Om uppfostran

Barn tycks ploppa fram som höstsvamp i år. I varje fall i mina kvarter. En vän frågade mig nyligen, med anledning av att han ska bli pappa, vilka “trauman” man bör ge sina barn för att de ska växa upp och bli något viktigt. Jag håller med honom om att det behövs åtminstonde en nypa  av revansch, hämnd och hat för att forma en intressant personlighet. Det finns inget tråkigare än att möta människor som haft en helt problemfri uppväxt. De är lite som mänsklighetens tacos.

Jag är orolig för att föräldrargenerationen som växer upp nu och förläser sig på barnpsykologi kommer att föda upp den mest menlösa generation människor vi har sett på den här jorden. Men förmodligen tänkte Myrdal, Kullenberg och Guillou samma sak för 30 år sedan. Och de fick väl rätt, med sina mått.

Jag lyckades en gång lura mig till en bäbiskrönika i Mama där jag liknade spädbarn med Hitler. Jag blev senare påkommen när de bad mig att skicka en bild på “mig och mamma-magen”.

Jag ska dock inte påstå att jag är en föredömlig uppfostrare. Mina föräldrar lade mina fem yngre syskons framtid i mina händer. Det var ett experiment som gick riktigt fel. Jag lyckades rädda mig själv dock. Jag är förmodligen Jönköpings Mengele. Jag kan dock inte ta åt mig hela äran, mina föräldrar gjorde sitt bästa för att putta våra själar över kanten.