulle byta ut min fulsprit mot “stans renaste hembränt”, som naturligtvis råkade finnas i just vår källaren. När jag tackade nej blev de upprörda: “Vill du bli blind eller?”. Just där och då var jag faktiskt beredd att ta den risken. Hur skulle jag annars göra motstånd?

Mitt första uppror bestod i att tillsammans med några vänner att starta eget i skogen. Vi jäste en enorm sats med mäsk i en övergiven Renault. Problemet var att vi inte kom längre än så, renandets mysterier låg bortom oss. Men vi tappade inte modet. Vi silade mäsket i kaffefilter och drack den pissgula vätskan som den var. Gjorde tappra försök att blanda bort den vidriga jästsmaken med läsk och saft utan vidare framgång. Vi tappade mäsket på trelitersdunkar, lade dem i ryggsäcken och sög i oss skiten via en platsslang. Vill man göra uppror får man vara beredd att svälja det bittra.

Ärligt talat så funkade inte mäskupproret något vidare. Men så en dag lyckades jag sätta fingret på den tändande gnistan. 17 år gammal utropade jag mig själv till nykterist. Nyheten mottogs med tyst indignation. “Vad är det för fel på pojken?”, “Varför ska han vara så märkvärdig?” och “Det går snart över” var orden som viskades bakom min rygg. En genuin oro spreds sig inte bara i familjen utan hela släkten. Plötsligt kom mormor med en flaska vin: “Till någon trevlig stund” sedan kom farmor. Trots mina protester skulle vin och whiskey hädanefter att bli det man gav mig vid varje möjligt tillfälle: julklapp, födelsedag, namnsdag. Kanske var nykterhet något extra provocerande i min hemstad, jag hamnade farliga nära de “frireligiösa djävlarna”.

De gav mig det trots att de visste att jag hatade både vin och whiskey. Jag sålde whiskeyn till vänner och kokade glögg av det dyraste vinet som trots.

Och den återkommande frågan: “Vill du ha en drink?” besvarade jag med “Ett glas isvatten, tack!”

Det är först efter att jag flyttade till Stockholm som jag någorlunda har kunnat hämta mig, och anpassa mig till min generations normala osunda alkoholvanor. Men när jag kliver på tåget hem föredrar jag fortfarande en “Water on the Rocks”.

Konst

Jag har ett hem med vita väggar. I ett rus av förändringsvilja för några veckor sedan bestämde jag mig för att göra mig av med ungefär hälften av allt jag äger. Kvar blev en våning där P2:s förmiddagsprogram ekar mellan den blommiga tapeten i köket och den mer avantgardistiska i sovrummet. Jag har rivit ut mina ägodelar för att få luft och ljus. Men på köpet fick mina rum en air av bostadsannons över sig, en vag liten förnimmelse av det moderna södermalmsboende över sig. Inte helt lyckat.

Den senaste tidens debatt om figurationer har varit intressant. För er mer religiöst bevandrade som i mig sett inkarnationen av Johan Lundberg måste jag göra er besvikna. Jag omfamnar gärna det postmoderna samt det efterföljande fortfarande utan namn. Hierarkin är verkligen bruten. Det är bara det att jag gillar djur.

Och alla dessa djur har råkat hamna i norske Christer Karlstads målningar. Samma nerv som inom mig faller för Horse & Hound, samma nerv har nu fått mig att fångas av hästar som sover med hovarna rakt upp mot natthimlen, björnar som förtroligt lägger tassarna på varandras axlar medan de melankoliskt blickar bort mot horisonten i samförstånd och hjortar som skrämda hoppar rakt in i någons dagdröm. 

Min lägenhet kommer att bli en märklig plats med alla de här varelserna uppspikade på väggarna. En djurpark.

Anders. När åker vi till Oslo och köper konst?

