In i skogen
Ni har säkert sett den där filmen Man tänker sitt – berättelsen där villaområdet står för ondskan, skogen för det förlösande men samtidigt hotande. Frälsningen finns i floden där nytt liv ges till alla dem som vill låsa upp sitt liv med hjälp av dop och forsande vatten.
Filmen har gett mig en ny morgonrutin. Precis efter soluppgången, långt innan staden vaknat, beger jag mig ut på en skogspromenad. Stigen jag vandrar på är väl upptrampad. Jag har Thoreau i innerfickan trots att det är en utnött klyscha.
Jag går igenom en gammal skog. Naturen beter sig som en högljud och implicit krönika i The Spy Bar Edition från 2002 som tiden har lagt sitt förlåtande täcke över. Träden sträcker sig efter mig, men de har stelnat i sin tänkta omfamning och de kan inte skrämma mig längre.
Här i Nackareservatet finns vilda djur men jag har inte de mjuka, håriga hoberfötter som krävs för att vandra ljudlöst. Jag kommer aldrig att få se björn här. Även om det är min högsta önskan.
Varje morgon har ett nytt mål. Just den här vandringen går mot den där igenväxta tjärnen som är så svår att hitta. Den liknar en glänta som bara kan upptäckas av den som gått vilse. Jag brukar tänka mig att jag någon gång kommer hamna på botten av den där dyiga pölen. Det sista som syns av mig ska vara en knuten näve bland näckrosor och det sista som hörs – ett ord av bubblor från botten. Kring den här hemliga platsen finns en skugga som ruvar på en skugga och varje vasstrå står stilla för sig självt.
Jag är ensam men någon har nyss suttit här. Kanske i natt, kanske redan i går kväll. Jag för min hand över det nedpressade gräset.
Kanske kommer en tid då jag inte behöver gå hit på egen hand även om det just nu känns avlägset. Jag vet ingen annan som delar mitt intresse för skogstjärn, björn och morgonvandring.
Vid vattnet sitter jag och undersöker hur ensamhetens känns i kroppen. Kargt, lite bitterljuvt, längtande, fritt.
Jag kommer att stanna här länge.
Linnéa:
Tänkte, just innan jag läst hela texten, “det låter fantastiskt, någon mer än jag som har drömmar om att träffa på vilda djur”.
Vet du att jag såg en grävling springa på Bergsundsgatan i somras? Det var stort. Och en smula surrealistiskt.
Björn Owen Johansson:
Fyra nätter i veckan färdas jag fem mil genom skog. Förr såg jag alltid ett tiotal rådjur och en handfull rävar. Ibland någon älg som förstrött följde min färd.
De senaste månaderna har det varit öde. Det är förstås jaktsäsong, men jag tror att det är något annat. Kanske har de dragit norrut. Mot Nacka. Eller Spy Bar.
Eric:
Det där med de vilda djuren är så dubbelt för mig. Jag längtar efter att möta dem, men egentligen är jag rädd. Det finns en återkommande mardröm där jag befinner mig på landet, utanför vandrar en björn som vill ta sig in, det är natt och jag är mycket rädd.
Jag har funderat mycket på vad det där kan betyda.
Björn Owen Johansson:
Uppdatering: I natt såg jag en räv. En stor och ståtlig en.
eric:
Det är min dröm.
sara:
jag har bott på landet, jag har sett de flesta djur (ej björn). nuförtiden uppskattar jag promenaderna mer, morgon och natt är bäst.
Linnéa:
På Västgötaslätten i somras stod jag på ute trappen under stjärnorna och borstade tänderna. Plötsligt såg jag en skepnad av en mellanstor hunds storlek. Allt tyder på att det var en räv, men när jag hunnit tända beslysningen var den förstås borta…
eric:
Ja, morgon och natt. Exakt så. Finns inga bättre tider.
När jag var liten hade vi en grävling som bodde vid vårt hus. Minns det med skräckblandad förtjusningl. Han hade märklig dygnsrytm, på natten fick han tydligen feeling och rusade runt som om det var ett omöjligt livspussel han ville lägga. På dagarna höll han sig under jord, jag gissar att han hade ett helt grottsystem av gångar under sin stora sten där han bodde.
carl.s:
Vilket sting av lycka jag kände när jag fick höra att DU också tycker att “Man tänker sitt” är en film som inspirerar en att bara fly från villaområdet och söka det lugna vemodet i en tyst morgonskog. Jag ska också börja ta mig upp på morgonen och leta efter en tjärn att sitta och fundera vid (trots att det oftast tar mig X antal minuter att ens ta mig ur sängen och då sker det alltid på med ett rörelsemönster som endast kan liknas vid det av en trött zombie från någon Hollywood skräckis)