Arbetets glädje

I en månads tid har jag suttit fastnaglad vid köksbordet. Mina vänner har varit kaffebryggare och P2. I övrigt endast ensamheten.

Men igår tog mina morgonpromenader en ny riktning. Storskogen byttes ut mot välvårdad park. Att gå från Djurgårdens färja till Oxenstiernsgatan innebär inga djurmöten förutom en och annan väldresserad häst som skrittar fram med en sådan självklarhet att man lätt kan tro att även den var uppfödd med, tja, överdimensionerad silversked i häststorlek i munnen.

Väl framme på min arbetsplats, ja själva ordet arbetsplats får något skimrande över sig, upptäcker jag att jag i princip inte pratat med människor på fyra veckor. Aldrig har det minsta av samtal varit så här intressanta. Och så fortsätter dagen. Någon berättar om varför Kinas styrelseskick kommer förändra hela världen och till slut göra demokratin kraftlös, någon annan föreslår en lunch på Skånska Gruvan. Och mitt i det här ringer telefonen ständigt.

Klockan 17.00 är allt över. Korridoren töms. Det här är arbetsplatsen radikala form – börja samtidigt, sluta samtidigt. Jag tror att det är något förlösande, den här fasta ramen, rutinerna jag saknat under så lång tid.

Det var länge sedan jag upplevde arbetets värme med samma innerlighet.