Barndomstrauma 1: fri uppfostran

Jag har funderat vidare på vilka trauman man bör ge sina barn, och beslutat mig för att ta lärdomar från min egen barndom. Inte så mycket för att jag är enastående som för att jag av någon anledning är tillräckligt respektlös för att inte invänta de berörda personernas frånfälle.

Fri uppfostran

Vill du ha ett normalt barn, med andra ord en mellanstadielärare, som dricker grönt te och inreder sitt hem som en Ikea-monter, satsa på måttlighet. Vill du däremot ha något annorlunda så drillar du antingen ditt barn som en anal preussisk general eller låter dem vandra ensamma in to the wild. Jag är ett barn av den senare skolan.

Att aldrig läsa en läxa, aldrig ha en tid att passa, regler att följa eller moral att efterleva ger förstås en hel del men på ditt barn. De kommer inte att klarar av att vara fast anställda. De kommer sakna mentalt behov av sociala trygghetssystem. Ha svårt för relationer och sakna all tillbördig respekt för auktoriteter, kunskap och utbildning. De kommer även se på sin omvärld som en djungel. Överlevnadsinstinkten är ständigt närvarande. Dessutom är deras moraliska kompass minst sagt tvivelaktig.

Ja, vad är då fördelen? Att vi lever i ett samhälle där dessa “men” kan ses som talanger.

Min favoritfilm

Jag har en vän som vet mycket om film. Han är till och med programledare för ett helt radioprogram i ämnet. Vi har ofta jobbat ihop, min vän och jag. Det har inte alltid varit helt konfliktfritt. Vi har, ja vad man ska man säga, lite olika smak. 

En gång hade vi ett förtroligt samtal. Jag lättade mitt hjärta och avslöjade vilken min absoluta favoritfilm var. Sen den dagen finns det inte samma lätthet i konversationen oss emellan.

Jag har länge älskat Notting Hill. Kanske är det något med bokhandeln som Hugh Grant jobbar i. Alla dessa kartböcker. Alla potentiella resor som aldrig blir av. Det bitterljuva i det.

Eller så är det känslosamheten.

Det är inte på det sättet att jag verkligen tror att den där romantiska drömvärlden verkligen existerar. För mig är filmen lika overklig som Star Trek II: The Wrath of Khan. Men det är själva overkligheten som är det centrala. Den väcker en… tja… ska jag våga säga ordet… ömhet inom mig. Och den känslan är jag på ständig jakt efter.

Ni vet den där känslan som väcks när någon lyckas charma Idoljuryn eller när Hugh Grant, utsänd från Horse & Hound, slutligen erbjuder Julia Roberts hela sitt liv samtidigt som slutmusikens stråkar dränker hela bilden.

Varje gång jag för någon nämnt namnet på min favoritfilm har jag märkt hur blickarna slocknat, hur samtalen har dött, den spirituella gemenskapen runnit ut i sanden, dörrar stängts och förtroligheten flytt.

Notting Hill har dömt mig till ensamhet.

Götgatsbacken

Det fanns en tid. Kan det varit år 2000? Jag var definitivt rätt ung. Lyssnade på Radiohead på dagarna. Drömde om att vara dj på G-klubben på nätterna. Pengar hade vi ont om. Ett paket leverpastej och en hög med knäckebröd innebar mat för en vecka. Men tid fanns i överflöd. Och den tiden fördrevs på fik.

Stans bästa kafé låg på den tiden i Götgatsbacken. Här satt vi, alla vi som drömde om att en dag komma in på en förberedande konstskola, alla vi som trodde oss vara ämnade för något extraordinärt men som inte hade förstått att en kvällskurs på Folkuniversitetet inte innebar något givet avancemang i hierarkierna. 

Jag var ung. Och förvirrad av bibliska mått. Vi hade en vän som jobbade på det här fiket och för henne hade jag berättat, i förtrolighet, att jag ansåg hennes kollega, som varje dag värmde paj åt oss, vara världens vackraste.

