Mörker

I förra veckan var jag på konsert. Mitt favoritband var i stan. Det var inte fullt på Debaser den här tysta vardagskvällen. Men vi som var där visste verkligen varför vi kommit. Vi var där för hatet, brutaliteten, vansinnet, agitationen, oljudet, uppviglingen.

Den finns en speciell nerv i allt som Totalt Jävla Mörker gör. Det är en nerv som jag saknar. Jag behöver kompensera. Ändå står jag längst bak i publiken. Långt där framme stångar ystra punkkalvar sina tuppkammar mot varandra tills håret vissnar som ovattnade blommor. En gång var jag en av dem. All ilska försvann i det där stångandet.

Jag undrar vart min ilska har försvunnit nu för tiden.