Min favoritfilm

Jag har en vän som vet mycket om film. Han är till och med programledare för ett helt radioprogram i ämnet. Vi har ofta jobbat ihop, min vän och jag. Det har inte alltid varit helt konfliktfritt. Vi har, ja vad man ska man säga, lite olika smak. 

En gång hade vi ett förtroligt samtal. Jag lättade mitt hjärta och avslöjade vilken min absoluta favoritfilm var. Sen den dagen finns det inte samma lätthet i konversationen oss emellan.

Jag har länge älskat Notting Hill. Kanske är det något med bokhandeln som Hugh Grant jobbar i. Alla dessa kartböcker. Alla potentiella resor som aldrig blir av. Det bitterljuva i det.

Eller så är det känslosamheten.

Det är inte på det sättet att jag verkligen tror att den där romantiska drömvärlden verkligen existerar. För mig är filmen lika overklig som Star Trek II: The Wrath of Khan. Men det är själva overkligheten som är det centrala. Den väcker en… tja… ska jag våga säga ordet… ömhet inom mig. Och den känslan är jag på ständig jakt efter.

Ni vet den där känslan som väcks när någon lyckas charma Idoljuryn eller när Hugh Grant, utsänd från Horse & Hound, slutligen erbjuder Julia Roberts hela sitt liv samtidigt som slutmusikens stråkar dränker hela bilden.

Varje gång jag för någon nämnt namnet på min favoritfilm har jag märkt hur blickarna slocknat, hur samtalen har dött, den spirituella gemenskapen runnit ut i sanden, dörrar stängts och förtroligheten flytt.

Notting Hill har dömt mig till ensamhet.