Den här lilla överlämningen av information var givetvis ett steg i rätt riktning för den som lever efter devisen det enda som premieras i livet är mod. För mig handlade det mest om bävan. Efter några mycket flackande blickar var det på något sällsamt vis ändå dags för ett möte oss emellan. Vi bestämde plats. Götgatsbacken. Vid tunnelbanan. Lördag. Klockan 12.00. 

Jag hade planerat mötet in i detalj. Jag visste att jag skulle vara nervös. Närmast skräckslagen. Enda botemedlet ansåg jag vara att snabbt dricka en folköl precis innan vi skulle ses. Men jag kunde ju inte gå omkring och dricka öl i Götgatsbacken en helt vanlig lördagsförmiddag.

Det var därför jag låste in mig på Wayne’s Coffees toalett vid korsningen Götgatan - Högbergsgatan. Ni som varit där vet att det inte är någon ädel plats. Klotter på väggarna, ett ilsket ultraviolett sken som är tänkt att skrämma bort narkomaner som inte kan se sina ådror i det onaturliga ljuset. Där satt jag stilla tillsammans med min lilla flaska på trettiotre centiliter. Jag tittade på klockan. 11.55. Okej, dags att korka upp.

Två minuter senare låste jag upp dörren. Nervösiteten lika stark som förut. Mitt trick hade inte fungerat det minsta. Jag stegade ner det korta metrarna till tunnelbanan och vi möttes i en tafatt kram.

Det var nu jag insåg mitt misstag. Det var en senvinterdag med bra väder. Vi var inte de enda på Södermalm med fikaambitioner. Överallt var det fullt. Och den där ölen rann igenom min skälvande kropp som ett ilsket vattenfall. När vi kommit ner till String vid Bondegatan var läget akut. Jag behövde gå på toaletten. Inom en minut.

I den här situationen skulle den erfarne relationskonsulten rekommendera ärlighet. Men jag var på den här tiden alldeles för pryd för att föra in toalettbekymmer i konversationen. 

Jag såg endast en utväg. Att fly.

Och med tanke på att alla förklaringar skulle verkat långsökta gav jag den första dök upp i huvudet. Du. Jag måste dra. Nu! 

Fem minuter senare var jag tillbaka i det ultravioletta ljuset på Götgatsbackens sunkigaste toalett. Svettig. Fortfarande darrig av anspänningen. Vår träff var över. 

Men jag var i alla fall inte längre kissnödig.

Om uppfostran

Barn tycks ploppa fram som höstsvamp i år. I varje fall i mina kvarter. En vän frågade mig nyligen, med anledning av att han ska bli pappa, vilka “trauman” man bör ge sina barn för att de ska växa upp och bli något viktigt. Jag håller med honom om att det behövs åtminstonde en nypa  av revansch, hämnd och hat för att forma en intressant personlighet. Det finns inget tråkigare än att möta människor som haft en helt problemfri uppväxt. De är lite som mänsklighetens tacos.

Jag är orolig för att föräldrargenerationen som växer upp nu och förläser sig på barnpsykologi kommer att föda upp den mest menlösa generation människor vi har sett på den här jorden. Men förmodligen tänkte Myrdal, Kullenberg och Guillou samma sak för 30 år sedan. Och de fick väl rätt, med sina mått.

Jag lyckades en gång lura mig till en bäbiskrönika i Mama där jag liknade spädbarn med Hitler. Jag blev senare påkommen när de bad mig att skicka en bild på “mig och mamma-magen”.

Jag ska dock inte påstå att jag är en föredömlig uppfostrare. Mina föräldrar lade mina fem yngre syskons framtid i mina händer. Det var ett experiment som gick riktigt fel. Jag lyckades rädda mig själv dock. Jag är förmodligen Jönköpings Mengele. Jag kan dock inte ta åt mig hela äran, mina föräldrar gjorde sitt bästa för att putta våra själar över kanten.